Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Vera-Zavala: Sluta håna Töllborgs parti

    Politikerföraktet grundar sig på politikers förakt för medborgaren, skriver America Vera-Zavala apropå det nystartade partiet Öppna Göteborg. Om medborgaren konsekvent blir förlöjligad över sin ilska, vad återstår då annat än att förakta tillbaka?

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    En sak är säker. Några nya partier behövs inte. De behövs aldrig. Vi har det bra med dem vi har och dessutom så täcker de existerande partierna upp allt redan. Så brukar initiativ att bilda partier bemötas och det märkliga är att ju mer framgångsrika de är desto mer ihärdigt upprepas dessa argument.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    För några månader sedan satt jag bredvid Theo Papaioannou, partiledare för Vägvalet i en panel. Han berättade då hur deras parti kom till. Han berättade om en ilska, om en känsla av något orättfärdigt, om beslutet att göra något annat än att bara bli arg, att engagera sig, kalla till möte, organisera sig, ägna timmar och ännu fler timmar åt att försöka göra något åt problemet.

    Trots att jag tillhör dem som inte har någon bil, som tycker att folk som bor i en stad inte borde äga bil, som är väldigt positiv till vägtullar och väldigt kritisk till bilar inne i städer kände jag en djup respekt för hans berättelse.

    Theo Papaioannou är mig veterligen varken ägare till en bilfabrik eller miljonär. Han är en medborgare som bestämde sig för att göra något av det svåraste man kan komma på i det svenska samhället, som är extremt konservativt i sin politiska läggning – han startade ett nytt parti och han lyckades.

    Så hade då ett annat parti­initiativ uppstartsmöte i Göteborg härom­veckan. I spetsen står något så ovanligt som en akademiker, professor i rättsvetenskap Dennis Töllborg. Partiet går under namnet Öppna Göteborg. Men man behöver inte vara professor för att förstå att något är ruttet i vår stad.

    Nya historier om mutor, vänskapskorruption, märkliga kontrakt, avtal och handskakningar kommer fram hela tiden så initiativet torde inte förvåna någon.

    Men när journalisten Gunilla Grahn-Hinnfors i GP skulle analysera det nya partiets möte blev det ändå mest en raljerande upprepning av det som alltid sägs – att ett parti i vardande inte kan svara på alla frågor som ställs.

    Det var speciellt en mening som jag inte kunnat släppa. Hon skrev:

    ”Just nu är många upprörda över ett svart damplagg i storlek 40 som kallats lunch. Finns ilskan kvar till i september?”

    Grahn-Hinnfors syftade på Sophia Djiobaridis reportage i Uppdrag granskning om kommunens representation i Cannes, där ett av kvittona ledde till ett inköp i en klädaffär som sedan dragits av som lunch.

    Det är ofta som man pratar om politikerförakt, om människors förakt för politik. Jag menar att politikerföraktet grundar sig på politikers förakt för medborgaren. Om medborgaren konsekvent blir förlöjligad över sin ilska, över sina frågor, över sina förslag, vad återstår då annat än att förakta tillbaka?

    Och här sällar sig en journalist till folkföraktarna. Jag ska inte göra mig till språkrör för någon annan än mig själv men jag är förbannad över vetskapen att politiker och tjänstemän med löner som ibland är över 100 000 i månaden inte betalar för sina egna luncher och sin egen sprit. Trots att detta är helt enligt reglerna. Och det som upprör mest över kvittot från dambutiken är inte själva felskrivningen i sig utan att Djiobaridis får mig att inse att det kan ligga tiotusentals sådana där kvitton begravda i damm i Göteborgs kommun för att samhället lägger ner så mycket pengar på att social­bidragstagare och arbets­lösa inte ska fuska men väldigt lite på att kolla så att kommunpampar inte lurar till sig en tusing här och där.

    Jag känner en otrolig sorg över Göteborg eftersom jag ser något ruttet men inte ser några alternativ men just därför beundrar jag också dem som kan kanalisera sin ilska och försöka göra något. Snart kommer en miniserie under namnet Ettor och Nollor som utspelar sig i en väldigt rutten stad.

    Förmodligen kommer den att bli hyllad som fiktion men alla kommer vara rörande överens om att det är en överdriven bild. Så smutsig är inte verkligheten. Men kanske är det tvärtom, kanske är fiktionen bara en skärva av verkligheten.