Wanja, övertygande tolkad av Anne Ratte-Polle, kommer till en liten ort på landsbygden för att försöka bygga upp ett liv utanför murarna. Från början ser det förhållandevis ljust ut: lägenhetskontrakt, eget badkar, praktikplats på en zooaffär med möjlighet till förlängning om hon sköter sig. En diskret, hygglig övervakare. Och så en vilsen korp som husdjur, hon som har så god hand med djur. Och djur som kan ha en så terapeutisk funktion när du känner dig ensam, utsatt och ångestriden.
Dessvärre sker närmast omedelbart en förskjutning i den tänkta rehabiliteringen. En långsam, till en början knappt förnimbar, nedåtgående Pusher-spiral tar sin början. När Wanja anklagas för stöld i zooaffären dras hon istället till ett stall med tävlingshästar, där hon får tillfälligt ströjobb genom att låtsas vara ryttarinna.
Övriga anställda i tjugoårsåldern hånar henne, ömsom sextrakasserar henne och kallar henne farmor. En vänskap utvecklas dock mellan Wanja och hälften så gamla Emma (Nele Trebs), men även denna mor-dotter-surrogat-liknande relation får snart en allt mer destruktiv klang. Det finns en bildmagi, en innerlighet och en finstämd logik som gör dramat sevärd. Temat med två ensamma, mer eller mindre värnlösa kvinnor på glid som anförtror sig till varandra för tankarna till Peter Grönlunds Tjuvheder. Ett lockande missbrukshelvete lurar i ögonvrån. Ett snabbt överstökat besök på en abortklinik ingår likaså.
Med tanke på berättarperspektiv och tonträff förvånar det knappast att merparten av produktionsteamet är kvinnor, med svenska regissören och manusförfattaren Carolina Hellsgård i spetsen.
