Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Åke Edwardson | Möt mig i Estepona

Åke Edwardsons nya roman är sparsmakad, närmast hårdkokt, konstaterar Johan Werkmäster, som imponeras av att författaren inte upprepar gamla framgångsrecept.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Åke Edwardson | Möt mig i Estepona

Leopard

En gång i Málaga på spanska solkusten gick jag in i en tobaksaffär. Framför mig stod en yngling som skulle köpa cigarretter. Han fick ett paket och granskade varningstexten: Rökning sätter ner den sexuella förmågan. Han räckte tillbaka det till expediten och sa:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Ge mig ett paket där det står att rökning dödar.

När man är ung är man sällan rädd för döden. Snarare är det faran som lockar – så var det för Peter Mattéus, huvudperson i Åke Edwardsons nya roman (eller thriller som den kallas på omslaget) Möt mig i Estepona. I ungdomen bodde Peter en tid på Costa del Sol och umgicks, på jakt efter äventyret, med baskiska separatister, blev inblandad i terror och smuggling. Han gjorde sig skyldig till ett förfärande svek som han 20 år senare, som väletablerad reklamare och familjefar, tvingas sona.

Intrigen inleds i idylliska villakvarter i Stockholm men förflyttas snart till solkusten, där det förflutna hinner ikapp Mattéus. I starkt solbelysta scener med skarpa, svarta skuggor nystas historien upp samtidigt som tidsperspektiven växlar. Det handlar lika mycket om att tvingas ta ansvar för sina gärningar som att inse att någon annan plötsligt kan ta kontrollen över ens liv.

Det är en engagerande roman, sparsmakad, närmast hårdkokt, mycket dialog, en prosa som liksom rullar fram på kullager, kanske lite för motståndslöst ibland.

Jag fängslas av berättelsen men känner mig understundom vilsen, tappar fokus och orientering. Möjligtvis finns det för mycket outsagt, sådant som dväljs i de mörka skuggorna. Samtidigt imponeras jag av Edwardson. Han upprepar inte gamla framgångsrecept utan söker nya utmaningar i sitt författarskap. ”Det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”, som gamle Heidenstam skrev.