Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 2

Vinterdvala

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

Vinterdvala

Regi: Nuri Bilge Ceylan

Med: Haluk Bilginer, Melisa Sözen, Demet Akbag (Turkiet 2014, 196 min.)

Den turkiske regissören Nuri Bilge Ceylans film Vinterdvala som fick en Guldpalm i Cannes i våras är över tre timmar, men alls inte för lång. Redan de första bilderna har den skönhet och det tilltal som inte kan vara någon annans än just Ceylans. En ensam gestalt, ett storslaget anatoliskt landskap på väg mot vinter. Vinande vind. Pianotoner ur en Schubertsonat och sen börjar dramat. Lite större och öppnare än ett kammarspel med stämningar hämtade ur Tjechovs rike och med samtal och uppgörelser som stod Ingmar Bergman och viskade bakom dörren.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Aydin, en medelålders förmögen före detta skådespelare, driver det ärvda hotellet Otello som ligger i det säregna grottornas Cappadodocia. Bara tre gäster finns ännu kvar. Snön och kylan närmar sig. Familjen består av hans unga hustru och frånskilda syster. Ingen är lycklig. Var och en lever sitt liv. Tomhet och leda.

En liten pojke kastar en sten och krossar en ruta i bilen när hotellägaren och hans medhjälpare passerar. Varför? Svaret på frågan är bara en av filmens berättelser och handlar om rik och fattig. Ja, om klassamhällets klyftor helt enkelt. Ceylans film är inte politisk i strikt mening. Den genren har aldrig varit hans. Men hans existentiella teman färgas och påverkas av samhället, dess historia, strukturer, traditioner, religioner, roller.

Till skildringen av de händelser som pojkens agerande utlöser och som leder till konfrontation av oväntat slag, fogas den dominerande historien som handlar om relationer mellan syskonen, mellan man och hustru, mellan de välbärgade och de fattiga. Under långa filosofiska samtal eller bitska gräl växer de olika karaktärerna fram och deras syn på livet och sig själva.

Huvudpersonen Aydins självöverskattning och omedvetenhet, hans beskyddande, nedlåtande beteende är skickligt framspelat av den karismatiske skådespelaren Haluk Bilginer. Aydins resa mot insikt är sannerligen värd sina 196 minuter. Men det är också porträttet av den bittra systern och den unga hustrun som för en tyst kamp för eget utrymme, en egen uppgift (välgörenhet). Men, och det visar sig brutalt, det är lättare att ge än ta emot.

Varje bild, fint målad med ljus och mörker, berättar något om liv som levs just där i Otello och dess omgivning. I varje gest finns en avsikt, ett meddelande. Tillsammans ger detta mig en känsla av att vara närvarande i rummen och i landskapet, inte enbart som åskådare, utan som deltagande gäst i en tillvaro som har ett förflutet, ett nu och kanske en framtid.

Fotnot: Ytterligare fyra av Ceylans filmer: Uzak, Årstider, De tre aporna, Once upon a time in Anatolia har belönats i Cannes.

Mest läst