Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Wingårdh visar upp sina andra sidor

Gert Wingårdh läste i ungdomen konstvetenskap och planerade att bli gallerist. Nu ställer han ut sina tankar om arkitektur på Röhsska museet. Han vill visa sitt lågmälda jag.
Gert Wingårdh skrattar omedelbart bort vad han just sagt om att det är revanschlystnaden som hållit honom kvar i Göteborg i alla år. Han gör gärna så, skruvar till sina svar som om han tar det mesta med en humoristisk klackspark.
Skämt eller inte, han har ändå skaffat sig en rejäl upprättelse i den stad som gav honom sämsta möjliga mottagande för närmare femtio år sedan. Han är enda barnet i en välmående familj och bodde sina första tio år i Skövde, med undantag för ett år i Tyskland. När han var tio flyttade familjen till Göteborg.
- Det var tufft. Man får inga vänner, folk slår en, tar ens grejer och så där. Det tog nog hela sextiotalet innan jag kände mig helt accepterad. När jag började på universitetet kom det en massa andra utbölingar, så det var väl lättare, säger han.
Nu är Gert Wingårdh adjungerad professor i form och teknik och beskrivs som Sveriges superstjärna på arkitekthimlen. Ständigt får han fina utmärkelser, senast härom månaden då hans arkitektkontor fick Kasper Salin-priset för femte gången.
- Visst har jag funderat på att flytta till Stockholm flera gånger och jag har haft kontor där sedan 1985. Mitt koldioxidavtryck över Västra Götaland är inte obetydligt, säger han och tillägger att han inte känner sig helt bekväm med det sistnämnda.
- Men det som var jobbigt när jag var tonåring blev jättetrevligt sedan. Jag har gift mig två gånger med göteborgskor och de har varit kraftigt förankrade här, precis som våra barn. Det finns också en stor kvalitet i att lära känna en massa människor. Den som stannar kvar får ett bredare socialt liv än den som flyttar.
Han har just varit på en första sonderande resa till Kiel i Tyskland. Dit har hans kontor bjudits in som enda utländska medverkande till en arkitekttävling om ett maritimt centrum, ett slags motsvarighet till Universeum. Samtidigt lägger han sista handen vid en utställning på Röhsska museet som sammanfattar hans trettio år som arkitekt.
Nu är han tillbaka på sitt bok- och tidskriftsbemängda rum högst upp i kontoret på Kungsgatan. Han är löst och ledigt klädd i svart T-tröja och jeans, är törstig efter dagens räklunch och har beställt in bubbelvatten.
Stolt packar han upp tre böcker som ingår i den stundande utställningen och tillsammans ser närmast ointagliga ut, tar en klunk och skojar om omfånget på utställningskatalogen. Den är tjock som Gula sidorna, speglar de fyra decennier han verkat under och listar 366 av hans verk. Paketet innehåller också en essäbok med texter av framstående internationella arkitekturskribenter.
Han gör en kort resumé av bakgrunden till satsningen, berättar att Röhsskas intendent Mikael Nanfeldt bjöd in honom sedan han sett en skyltfönsterutställning som Gert Wingårdh gjort för varuhuset NK.
- Röhsska har upplåtit utrymmen för mig att göra en utställning i, precis som man gör när en konstnär bjuds in, säger Gert Wingårdh.
I utställningshallen har han valt att berätta om sin syn på både arkitekturen och livet genom åtta av de hus han skapat. Det är byggnader i Sverige, Finland, Tyskland och USA.
Han säger att privatpersonen Gert Wingårdh i hög grad är densamma som yrkesmänniskan. Att läsa roar honom, men inte romaner utan facklitteratur, han gör det "för att försöka förstå världen". Samtal, vin och matlagning är annat han gärna ägnar sig åt. Han gillar också resor, men inte till varma ställen. Däremot är han särskilt svag för den tyskspråkiga delen av Europa.
Annars är det mycket arkitektur. Han skojar om att hans fru Karin, som också är arkitekt, tycker att han är endimensionell som läser arkitekturböcker på kvällarna.
- Men jag undviker att titta på mina egna byggnader. För jag vet vad jag skulle ha kunnat göra. När det är byggt är skapelseprocessen förbi. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad som skulle ha hänt om jag gjort si eller så. Jag kan bli äcklad av mina byggnader efter en tid, säger Gert Wingårdh helt allvarligt.
- Det är ett starkt uttryck. Men jag känner också starkt för byggnaderna.
Så länge han kan minnas har han varit förtjust i att rita. I barndomens Skövde brukade han också göra diverse arkitektoniska skapelser av de dynamitboxar i trä som fanns nära till hands eftersom pappan var produktionschef på en cementfabrik.
- Barn som är hyfsat begåvade på att rita och har hyfsat läshuvud får ofta frågan om de ska bli arkitekt. Det hörde jag så ofta att jag sa att jag absolut inte skulle bli det. Däremot var jag väldigt intresserad av konst. Jag insåg att jag inte hade något trauma att uttrycka som konstnär. Så jag tänkte bli internationell gallerist, berättar Gert Wingårdh som därför gick på Handels samtidigt som han läste konstvetenskap.
Sedan han besökt Rom och fascinerats av de gamla byggnaderna föll han för arkitektur, började på Chalmers och läste ett tag tre utbildningar samtidigt innan han började köra i tentorna och tvingades välja.
Nu, efter trettio år i arkitektyrket, ritar han inte så ofta. I stället visualiserar kollegorna idéerna medan han är det övervakande ögat.
- Jag brukar kalla mig för rättare, säger han.
Han tillägger att det är en gammal titel från lantbruket för arbetsledare på bondgårdar.
- Det är lättare att vara osentimental när jag inte ritar själv. För det är jobbigt att rita, vilket gör det lätt att överse med vissa fel. Nu kan jag kritisera något som jag själv inte har gjort och säga fel, fel, fel. Konsekvensen av det är att någon annan får sitta över och jobba till klockan sju, inte jag. Det är jättetrevligt.
Han tror att folk betraktar honom som en arkitekt som mest är intresserad av att väcka uppmärksamhet med ikonbyggnader i städer. Det är bara en del av sanningen, menar han, och säger att det avskalade och minimalistiska ligger honom varmast om hjärtat. Den hållningen vill han också understryka med utställningen.
Men på frågan om vilken byggnad han skulle vilja likna sig själv vid kommer svaret snabbt, ackompanjerat av den där skrattspegeln.
- Det får bli Chrysler Building på Manhattan. För att jag är så lång och smal, säger han med ett ironiskt skratt och klappar sig på magen.
- Nä, men den har fascinerat mig sedan jag var ganska ung. Och Manhattan är en fascinerande, mänsklig skapelse. Samtidigt går jag inte igång lika mycket på det längre. Nu är jag mer intresserad av att åka till Schweiz och gå i en alpdal.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.