Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
tad9670b_1877966_1024 x 683 standard_2004901

Bild: Rebecca Blackwell

Yoko Ono | Yes, i´m a witch too

Skivrecensioner

ROCK

Yes, i´m a witch too

(Manimal Vinyl/Border)

Det är omöjligt att skilja på Yoko Onos konst och musik. Öppna skapelser där publik eller vem som helst kan vara delaktig. Ett nyckelverk är Cut piece från 1964 när Yoko Ono bjöd upp åskådare att komma upp på scenen och klippa av hennes kläder. Ett performance helt i linje med den ifrågasättande Fluxus-rörelsen som hon verkade i, men det går också att sätta in det i ett feministiskt sammanhang. Ett senare exempel är Wish tree där träd fylls med lappar med nedskrivna önskningar. Jag hängde själv upp en önskan i ett träd när Yoko Ono var en av de inbjudna konstnärerna i skånska Wanås utställning för fem år sedan.

Musiken, konsten, är aldrig stängd. De två första skivorna Yoko Ono gjorde med John Lennon kallades Unfinished music och det är inte konstigt att hon tog upp dem i en intervju i Pitchfork i samband med att föregångaren Yes I´m a witch släpptes 2007.

Andra musiker gör om Yoko Onos låtar, klipper i originalens kläder, eller hänger upp lappar så att trädet ser något annorlunda ut.

Remixprojekt startade Yoko Ono redan efter det starka 90-tals albumet Rising. Det exploderade sedan under 00-talet när diverse dj´s tog Ono-låtar ut på dansgolvet. Witch-skivorna har klubbkaraktär ibland, men rymmer även helt andra musiker. På volym ett medverkade till exempel Cat Power, Le Tigre och Jason Pierce. På nya skivan medverkar en del dansakter, men även Death cab for cutie, Tune-Yards, Miike Snow och Peter, Björn och John.

Svenskarna gör inte bort sig. Peter, Björn och John förvandlar den personliga Mrs. Lennon (från Fly, 1971) till skramlig, snyggt skuren retrorock.

Miike Snow lägger till synthar och beats på Catman, också från tidigt 70-tal, istället för originalets saxofon. Yoko Onos mest experimentella sidor vågar endast sångerskan Ebony Bones sig på när hon tolkar No bed for Beatle John som ursprungligen spelades in när Ono och Lennon läste upp tidningsklipp om sig själva. Den allra mest lyckade tolkningen är knäppgökarna Sparks dramatiska artpopversion av Give me something från Double fantasy.

Det sammantagna resultatet är ganska ojämnt. Moby gör ingen glad, till exempel. Synd att inte Yoko Onos kompis Lady Gaga dyker upp. Svårt att säga vad hon hade kunnat göra, men det hade varit intressant att höra.

Nåja, varenda låt har fört mig tillbaka till originalen och tolkningarna samspelar med varandra och fördjupar Yoko Onos underskattade, bortglömda skivutgivning.

Hon fortsätter att inspirera. Ständigt nyfiken, just fyllda 83 år.

KOLLA OCKSÅ UPP:

Yoko Ono: Fly

Alexandra Munroe m.fl: Yes Yoko Ono (bok)

Mest läst