Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Vi måste tala mer om segregationen

Det är segregationen vi måste prata mer om, knappast integrationen, skriver Cecilia Verdinelli i en kulturkrönika.

”Nämen! Har du kommit hit till kalla Sverige från varma Argentina?” sade valarbetaren vänligt och lade till ljudeffekten ”Brrr!” när hon kollade mitt pass i samband med röstningen (passet är svenskt med angiven födelseort Buenos Aires). ”Eh, jo, fast jag har ­varit här rätt länge nu”, svarade jag.

I Sverige märker vi olika. För det mesta vänligt och välvilligt. Men vi låter sällan olika passera okommenterat. Jag erkänner gärna att jag är smått obekväm med Aftonbladets anti-SD-devis ”Vi gillar olika”.

Den som haft minsta intresse av att följa de rasistiska rörelsernas utveckling i globaliseringens tidevarv vet att just bevarandet av nationella olikheter (i konstrast till den homogena blandkultur som befaras bli följden av migration) har varit de halvbruna ­rörelsernas vanligaste argument. ”Vi gillar olika” är därför sällsynt platt som slogan mot SD.

Detta gnäll-chattade jag om med en vän häromnatten. Han invände försiktigt: ”Men du, om man som jag undervisar för tjejer med slöja i Malmö där 11 procent röstade för SD, då känner man faktiskt att man vill ha den där fåniga lilla handen på sig för att visa att man inte är en av dem.” Ridå för mitt teoretiserande.

Parallellt med ”Vi gillar olika” finns den relativa enigheten om att SD:s framgång beror på att ”vi inte tagit integrationsproblemen på tillräckligt allvar” eller till och med på att ”vi inte vågat tala om integrationsproblemen”. Det är förödande lätt att lalla med i den sången.

Problemet är att det inte är sant. Vi har inte bara pratat om integrationsproblemen, vi har tjatat om integrationsproblemen. Vi har debattörer vars hela opinionskarriär bygger på integrationsproblemen.

Det tycks inte ha hjälpt och det är inte förvånande: problemformuleringen är fel. Vi har inte fler integrationsproblem i dag än förr. Vi har fler segregationsproblem i dag än förr. Gårdsten ligger mentalt betydligt längre bort från Kopparmärra i dag än när jag växte upp.

Folk röstar på SD för att förortskids sparkar sönder backspeglar på polisbilar. Men det som gör att du sparkar så att glas­skrävorna yr är att du är på väg in i andra generationens soc-beroende, är ljusår från bostadsklipp, aktieklipp eller en ”spännande europeisk arbetsmarknad i tillväxtzoner” och att din pappa är missbrukare och alla vet om det. Om din pappa sedan är finsk alkis, somalisk katpundare eller äktsvensk amfetaminist är inte på något sätt avgörande.

Etniciteten är ointressant i sammanhanget. ”Integrationsproblemen” är ett försök att etnifiera segregationsproblemen. Det är segregationen vi måste prata mer om, knappast integrationen. Den får vi snart hål i öronen av.

Cecilia Verdinelli
Mest läst