Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Åke Edwardson | Marconi Park.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Åke Edwardson | Marconi Park

Det finns en djupare, lite sorgsen ton i Åke Edwardsons språk, skriver Monika Tunbäck-Hanson som läst tolfte boken om Erik Winter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

roman

roman

Åke Edwardson

Marconi Park

Albert Bonniers förlag

Med en väldig effektivitet öppnar Åke Edwardson sin tolfte roman om kommissarie Erik Winter. Redan på de första sidorna av Marconi Park är grunden lagd: Winters familj är kvar i Spanien, de längtar, han längtar, snart skall de återförenas – kanske. Winter kan inte släppa sitt arbete, men mår ganska illa, känner sig ohyggligt ensam ibland. Han har just varit i Kungstorgets saluhall. Han tycker om god mat och whisky och han lyssnar alltid på musik. Ingetdera är bra för hans tinnitus. Den välbekanta privata bakgrunden är alltså skissad, precis som dess förankring i Göteborg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

På sidan tio kommer det första mordet och fler följer. En ung man har mördats (nerdragna byxor, surrade anklar, plastpåse över huvudet). Snart sitter de där, Winter och kollegan och vännen Ringmar och spånar som de brukar. Hämnd, men för vad? Det handlar inte om pengar, säger Winter. Det handlar om vrede, säger Ringmar. Och så börjar jakten på en mördare som söker och finner fler offer.

Åke Edwardson kan genren, följer vant polisarbetet, som vidgas till Stockholm. Han lägger pussel, sprider misstankarna, ger inblickar i miljöer och i offers och misstänktas hem. Hans psykologiska blick spanar och avtäcker svagheter, dolda känslor, hemligheter hos de människor som kommer i polisernas väg. Erik Winter, som jag i förra boken Hus vid världens ände blev lite trött på, intresserar mer denna gång.

Det finns en djupare, lite sorgsen ton i Åke Edwardsons språk och i mellanrummen, då själva jakten pågår någon annanstans, ges både Ringmar och Winter plats, släpande som de gör på det förflutnas bagage. Där känslor och reaktioner, där brottningen med egna våndor ges rum växer texten ur sin genre och det är bra.