Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1
Räcker inte till. Förespråkarna av alliansfriheten försvarar den oavsett omvärldsutvecklingen. Men så länge som vi inte är en del av en försvarsallians kommer våra försvarspolitiska problem att bli allt djupare och allt mer allvarliga, skriver debattören.

Vi kan aldrig mer försvara oss utan hjälp

Efter de senaste femton årens försvarsbeslut kommer vi inte någonsin mer att kunna försvara oss på egen hand mot en militärt kvalificerad fiende. När nu den omvärldsanalys som ligger till grund för dessa beslut dramatiskt förändras ger det oss få alternativ. Men alliansfrihetsdogmen står i vägen för en adekvat utveckling av den svenska säkerhetspolitiken, skriver Mike Winnerstig.

Den intensiva sjömilitära verksamhet som pågått i Stockholms skärgård den senaste veckan förefaller nu att mattas av. Om detta beror på att en eventuell inkräktare hunnit smita ut eller om försvarsmakten agerat på felaktigt underlag är i dagsläget inte allmänt känt. Vad hela händelsen tydligt visat är en bild av den svenska militära förmågan.

Enveckasförsvaret blev ett begrepp efter en intervju med överbefälhavaren Sverker Göranson för knappt två år sedan. I den vidgick ÖB att det försvar som nu byggs upp kommer att kunna försvara en mindre del av Sverige mot ett kvalificerat militärt angrepp i högst en vecka. Viss yrvakenhet kan nu märkas i debatten. Hur kunde det bli så här?

Svaret är faktiskt att vi i princip har haft ett enveckasförsvar i minst tio år. Försvarsbesluten 2000–2004 innebar drastiska nedskärningar av den svenska militära förmågan, och inkluderade miljardnedskärningar ekonomiskt. Över 60 militära förband lades ner. Visserligen behölls värnplikten men implementerades i princip på frivillig basis. Hela kustartilleriet, som ansvarade för en stor del av ubåtsjakten bland annat genom minspärrar, lades ner.

Förlegad analys

Orsaken till detta var den säkerhetspolitiska analys som försvarsberedning, regering och riksdag – i bred politisk enighet – då gjorde. Det fanns de som vände sig mot denna syn redan då men de var inte många. Regeringens proposition (2004/05:5) innehöll formuleringar som i dag kan te sig parodiska: Östersjöområdet präglas nu av lugn, stabilitet och nära samarbete […]. Spänningen har minskat dramatiskt i vårt närområde. Vårt säkerhetspolitiska läge har förbättrats ytterligare. […] Under ledning av president Putin fortsätter den ryska utrikespolitiska orienteringen mot Västeuropa och USA […] Ett militärt väpnat angrepp i alla dess former från annan stat direkt mot Sverige är osannolikt under överskådlig tid (minst en tioårsperiod). Upprustning förutsattes dock ske efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling.

2009 gjordes inga minskningar av numerären, men en tydligare och mer kontroversiell struktur infördes, där bland annat värnplikten lades vilande. Syftet var att professionalisera försvaret och att göra det mer expeditionärt, det vill säga möjligt att sätta in snabbt och över långa avstånd. Enligt planen kommer försvarsmakten om några år att omfatta omkring 50 000 man inklusive hemvärn. Under det kalla krigets 1980-tal var siffran över 800 000.

I dag är det tio år sedan 2004. Bara det senaste året har Ryssland med hjälp av eller med hot om militärt våld illegalt annekterat Krim-halvön, bedrivit indirekt krig mot Ukraina, samt kränkt gränser över hela Östersjöområdet.

Kräver omöjliga utgifter

Den svenska debatten handlar nu om olika sätt att återskapa en egen trovärdig försvarsförmåga. Men på grund av de senaste femton årens försvarsbeslut kommer vi inte någonsin mer att kunna försvara oss på egen hand mot en militärt kvalificerad fiende.

Om vi återinför värnplikten måste vi ha materiel till alla värnpliktiga. I dag har vi utrustning till omkring 10 000 armésoldater. I slutet av 80-talet kunde armén mobilisera 300 000 soldater (plus hemvärn med mera) men deras utrustning är avvecklad.

Att köpa in modern personlig utrustning enbart till 150 000 soldater skulle kosta som ett nytt Jas-projekt. Därtill kommer stridsfordon, ammunition, logistik, garnisoner, övningar med mera – kostnader som sammantaget lätt skulle fyr- eller femdubbla vår nuvarande försvarsbudget.

Det faktum att vår nya regering gjort endast marginella ökningar av försvarssatsningarna i den nyss lagda budgeten – trots den så tydligt försämrade säkerhetspolitiska situationen – indikerar att idén om svensk militär upprustning är en chimär.

Andra alternativ som diskuterats är internationella samarbeten med den militära alliansfriheten som grund, till exempel EU eller bilateralt med Finland. Inget av dessa är något alternativ, eftersom de inte har någon militär förmåga som är tillräckligt avskräckande för en kvalificerad fiende.

Nordiskt samarbete inte trovärdigt

Det nordiska samarbetet är ett ännu mindre trovärdigt alternativ eftersom tre av fem nordiska länder är med i den enda allians som har en militärt avskräckande förmåga, det vill säga Nato, och de kommer inte att vilja ersätta den med en allians med Sverige och eventuellt Finland.

Slutsatsen är alltså att vi saknar ekonomiska möjligheter att bygga upp en försvarsförmåga som igen gör det möjligt att försvara Sverige på egen hand, och att alliansfrihetsdogmen aktivt motverkar en adekvat utveckling av den svenska säkerhetspolitiken. Förespråkarna av denna dogm försvarar den oavsett omvärldsutvecklingen; när läget i vårt närområde är lugnt, som det var 2004, ska vi inte gå med i någon allians därför att det inte behövs. När det är oroligt, som i dag, ska vi inte gå med därför att det kan öka oron.

Men ett land som saknar allianstillhörighet måste kunna försvara hela sitt territorium över tid. Det har inte Sverige kunnat på minst tio år. Så länge som vi inte är en del av en försvarsallians kommer våra försvarspolitiska problem därför att bli allt djupare och allt mer allvarliga.

Mike Winnerstig

fil dr i statsvetenskap och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Bild - 2
Mike Winnerstig, fil dr i statsvetenskap och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien
Mest läst