Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Är soporna en del av ett kretslopp?

Vad betyder ordet kretslopp i den offentliga retoriken? Handlar inte dagens system mest om en moralisk ventil? Mattias Hagberg funderar i två artiklar runt sopor, offentlig retorik och vilket pris vi egentligen är beredda att betala för vår livsstil.
Rötmånad. Flugorna är feta och slöa. Det här är deras månad. Deras tid på året. De surrar lite förstrött i fönstret på sommarstugan medan jag står och sköljer ur några gamla mjölkpaket.
Termometern visar tjugo grader trots att klockan bara är nio på morgonen. Ur mjölkpaketen luktar det surt. Gammalt.
Efter någon vecka i sommarstugan på Orust vänjer man sig vid de strikta reglerna. Här skall alla sopor sorteras noggrant. Förpackningar av papp, mjukplast, hårdplast och metall skall, liksom tidningar, läggas i olika fraktioner. Biologiskt avfall skall komposteras. Allt annat skall brännas
Sedan mitten på 1990-talet har kommunen ett ambitiöst system för sophantering i samarbete med bland andra tillverkarna av förpackningar. Källsortering och kretslopp är ledorden. Så långt som möjligt skall soporna delas upp i olika grupper så att de kan återvinnas. Matavfallet hamnar på komposten i trädgården; papper, förpackningar och tidningar transporteras i väg till återvinning och allt annat skickas till avfallsförbränning.
Det är fascinerande att komma så nära sina sopor. Att se hur olika högar växer. Hur gammal mat snabbt börjar ruttna och förmultna. Att konkret se baksidan av sin egen konsumtion. Att känna lukterna.
I stan har vi ett soprum på gården. Där knyter jag ihop min soppåse och slänger den i tunnan. Där behöver jag inte fundera särskilt mycket på mina sopor. De existerar enbart som ett litet och lätt åtgärdat bekymmer under diskbänken. Inget mer.
Jag känner en viss stolthet när jag står i sommarstugan och sysslar med mina sopor. "Jag är en sån där som bryr sig", tänker jag. "En sån som tar ansvar." Samtidigt känner jag en viss oro. Krävs det verkligen inte mer än så här för att rädda miljön? Är detta allt? Är mina sopor verkligen en del av ett kretslopp?
När jag står där och diskar mjölkpaketen kommer jag att tänka på min farmor. För henne var sopor vardag. Fast inte som en följd av några kommunala beslut, utan av gammal vana. Hon sorterade och tog tillvara. Hon visste hur använda plastpåsar, glasburkar och mjölkpaket kunde användas igen. Hon hade erfarenhet av ett Sverige där resurserna fortfarande var begränsade, av en ekonomi präglad av knapphet.
Sen klev vi in i ymnighetssamhället. Affärerna fylldes av billiga varor och konsumtion blev samhällets främsta princip i stället för produktion. Farmors högar med plastpåsar, glasburkar och gamla presentpapper växte och hon fick svårt att återanvända.
I dag slänger vi svenskar i genomsnitt 480 kilo sopor per person varje år. Det finns undersökningar som visar att vi köper betydligt mer än vi behöver. Så mycket som en fjärdedel av all den mat som vi släpar hem från mataffären hamnar förmodligen i soppåsen.
I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet blev sopor en het fråga. Politiker och opinionsbildare talade om sopberg, om förpackningsraseri och om en ohållbar utveckling. Industrisamhällets flöden av material och energi fick hård kritik. Särskilt centerpartiet och miljöpartiet lyfte fram kretsloppet som ett alternativ till den situation som rådde. De ville bryta de raka flödena. De ville ha ett samhälle där råvarorna snurrade i slutna kretslopp efter modell från naturen i stället för ett samhälle där råvaror utvanns, användes och sedan slängdes på soptippen.
Centerpartiets Olof Johansson talade om ett kretsloppssamhälle och i partiets program från 1991 står det bland annat: "Människan har ingen rätt att bryta de ekologiska kretsloppen. Bryts kretsloppen hotas överlevnaden."
