Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Huvudbonad av handmålade kalkonfjädrar (beskuren).

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Victoria and Albert museum, London | Alexander McQueen Savage Beauty

Det skulle lätt kunna bli överlastat men kraften i McQueens visioner har att göra med att allt detta är betraktat från insidan. Det romantiska är ingen rekvisita, anser Magnus Haglund om Alexander McQueen-utställningen på Victoria and Albert Museum i London.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Mode

Mode

Victoria and Albert museum, London

Alexander McQueen Savage Beauty

T o m 2/8

Bilderna har flimrat förbi genom åren. Spektakulära kreationer, burna av modeller som Kate Moss och Laura Morgan, vid utmanande och utstuderade visningar i London och Paris. Iögonenfallande uppslag i tidskrifter som The Face och Dazed & Confused, med ansiktsmasker, skulpturala huvudbonader och sönderklippta material, detaljer som signalerar riter, mörka energier, förvandlingsprocesser. Union Jack-livrocken, med aggressiva snitt i flaggmönstret, gjord till David Bowies drum’n’bass-album Earthling.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men när man ser Alexander McQueens produktion i samlat format, i den generösa och förbluffande komplexa utställningen Savage Beauty på Victoria & Albert Museum i London, framträder den romantiska fantasimaskin som gjorde detta hetsigt kreativa skapande möjligt. Från genombrottet 1992 med Jack the Ripper Stalks His Victims (Jack the Ripper förföljer sina offer), som var Alexander McQueens examensarbete från Central Saint Martins, till undervattensdrömmarna i Plato’s Atlantis från hösten 2009, den sista kollektion McQueen själv färdigställde före sitt självmord i februari 2010. Sammanlagt 36 olika kollektioner i en osannolik produktionstakt. Man förstår inte riktigt hur han hann med.

Men det som utställningen på Victoria & Albert fångar är inte de enskilda skapelserna och presentationerna i första hand, utan klädernas och objektens inre liv. Här förmedlas helt andra berättelser än modeindustrins framgångshistorier och jaguppförstoringar i skarpt strålkastarljus. En mörkare och trasigare värld. Hemska, våldsamma sagor om övergrepp och ond, bråd död.

Ändå är detta en utställning som man blir märkligt berörd och upplyft av. Kanske är det den sällsamma kombinationen av uppriktighet och teatralitet som genomsyrar McQueens skapelser. Det gäller inte minst rummet med de rojalistiska uniformerna och högtidligt förnäma klänningarna, från kollektionerna Highland Rape och The Girl Who Lived in a Tree. Här råder en sorts ceremoniell upphöjdhet som får dräkterna att lysa och sväva, ackompanjerat av Händels ödesmättade Sarabande-tema (melodin förekommer också i Stanley Kubricks film Barry Lyndon, en av McQueens stora inspirationskällor).

Textcitatet på väggen berättar om det spel mellan motsatser som präglar så många av McQueens arbeten: ”Som inspirationsplats är Storbritannien bäst i världen. Det finns en anarki i det här landet som sätter igång mig.” På ett förunderligt vis blir det tunga och dova någonting lätt och ledigt, i en serie transformationsakter liknande dem som kännetecknar många av McQueens förebilder i konst-, litteratur- och filmhistorien. De fun-gerar allihop som samtalspartner, Kubrick och Tim Burton, Edgar Allan Poe och Jan van Eyck, Lord Byron och Alfred Hitchcock, Charles Dickens och Hans Memling. Renässanskonsten är ett levande, pulserande nu, liksom 1800-tals-romantiken och det senaste århundrandets visionära filmkonst.

Jag går till utställningen med förväntan att få se några av de mest emblematiska klädesplaggen från 1990- och 2000-talet och en undran hur de, som konstnärligt sammanhang, speglar den tid som påverkat så mycket av mitt vuxna liv. Men det jag får tillbaka är någonting mycket större och friare: McQueens egen tid, en föreställningsvärld skapad med hjälp av allt det som inspirerar honom, det vill säga alla tider på en gång, i en sorts romantisk suveränitet. Det är litet som att gå på cirkus. En väldigt romantisk cirkus, förvriden och förtrollad, full av underliga beteenden och magiska föremål.

Det är otroligt mycket folk på utställningen. Biljetterna är slutsålda sedan länge och enda sättet att komma in är att köa för de 200 extra biljetter som släpps varje dag, när museet öppnar. Savage Beauty visades ursprungligen 2011 på The Museum of Art i New York och blev en enastående publikframgång. Men det märks att Londonborna har ett speciellt förhållande till McQueen, och det uppstår en fascinerande folklig brokighet i utställningsrummen på Victoria and Albert. Här trängs unga och gamla, konnässörer och designstudenter förstås, men de allra flesta tycks befinna sig utanför modevärlden. Vanliga, nyfikna besökare. Det här är ju också berättelsen om hur en man av folket, uppväxt under fattiga förhållanden i Londons East End med en far som var taxichaufför, via ett passionerat intresse för konst och kläder och studier i beskärning för skräddarna på Savile Row, successivt skaffar sig en position som självständig konstnär och blir en av modevärldens verkliga ikoner.

