Vinterboj

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I Vinterboj kämpar en grupp blivande mödrar i Toronto för att komma på rätt fot och få behålla sina nyfödda, efter långa perioder av drogmissbruk, destruktiva relationer och även hemlöshet. Det verkar hopplöst, men lyckligtvis får de stöd. Inom ramarna för ett unikt projekt handleds de av sköterskor från den offentliga vården. Ofta i en vida längre utsträckning än plikten rimligen kan kräva.

Under och mellan mötena får vi se tomma korridorer som rösterna ekar ut i, ett tunnelbanetåg där alla anstränger sig för att inte möta varandras blickar; en stad helt renons på rörelse och liv. Till skillnad från i John Donnes sönderciterade dikt med raden ”varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela”, visar Kempffs Toronto tydligt att vi faktiskt visst kan vara öar – men också att envisa färjor ibland hittar oss.

ANNONS

En av dessa är sköterskan Doris som fortsätter att tala i telefon med de behövande, långt efter det att brandlarmet gått och byggnaden utrymts. En annan Talia, som vägrar att ge upp på sin klient trots dennas uppmärksamhetsbehov och ständiga återfall i missbruket. Det blir big mac i bilen och oroliga kvällar, missade läkartider för egen del och ytterst få tillfällen för henne att vila upp sig på. Stressen är påtaglig.

Hur har regissören burit sig åt för att fånga dessa människor? Frida Kempff kommer så nära med sin kamera att alla möten, samtal, öden känns som fiktion. Gör det henne till en god dokumentärfilmare? Fan vet. En utmärkt berättare är hon i vilket fall som helst, och Vinterboj en gripande film om utstötta och hjältar, och om utstötta hjältar, som borde vara obligatorisk visning på socionomutbildningarna i landet.

ANNONS