Med den borgerliga regeringen i början av 1990-talet fick kretsloppstanken sitt verkliga genomslag. Olof Johansson satt på posten som miljöminister och regeringen behövde visa handlingskraft i miljöfrågorna efter det uppmärksammade FN-toppmötet om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992.
Kretsloppssamhället blev den vägledande principen för mycket av den nationella miljöpolitiken under den här perioden. Det tydligaste exemplet är det så kallade producentansvaret som infördes 1994. Tidigare hade kommunerna varit ansvariga för alla sopor. Nu skulle producenterna av förpackningar och papper ta ett större ansvar. Enligt lagstiftningen skulle tillverkarna samla in och återvinna så stor del som möjligt av de förpackningar de släppt ut på marknaden. Målet var kretslopp och mindre sopmängder.
Därmed var kretsloppsprincipen ett etablerat begrepp i det svenska samhället.
Sedan dess har principens betydelse betonats flera gånger. Och när den socialdemokratiska regeringen antog en samlad miljölagstiftning 1998 fanns kretsloppstanken med i en av portalparagraferna: "Miljöbalken skall tillämpas så att återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås."
Alltså: naturens kretslopp som en förebild för samhällets. Men är analogin träffande? Speglar samhällets kretslopp naturens? Håller vi verkligen på att skapa ett samhälle där våra resurser flödar i slutna kretsar?
Från sommarstugan följer jag mina sopor. En liten andel går till sopförbränning, medan glas, papper, tidningar, plast- och metallförpackningar körs till olika processindustrier runt om i Sverige för återvinning. Vid en första anblick förefaller allt vara okej. Gamla förpackningar blir nya och det som bränns blir värme och elektricitet. Systemet har många fördelar. Producentansvaret och återvinningsideologin innebär att samhället sparar resurser och minskar miljöbelastningen. Men handlar det verkligen om kretslopp?
Naturens kretslopp är lätta att beskriva. Biologiska och geologiska kretslopp kan definieras som kretslopp där mängden materia är konstant och där kretsloppet drivs med ständig tillförsel av energi från solen. Om samhällets kretslopp av varor och energi skall härma naturens måste de fungera på samma sätt. Men det gör de inte. Med få undantag kräver systemet hela tiden tillförsel av energi, som inte är förnybar, och av jungfruliga material. De samhälleliga kretsloppen läcker. Dessutom kan man fråga sig vilken skala kretsloppen skall ha. I de bilder av kretsloppssamhället som var populära under 1980-talet handlade det om småskaliga kretslopp med förankring i lokalsamhället. Dagens kretslopp är raka motsatsen. I den globala ekonomin rör sig resurser, energi och avfall i väldiga globala flöden, långt bortom vanliga människors insyn och kontroll.
Vad står ordet kretslopp för i den offentliga retoriken? Skall begreppet uppfattas bokstavligt som en genomgripande förändring av samhällets resursanvändning efter modell från naturen, så som centerpartiet använde ordet för snart 20 år sedan? Eller är det bara en retorisk bild?
I dag förefaller ordet ha förlorat sin ursprungliga betydelse. Det fungerar närmast som en dimridå som döljer det faktum att samhället fortfarande står inför samma problem som i slutet av 1980-talet när diskussionen om kretsloppssamhället började. Förbrukningen av resurser ökar och det gör även sopmängderna.
Man kan fråga sig om dagens system först och främst fungerar som en moralisk ventil. När jag diskar mina mjölkkartonger och lägger dem i återvinningen känns min konsumtion inte så farlig. Jag känner mig som en aktiv miljövän. Därmed slipper jag tänka på de mer grundläggande problemen. Problem som handlar om överdriven produktion och konsumtion.
Ett verkligt kretsloppssamhälle skulle kräva genomgripande förändringar av samhället med svåröverskådliga konsekvenser. Frågan är om vi är villiga att betala det priset? Frågan är om vi inte hellre låtsas att vi redan är på väg än inser att vi inte ens har börjat?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.