Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ça ira | Götaplatsen

I tisdags invigdes Göteborgs kulturkalas. På Götaplatsen framfördes Roger Waters opera Ça ira. En utmärkt inledning på ett kalas som tagit åtskilliga steg i rätt riktning, konstaterar Gabriel Byström.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

OPERA

OPERA

Ça ira

Götaplatsen

Roger Waters, berättare

Göteborgs Symfoniker

Rick Wentworth, dirigent

Sångsolister: Sally Matthews, Bryan Hymel, Christian van Horn och Oren Gradus och Richard Söderberg

Brunnsbo Musikklasser, barnkör

Göteborgs Symfoniska Kör

Göteborgs kulturkalas har genomgått en metamorfos de senaste åren. Från att ha varit ett langosdoftande träsk utan annan kulturell ambition än att locka så många som möjligt till trakterna runt Avenyn finns här idag en bredd och åtminstone glimtvis ett djup som är värt att framhålla. I ett kulturpolitiskt perspektiv är det viktigt för konsten att finna nya gränssnitt, nya kontaktytor. Så har ambitionerna med svensk kulturpolitik sett ut sedan 1974 även om det alltför sällan gett konkreta resultat.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så, när stadens kulturkalas väljer en konsertant version av en tämligen perifer nyskriven opera som invigningsarrangemang på Götaplatsen måste det betraktas som ett stort steg fram. Låt vara att omständigheterna rörande initiativet är något dunkla. En lätt påstruken Roger Waters skriver, påhejad av Live Nations mäktige vd Thomas Johansson, ett par rader på en bordsduk riktade direkt till Anneli Hulthén. En tid senare står över 200 personer på en jättelik scen på Götaplatsen och framför en milt nedskalad Ça ira (Waters hade kapat 35 minuter). Tisdagens konsertant bidrar givetvis till att öka intresset för lördagens konsert/föreställning av The Wall på Ullevi, vilket den drivne Thomas Johansson självklart är medveten om. Å andra sidan, för alla som inte vill lägga upp de åtskilliga hundralappar för The Wall innebar Ça ira en möjlighet att få lyssna på Roger Waters musik och dessutom se den snart 70-årige Pink Floyd-ikonen på scen (Waters agerar berättare i en bekväm läderfåtölj på scen) under närmare två timmar.

Ça ira utspelar sig vid tiden före och under franska revolutionen. Librettot skrevs ursprungligen av makarna Etienne och Nadine Roda-Gil i samband med 200-årsfirandet av franska revolutionen 1989. Via gemensamma bekanta introducerades Etienne och Nadine Roda-Gil och Roger Waters för varandra. Under 90-talet började Waters komponera musik till operan. Inte förrän 2005 kunde den emellertid höras på cd och live. Uruppförandet ägde rum i Rom, på cd finns den i en utomordentlig version med bland andra den walesiska superstjärnan Bryn Terfel i en av de ledande rollerna.

Roger Waters arbetar som alltid konceptuellt. Ça ira (ungefär ”det ska gå”) skildrar delar av revolutionen. Ångesten hos Ludvig XVI och Marie Antoinette när revolutionens kraft börjar bli uppenbar. Drottningens oförstående inför hungern. Påven som inte vill se mänskliga rättigheter. Operans titel är hämtad från en känd revolutionsvisa med samma namn. Waters poängterar i intervjuer frihetstemat och dess allmängiltighet. Han vill peka på möjligheten till förändring. Och den som följt honom ser och hör paralleller till åtskilligt av vad han gjort tidigare även om operagenren är delvis ny (rockoperan The Wall finner fortfarande nya lyssnare och kommer att dra bortåt 40 000 på lördag men renodlad opera är otrampad mark för Waters).

Musikaliskt rör sig Ça ira i en djupt romantisk tradition, Roger Waters har alldeles uppenbart lyssnat och inspirerats mycket av framförallt Puccini under arbetet. Mest imponerar den brittiska sopranen Sally Matthews med sin närvaro, klangliga precision och förmåga att gestalta spänningen mellan styrka och sårbarhet. Imponerar gör också den kraftfulle amerikanske tenoren Bryan Hymel. Och givetvis Symfonikerna som skickligt balanserar patetiken. Det finns snarare en nyfikenhet i tolkningen, en vilja att lyfta fram, att se grundmaterialets möjligheter. Där Waters målar med den allra bredaste penseln arbetar Symfonikerna under Rick Wentworths ledning med mer subtila medel och med den självklara auktoritet orkestern utvecklat.

Riktigt besvärande blir det bara en gång, när operan förläggs till den franska kolonien Saint-Domingue i Karibien och det allvarsamt romantiska tonspråket ersätts av något som eventuellt ska föreställa sprittande karibiska rytmer. Tenoren Richard Söderberg gör vad han kan för att väcka liv i något som knappast ens kan ha svängt på idéstadiet. Djupt obehagligt.

Annars är detta, trots bitande kyla, hotfulla moln och upprepade åskknallar, en imponerande utomhusafton. Närmare två timmar så gott som nyskriven opera med landets nationalorkester och flera solister av hög klass. Därtill påfallande många nyfikna göteborgare.

ÄMNET

Roger Waters opera Ça ira som i tisdags kväll invigde Kulturkalaset på Götaplatsen.

SKRIBENTEN

Gabriel Byström är kulturchef. Skrev senast om Bradley Manning och Edward Snowden.