Det var länge sedan den irländske nationalpoeten William Butler Yeats (uttalas jeits) spelade någon roll i Sverige. Han fick ett Nobelpris 1923 (mest för dramatiken) och uppfylldes sedan av reaktionär politik och ockulta seanser, han lästes förvisso av generationen Anders Österling, Bertil Malmberg och Johannes Edfelt, men knappast därefter. Yeats dog 1939. Ja, Lars Forssell glömde förstås inte honom.
Allt detta är en inskränkt svensk felsyn som – slår det mig – populärkulturen ger en fin rättning. Jag tänker på Van Morrisons underbara tolkning av Crazy Jane on God på A sense of Wonder och jag tänker på Cormac McCarthys filmatiserade roman No Country For Old Men. Den titeln kommer från första versen av Yeats Sailing to Byzanthium. I övrigt är den kritiska och biografiska litteraturen om Yeats vid det här laget mycket omfattande.
Precis som Paul Valéry hade Yeats en stor och sen skördetid. 58 år gammal startar Yeats om sin diktning och utan sina sena verk från 20- och 30-talen hade historien kanske förvandlat honom till en bemärkansvärd men tidsbestämd sensymbolist, fast kanske inte så mycket mer.
Förändringen börjar redan på 1910-talet för Yeats del och stegras vid irländska påskupproret 1916 medan Valéry bryter sin långa tystnad 1917. Kulminationen kommer senare. Valéry utgav Charmes 1922 och Yeats utgav The Tower 1928. Den senare är en samling i närheten av Eliots The Waste Land – inte lika modernistisk men med starka förändringar av formspråket och en ödesmättad utblick över civilisationen. Nu finns Tornet för första gången i svensk översättning av Thomas Sjösvärd, vilket är en litterär händelse. Boken kompletterar Kaj Attorps tio år gamla tolkningar i Han önskar att hans älskade var död.
Boken som inleds med orden: "Inget land för gamla män" är en stöpning i vers av en livskänsla sammansatt av både senhet, kraftförlust och trots: "Jag är lika gammal som mänskligheten".
Det är kanske därför som hans poesi har ett så starkt teatralt drag, att han spelar med masker som Richard Ellman utredde en gång. Genom alla myter och drömmar skriver han in sig i andra liv, vilket sker i irisk naturpoesi, mytologiska motiv och högburen kärleksdikt (genom hela sitt liv mytologiserande han kvinnor som inte alltid vill ha honom i köttet). Horace Engdahl talar i förordet om Yeats som "livsmodets diktare", vilket här inte innebär någon stoicism eftersom han ständigt är i beröring med de mest okuvliga och dramatiska känslorna.
Yeats är en versvirtuos. Tonen är både högtidlig och brännande. Diktionen är ofta formidabelt tät och rörlig. Han är barden som självklart är kollega med alla andra barder. Som van spiritist har han närkontakt med Platon. När jag nu läser Tornet påminns jag om närheten till Heidenstam som hade liknande sekelskifteskällor och samma aristokratiska nostalgi, men hos Yeats finns ett helt tankesystem i cyklisk rörelse, vilket han utvecklade 1925 i A Vision – en tämligen bisarr bok.
Yeats söker helt enkelt en livssammanfattning genom att återberätta människoöden och åkalla det förgångna ur mytens dimmor. Under den suggestiva ordmusiken strömmar en mörk och våldsam kraft, vilket skapar motrörelser och en stark anspänning i bildspråket. Man anar att det inte längre går att hålla samman tillvarons romantiska eller gudomliga enhet som på Shelleys tid. Han är alltså respektlös mot den romantiska konventionen – och beroende av den. Så här lyder några berömda sista rader ur Among School Children:
O blommande kastanj med mäktiga rötter,
är du lövet, blomman eller stammen?
O kropp böjd efter musik, o bländande glans,
hur skiljer vi på dansare och dans?
Det finns mycket att beundra i Thomas Sjöswärds tolkning – han lyckas få rytm och rim att omdanas utan att det känns forcerat. Fin träffsäkerhet, alltså. Man skall då minnas att Yeats är ursvår just genom sin dansanta rörlighet på trånga ytor. Han talar ju nästan i citat. Samtidigt framstår Yeats som mer tillhörig det sena 1800-talet än det följande seklet – men kanske är det just en inskränkt svensk felsyn. Den tjugo år yngre Ezra Pound – en bildskön lantis från Idaho – var en vinter ambitiös sekreterare hos Yeats. Möjligen betydde detta sekreterarskap något då en gällt högläsande Yeats faktiskt dyker upp långt senare i Pounds Cantos. Man förstår att avståndet är väldigt. Tjugo år räcker för att göra en man gammal.
