En vän. En husse. En far. En ex-make. En kusin. En kulturarbetare. Julián (Ricardo Darin) är allt det där. Men också döende.
Vi förtrycker och förtränger. Skjuter upp tankarna, de där oundvikliga tankarna på vår egen död – och andras. Vi som är odödliga, vi som aldrig ska ligga där nere i jorden, six feet under. Vi som aldrig ska bli till futtiga smulor av aska i en låda, vi som vägrar ta det sista andetaget, som inte vill kremeras, jordfästas eller ta farväl. Vi som kanske inte ens berättar om vår dödliga cancer som har spridit sig i hela kroppen. Någon anhörig kan bli ledsen. Någon annan kan trötta dig med övertalningskampanjer om att ändå haka på cellgiftsbehandling igen – som en sista åtgärd. Fast inte ens läkaren längre tror på det.
När någon ska dö blir det gärna svårhanterligt. Vad ska sägas, vad kan ens sägas. Och vad får inte sägas. En döende kan bli en person att undvika. Eller för de verkliga vännerna – innerst inne – att uppsöka med bultande hjärta.
Avsked måste tas, arrangemang måste göras. Och nej du får inte ta med dig hunden – som i det här fallet heter Truman – in i himlen.
Du vet vilka du måste kyssa farväl en sista gång. Vilka du vill berätta dina sista sanningar för. I förtroende.
Cesc Gays film skildrar lågmält och en smula svepande två vänner: Javiér (Darin) och Tomas (Cámara) som vet att de måste ta farväl, fast de egentligen inte vill att döden ska skilja dem åt. Huvudpersonernas olika sätt att hantera den nära förestående döden intresserar, liksom den övriga omgivningens reaktioner. Det är vackert och in i det sista: vibrerande av liv.