Om och om igen under vandringarna genom de suggestivt ljussatta salarna kommer jag att tänka på Mozarts sena operor. Det finns verkligen något operamässigt över McQueens rörliga och gåtfulla universum, en förening av perspektiven i Don Giovanni och Trollflöjten. Det är den skapande människan som träder in i sina egna skräckföreställningar och mardrömmar och använder dem som produktiva igångsättare. Det gäller inte minst idén om fågelmänniskan, som går igen i verk efter verk. De många fjäderformationerna och mönstren av fåglar och fjärilar som finns återgivna på dräkter och skor, bildar fantasier om mer eller mindre omöjliga handlingar, olika former av befrielser ur kroppens fängelse.

Det centrala rummet på utställningen är ett gigantiskt kuriosakabinett. Hundratals lådor på varandra, från golv till tak, med olika detaljer. Skor och smycken, ansiktsmasker och törnekronor, tv-apparater med filmer från olika modevisningar, väskor och kultföremål, utrop och meddelanden. En passage ur en av Mozarts pianokonserter blandar sig med speldosemotivet från Rosemarys baby, och samtidigt snurrar skyltdockorna mekaniskt runt, runt som om de hörde till en äldre tids upptagenhet av cirkulära rörelser och ockulta teckensystem.

Påfallande många av objekten kommer från kollektionen The Widows of Culloden från hösten-vintern 2006, något av ett nyckelverk i McQueens produktion med sina kombinationer av skotsk mytologi, maktkritisk historieskrivning (titeln syftar på det jakobitiska upproret mot den engelska överheten som kulminerade i slaget vid Culloden 1746), naturmystik och melankoliska dödsstilleben. Här finns aftonklänningen uppbyggd av oändliga mängder fasanfjädrar, tweedkostymen som kombinerats med plymer från ripa och rapphöns och den storslagna huvudbonaden som är ett fågelbo försett med gräsandsvingar och där de blåspräckliga äggen har lager av Swarovskikristaller.

I rummet intill kan man se hologramfilmen som bildade finalen av The Widows of Culloden-visningen. Inne i en gigantisk glaspyramid framträder Kate Moss som en mental projektion. Klädd i vitt silke roterar hon i långsamma rörelser i en sorts replik på 1800-talets seanser och spökfotografier. Själva konstruktionen är noggrant utarbetad enligt en optisk teknik kallad ”Pepper’s Ghost”, skapad av den viktorianske kemisten John Henry Pepper 1862 för en scenversion av Charles Dickens skräckberättelse The Haunted Man. Mot vinklade glasskivor projicerades bilder som fick publiken att tro att döda människor framträdde för deras ögon, och detsamma sker i tiominutersvideon när den visas i McQueens glaspyramid.

Här finns en återkoppling till den egenartade och försjunkna stämningen i Edgar Allan Poes skräckhistoria Huset Ushers undergång, där den sorgmodige slottsherren Roderick Usher, som lider av sjukliga störningar i hörselnerverna, framför långa och vilda improvisationer på gitarr, melodier som är förbundna med de grå stenarna i Ushers dödsmärkta boning. ”Det hände att jag ertappade honom med att i timtal sitta och stirra ut i tomma luften eller att med spänd uppmärksamhet lyssna efter något inbillat ljud. Det var icke underligt att detta hans tillstånd skrämde mig, ja, till och med smittade mig. Jag började känna att hans vilda fantasier och inbillningar långsamt men säkert smög sig in i mitt eget sinne.”

Alexander McQueen refererade ofta till Poe som inspirationskälla. ”Det finns något av Edgar Allan Poes djupa melankoli över många av mina kollektioner.” På minnesceremonin efter McQueens död läste en av hans vänner, Annabell Nelson, Poes dikt Annabel Lee. Här fanns en uppenbar identifikation, inte bara i det faktum att alla hans nära bekanta kallade honom Lee. Den döda kvinna som åkallas och som levt i ett kungarike vid havet, i en värld med skotska anor, representerar en själslig förening som är oåtkomlig för såväl himmelens änglar som havsdjupens demoner.

Det skulle lätt kunna bli överlastat. Men kraften i McQueens visioner, som blir så påtaglig i de välkurerade salarna på Victoria & Albert Museum, har att göra med att allt detta är betraktat från insidan. Det romantiska är ingen rekvisita.

.

Ämnet

När man ser Alexander McQueens produktion i samlat format, i den generösa och förbluffande komplexa utställningen Savage Beauty Victoria and Albert Museum i London, framträder den romantiska fantasimaskin som gjorde detta hetsigt kreativa skapande möjligt, skriver Magnus Haglund.

Skribenten

Magnus Haglund är kultur-skribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur och recenserade senast Rossinis opera Askungen på Göteborgs-operan.