Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Jan Ericson, Sara Klingvall och Jarle Hammer i Teater Tamauers Whatever love means. Bild: Bild: Lina Ikse

Whatever love means | Teater Tamauer

Scenkonstrecensioner Mikaela Blomqvist gillar Teater Tamauers dramatisering av Liv Strömquists serier.

teater

teater

Whatever love means | Teater Tamauer

Teater Tamauer

efter Liv Strömquists serier

dramatisering Teater Tamauer

Regi: Anders Friberg, Sara Klingvall

Scenografi, ljus, teknik: Beate Persdotter Løken

Komposition: Anna Gustavsson

Produktion: Lovisa Pihl

I rollerna: Jan Ericson, Anna Gustavsson och Jarle Hammer

Spelas t o m 19/3

Det är inte utan att jag undrar om jag är tillbaka i skolbänken under Whatever love means. Eller: jag önskar att jag hade varit tillbaka i skolbänken och att detta är vad som hade matats i mig under de otaliga samhällslektionstimmar som i stället gick åt till att diskutera moderaternas partiprogram eller globaliseringens förmenta fördelar för ekonomin i tredje världen.

Whatever love means är nämligen en pjäs med ett mycket tydlig budskap. Baserad på Liv Strömquists seriealbum undersöker den hur det påverkar våra relationer att leva i ett patriarkalt kapitalistiskt samhälle. Pjäsen förhåller sig mycket nära till sin förlaga – scenen och skådespelarna går till och med helt i svartvitt, som för att understryka kopplingen till de tvåfärgade serierutorna. I korta sketcher av traditionellt snitt gestaltas kvinnoförtryckets historia och samtid under rubriker som ”Historiens mest provocerande pojkvänner” och ”Våra mest älskade torskar”. Allt ackompanjeras dessutom av riktigt bra lo-fi pop som framförs live på scen.

I andra akten dyker en pulpet med tillhörande föreläsare upp på scen och blir sedan kvar där – här hymlas det inte med de didaktiska ambitionerna. Därmed fördjupas också pjäsens tematik ytterligare. Anekdoterna och vardagsbetraktelserna från första akten ges en bredare historisk och teoretisk bakgrund. Patriarkal historierevisionism, kärleksäktenskapets uppkomst på 1800-talet, tvåsamhetsnormens absurditet och Jürgen Habermas teorier avhandlas i rask takt. Lite riskabelt kan tyckas men om någon känner sig skriven på näsan så är det väl också just det som är meningen.

Publikens män skickas till och med en liten uppgift hem med uppmaningen att ”Ge någon random kvinna kärleksfull omsorg! T ex en gång om dagen”. En hemläxa lika god som någon annan. Och visst får jag erkänna, det är sällan jag fick höra så här mycket matnyttigt eller hade så här roligt i skolan.

Bild - 2
Bild - 3
Mest läst