Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den enskildes insats är viktig, och tillsammans kan vi göra mer för fattiga vi möter på gatan, skriver debattörerna.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Vi kan göra mer för den som tvingas tigga

    Genom tiggarna på Kungsgatan och i Brunnsparken blir världens klyftor närvarande och synliga i Göteborg. Här finns även fler fattiga européer som lever på samhällets absoluta baksida. Det kan verka vara ett olösligt problem, men vi måste göra det vi kan, skriver prästerna i Svenska kyrkan Sara Blom och Marika Palmdahl.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    De har blivit ett vardagligt inslag i stadsbilden i centrala Göteborg. Men magkänslan när vi ser dem är allt annat än alldaglig. Det berör oss att se människor på knä, ibland med pannan i marken, och framför dem en pappmugg eller en mössa med en handfull mynt.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Världens orättvisor och problem är inte enbart något vi möter genom TV-nyheterna eller på semesterresan. Genom tiggarna blir världens klyftor närvarande och synliga på Kungsgatan och i Brunnsparken.

    Frågeställningen är bredare än att gälla endast tiggarna. I Göteborg finns fler fattiga européer som inte är föremål för asyl, men heller inte har möjlighet att få ett arbete och därmed inte uppehållstillstånd. Man omfattas av den fria rörligheten i Europa och kan stanna en begränsad tid, men omfattas inte av socialtjänstlagen. Oavsett om de stannar eller åker vidare efter sina månader här, finns de på samhällets absoluta baksida. Kanske hyr de en sovplats i en lägenhet, arbetar svart och ser inga möjligheter till att förbättra sin situation. Under en promenad i centrum syns toppen på ett isberg, de som försöker få tillvaron att gå ihop genom att tigga. Tiggarna synliggör ett problem som är större, därför skulle inte heller ett förbud mot tiggeri lösa något.

    Svårt att värja sig

    Det gör något med den som rör sig i stan. Det är svårt att värja sig. Var och en ställs vi inför ett val som många upplever som omöjligt, att ge eller inte ge. Det går inte att hänvisas till kommunens skyddsnät, för dessa tillfälliga invånare omfattas inte av det. Inte heller kan jag ge dem det som de kanske verkligen skulle behöva, en väg till försörjning, ett samhälle att vara en del av. Kanske påverkas jag också i mitt val av att jag hört att det skulle vara organiserade tiggarligor, och att den behövande jag ser framför mig, i så fall, antingen är en bluff eller ändå inte får del av min gåva.

    Göteborgs stad initierade en utredning om migrerade fattiga européer i Göteborg. Rapporten kom förra vintern. Enligt den tyder inget på att tiggeriet i Göteborg organiseras av ligor. Det finns 20-50 personer som tigger på gatorna varav merparten är romer. Och rapporten nämner den svåra situationen för många romer ute i Europa, och även i Sverige ”finns omfattande social och ekonomisk utstängdhet”. Samma bild ger journalisten Erik Wiman i ett reportage i början av april om tiggare i Stockholm. I Aftonbladet skriver han om romer från Rumänien som bor i misär i bilar.

    Efter lägesbeskrivningen skiftar rapporten som Göteborgs stad gjort fokus till romers situation i Sverige, där man menar att staden skall ”stödja och ta initiativ till projekt som ökar romernas delaktighet i de demokratiska processerna och i samhällslivet och till utbildningsinsatser”. Man vill också att staden ska verka i nationella och internationella nätverk ”vad gäller romer”.

    Kan inte blunda för akuta situationen

    Att Göteborgs stad vill arbeta långsiktigt med detta problemkomplex är bra och mycket angeläget. Men vi kan inte blunda för den akuta situationen. Det är angeläget att de samhällsinsatser som kan göras, både av det offentliga och av frivilligorganisationer omfattar långsiktigt och förebyggande arbete, akuta insatser, och insatser som syftar till att förändra situationen för de individer som just nu inte ser någon annan möjlighet än att tigga.

    Det kan verka vara ett olösligt problem, men det kan inte göra att vi som invånare eller vi gemensamt som samhälle resignerar. I stället måste vi fortsätta prata om detta, lyfta frågor på alla nivåer, pröva olika konkreta insatser, göra vad vi kan.

    Lika lite som vi som individer kan värja oss för tiggarnas närvaro och valet att ge eller gå förbi, lika lite kan vi som gemenskap, som samhälle, blunda för situationen just nu. Långsiktiga och förebyggande initiativ är angelägna, men får inte ställas emot den problemsituation som är mångas vardag i dag. De som i dag sitter och tigger omfattas inte av initiativ för delaktighet eller utbildningsinsatser. Efter en tid måste de resa vidare, till någon annan europeisk stad där de inte heller omfattas av samhällets skyddsnät och insatser.

    Inte heller kan vi bortse från tiggarna i Göteborg med hänvisning till att det finns otaliga tiggare världen över, med kanske ännu svårare livsomständigheter. Dels kan inte de ställas mot varandra, och dels sitter nu dessa individer vid vår förstutrapp. Liknelsen om mannen som överfölls av två rånare och sedan blev liggande är välkänd. Två personer går förbi, en tredje stannar, tar hand om mannen och hjälper honom till trygghet. Och uppmaningen till den som hör berättelsen är: Gå du och gör som han!

    Enskilda insatser viktiga

    Den enskildes insats är viktig, och tillsammans kan vi göra mer. Frivilligorganisationer, staden och privatpersoner har en gemensam uppgift att försöka göra något. Det är lätt att uppfatta situationen som överväldigande eller utan lösning, men det duger inte. Det är en ny problematik i vår stad. Frivilligorganisationerna möter i dag i högre grad dessa för Göteborg relativt nya grupper, som inte har missbruksproblem eller psykiska problem och inte omfattas av socialtjänstens ramar. Ett uppvaknande börjar ske. Nu handlar det om pionjärarbete på okänd mark. Tillsammans måste vi våga pröva olika infallsvinklar och idéer. Bara att försöka kan ingjuta hopp i den enskilde och i oss som gemenskap. Att försöka understryker också ett värnande av människovärdet, att ingen är ett hopplöst fall, och att även om någon inte omfattas av socialtjänstlagen, så måste varje individ omfattas av medmänskligheten.

    Hopp kan i sig betyda mycket. Att bryta med hopplösheten är också att knyta an till varje människas egna resurser och talanger. Eftersom vi inte vet vad lösningen är, kan vi inte förvänta oss att allt som görs kommer att lyckas. Det måste vi riskera och våga kosta på oss. Att misslyckas är okej, att som samhälle ge upp är det inte.

    Nu gäller det att inte tappa bollen, inte resignera, inte ge upp. I stället behöver vi mobilisera tillsammans, för vårt samhälles skull och för den enskilde som sitter där på den kalla asfalten med en pappmugg.

    Sara Blom

    präst Svenska kyrkan, Tankesmedjan Areopagen

    Marika Palmdahl

    präst Svenska kyrkan, Göteborgs stift