Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Helena Bergström (Fanny), Molly Nutley (Alice), Rikard Wolff (Zac) och Jakob Eklund (Mårten).

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Änglagård – tredje gången gillt

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

DRAMAKOMEDI

DRAMAKOMEDI

Änglagård – tredje gången gillt

Regi: Colin Nutley

Med: Helena Bergström, Rikard Wolff, Molly Nutley, Sven Wollter, Reine Brynolfsson, Jakob Eklund, Ing-Marie Carlsson, Jan Myrbrand, Maria Lundqvist, Tord Peterson, Lindy Larsson och Lena T Hansson

Sverige, 2010 (117 min)

BERGAKUNGEN, BIOPALATSET

När Änglagård galapremiärvisades på Göteborgs filmfestival i februari 1992 var Colin Nutley och hela ensemblen på plats i Drakens fullsatta salong. Stämningen var på topp. Filmen om Fanny och Zac gick rätt in i hjärtat. Nutley såg smått chockad ut när applåderna aldrig ville ta slut och han förstod att Änglagård var en gjuten publiksuccé.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nutley försökte upprepa framgångskonceptet i Änglagård – andra sommaren (1994), men det var en uppföljare på tomgång och, krasst uttryckt, samma film en gång till, men sämre. Inte heller den engelska Änglagårdsvarianten The queen of Sheeba's pearls (2004) med Helena Bergström som en främmande fågel i lantliga brittiska miljöer var särskilt lyckad. Regissörens senaste film Angel (2008) var helt under isen.

Det är något lätt desperat över att Nutley nu försöker hitta tillbaka till den breda publiken genom att återvända till Änglagård en tredje gång. Nu är för all del Tredje gången gillt bra mycket bättre än Andra sommaren, men det blir snabbt uppenbart att Nutleys manusidéer tryter. Det mesta är sig märkvärdigt likt i Änglagårdland, sexton år efter den andra filmen.

Tredje gången gillt inleds på Mallorca där Fanny (Bergström) driver ett litet hotell. Fannys dotter Alice, som lämpligt nog spelas av Molly Nutley, vill gärna och ofta höra morsan berätta om Änglagård.

– Jag vill veta vem min morfar är! utbrister Alice medan tårarna rinner.

Alltså är det dags att återvända till det lilla idylliska samhället i Västergötland för att en gång för alla reda ut vem av kandidaterna Ivar (Tord Peterson) och Axel (Sven Wollter) som är Fannys far.

Tidigt i filmen, när fotografen Jens Fischers bilder övergår från vinter till svensk sommar och vi för första gången får höra filmmusikkompositören Björn Isfälts Änglagårdstema på soundtracket, lyckas Nutley kreera lite Änglagårdsmagi, som lovar gott.

Sedan visar det sig att en funktionsduglig övergripande story saknas. Nutley berättar i tablåer. Gång på gång på gång lägger han in sekvenser från de två första filmerna, så att vi skall minnas alla som varit med. Det blir nostalgiskt och högtidligt samtidigt. Jag får känslan av att Nutley ser på Änglagård som ett filmmonument, i paritet med Gudfaderntrilogin, men så är det ju inte riktigt.

Men visst kan man gå och titta på Nutleys nya film, i första hand för skådespelarnas skull. Reine Brynolfsson är inspirerad i rollen som den numera bittre prästen Henning, som ser sin jobbposition hotad av den omtyckte och excentriske pastorsadjunkten Kristoffer (Lindy Larsson).

Några scener bjuder på kul käbbel mellan Wollter och Peterson. Molly Nutley klarar sig riktigt bra, i synnerhet när hon spelar mot sin mamma Helena Bergström. Däremot har Rikard Wolff i rollen som Zac inte fått så mycket vettigt att göra, men han får i alla fall sjunga en trudelutt.

Nu när alla hemligheter avslöjas och alla lösa trådar nystas samman borde det betyda det definitiva avslutet på Änglagårdssagan, men jag är inte helt säker på den saken. Om Tredje gången gillt går hem ute i stugorna är det inte otänkbart med en Änglagård 4. Nutley öppnar för möjligheten.