Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Läkartidningen visade nyligen hur lite svensken vet om det som sker i östra Kongo. Reportaget berättade om arbetet på Panzisjukhuset och dr Mukweges oförtrutna arbete med att ge kvinnor som utsatts för övergrepp människovärdet tillbaka. Reaktionen från läsarna var våldsam och artikeln delades 20 000 gånger på Facebook, skriver debattörerna. Bild: Bild: Jessica Gow

Vill vi bidra till ett slut på våldtäkterna i Kongo?

Debatt Det sexuella våldet i östra Kongo saknar motstycke i sin omfattning och utstuderade grymhet. Men utrikesminister Carl Bildt (M) och regeringen undviker att medverka till att våldet mot kvinnorna får ett slut, skriver bland andra Niclas Lindgren, direktor biståndsorganisationen PMU.

Den första september 1999 opererades en svårt skottskadad kvinna på Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo. Sjukhuset hade just öppnat och kvinnan var den första patienten.

Kulan hade träffat i låret och splittrat benet i fyra delar. Ingreppet var mycket komplicerat och krävde tio blodtransfusioner. En av de närvarande läkarna var sjukhusets grundare Denis Mukwege, och han skulle i ett samtal med kvinnan få veta att hon inte enbart blivit skjuten. Hon hade blivit utsatt för en gruppvåldtäkt som avslutats med ett skott mot henne.

Vid det årets slut hade sjukhuset tagit emot 43 kvinnor som utsatts för grovt sexuellt våld och dr Mukwege och hans personal undrade vad som höll på att hända.

Behandlat över 35 000 kvinnor

I dag – fjorton år senare - har sjukhuset behandlat över 35 000 kvinnor som utsatts för övergrepp och Denis Mukwege har med egna händer utfört 6 000 operationer av söndertrasade underliv. Epidemin av övergrepp har inte kunnat stoppas, den pågår fortfarande och varje dag tar sjukhuset emot fem till sju kvinnor som söker behandling efter att någon eller några har våldfört sig på dem.

Statistiken speglar givetvis bara en liten del av verkligheten. Det finns ett oerhört stort mörkertal när det gäller övergreppen och många kvinnors fruktansvärda öde kommer att förbli okänt. Dr Mukwege har gjort vad han kunnat för att göra världen uppmärksam på vad som händer och han har fått mängder av priser för sitt arbete och sitt omutliga engagemang för kvinnorna. Han har upprepade gånger uppmanat den kongolesiska regimen att handla mer progressivt för att ge kvinnorna det skydd de behöver. Han agerar med livet som insats och utsattes i fjol för ett mordförsök som han överlevde med en hårsmån. Av säkerhetsskäl bor han sedan i januari på sjukhuset och är omgiven av beväpnade vakter. Men det hindrar honom inte från att göra sitt arbete – han sitter i mottagning och utför operationer, precis som han gjort under alla år.

Stor uppslutning utomlands

Framträdande politiker och opinionsbildare har slutit upp vid doktorns sida i kampen mot våldet. Här märks den brittiske utrikesministern William Hague och expresidenten Bill Clinton, författaren Eve Ensler och skådespelaren Ben Affleck. Doktorn har en löpande dialog med den amerikanske utrikesministern John Kerry, och nyligen besökte Frankrikes första dam sjukhuset i Bukavu.

Det internationella engagemanget växer men den svenska hållningen är förbluffande försiktig. Utrikesminister Carl Bildt uttalar sig så gott som aldrig om det sexuella våldet i östra Kongo, vilket är anmärkningsvärt då det saknar motstycke i sin omfattning och utstuderade grymhet. Konflikten i regionen är en av de mest långvariga och den mycket mineralrika jorden håller milis- och rebellgrupper vid liv. Den illegala handeln med mineraler gör nya vapeninköp möjliga och återkommande FN-rapporter visar att grannlandet Rwanda, som saknar betydande naturresurser, har en stor del i de grymheter som utspelar sig.

Den svenska regeringens lågmäldhet är märklig av även andra skäl. Panzisjukhuset har en särställning i vård av kvinnor som utsatts för sexuellt våld och sjukhuset har en svensk historia. Det byggdes med pengar från Sida, Läkarmissionen och Pingstmissionens Utvecklingsarbete (PMU) och det svenska engagemanget är alltjämt en förutsättning för driften av sjukhuset. Det borde vara en tillräcklig motivation för vår regering att höja rösten och sätta press på regimen i Kongo. Vi finns ju redan på plats och har varit så länge.

Kraftig reaktion på Facebook

Ett reportage i Läkartidningen nyligen visade hur lite svensken vet om det som sker i östra Kongo. Reportaget berättade om arbetet på Panzisjukhuset, och Mukweges oförtrutna arbete med att ge kvinnor som utsatts för övergrepp människovärdet tillbaka. Reaktionen från läsarna var våldsam och artikeln delades 20 000 gånger på Facebook! Många undrade varför de inte hade hört talas om det här förut och frågade förfärat vad de kunde göra för att hjälpa.

Dr Denis Mukwege får i år betraktas som en av de hetaste kandidaterna till att tilldelas Nobels fredspris. Han har varit nominerad tidigare, men aldrig har väl hans humanism varit så tydlig som efter mordförsöket i oktober förra året. Han tvekade inte ett ögonblick att fortsätta sitt arbete och driva sina visioner om ett nytt Kongo vidare. Han motsvarar alla rimliga krav på vilka egenskaper en fredspristagare bör ha, även om han själv säger att han hellre ser freden komma än att bli tilldelad priser.

Tack vare svenskt stöd

Han kunde för snart tre decennier sedan genomföra sin utbildning som gynekolog tack var stöd från PMU och svensk pingstmission och han är av den bestämda uppfattningen att Sveriges regering kan medverka till att våldet mot kvinnorna får ett slut.

Men det förutsätter naturligtvis att de, och i synnerhet utrikesminister Carl Bildt, klart visar att de vet att det existerar.

Niclas Lindgren

direktor biståndsorganisationen PMU

Johan Lilja

direktor biståndsorganisationen Läkarmissionen

Berthil Åkerlund

journalist, författare till Denis Mukweges självbiografi som utkommer i höst

Mest läst