Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

vera

Vera-Zavala om Sara Lidman: Vår främsta författare

Sara Lidman var vår främsta författare. Det säger dramatikern America Vera-Zavala som skriver om en viktig intellektuell och framträdande aktivist. På måndagen skulle Sara Lidman ha fyllt 90 år.

En natt för tio år sedan i en taxi på väg från Arjeplog till Jörn får jag frågan av chauffören om jag vet vem Sara Lidman är. Jag svarar jakande och färden tar plötsligt en annan riktning. Hinna till tågstationen skulle vi men först skulle han visa mig Missenträsk, som om det vore centrum i världen. Snön lyste i mörkret och det var det enda som fanns där, snö och några enstaka gårdar. Vid vägs ände låg huset, där Sara fötts, skrivit och levt. Taxichauffören som tog en omväg en natt vintern 2004 var själv från Missenträsk och han ville visa mig byns stolthet. Innan han släppte av mig dedikerade jag en bok som han lovade överlämna till Sara. Några månader senare dog hon.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

På måndagen skulle Sara Lidman ha fyllt 90 år och taxiresan påminner mig om hur stor hon fortfarande är i Sveriges norra delar. Men varför är hon då så bortglömd i resten av landet?

Gabriel Garcia Marquez har sagt att hans romaner återger vad hans mormor berättade för honom. Så också Sara Lidman som förhöjer och gör magi av berättelser som finns i bygden i Västerbotten. Jag anser Sara Lidman vara Sveriges främsta författare och Jernbane­eposet vårt lands Hundra år av ensamhet. Så varför fick hon aldrig något Nobelpris?

Det som har hänt den lidmanska litteraturen är att den exotifierats och fått rykte om sig att vara svår. Svår för att den är på dialekt, svår för dess många bibelreferenser, för att böckerna är tjocka. Men när jag efter mötet med chauffören började läsa hennes böcker var det som att hitta en latinamerikansk röst där mitt i snön. Precis som Garcia Marquez mormor talade med både levande och döda gjorde även Saras farmor det.

Debuten Tjärdalen och de nästkommande fyra böckerna utspelar sig i byarna i Västerbotten, sen bär det av till Afrika, vidare till Vietnam och hem igen. I Jernbane­eposet är Didrik huvudperson, han vill att Sverige, alltså det som ligger neråt landet, runt Stockholm, ska nå ändå upp till dem och för det behövs en Jernbana. En järnväg. Det är bok efter bok om ett kolonialt uppdrag, om avsaknaden av egen röst hos de koloniserade. Representanterna för Sverige fostrar utan att inkludera och det är som att västerbottningarna aldrig blir något annat än andra klassens svenskar. Det lidmanska språket är rasande vackert och jag har alltid kunnat känna igen förortens och tredje världens historier i Lidmans byar. Och inte är det så svårt att förstå dialekt.

Tack vare taxichauffören från Missenträsk och Marie Nyreröds dokumentär skrev jag till slut en monolog om Sara som nu har premiär till hösten. Om människan, författaren och aktivisten Sara Lidman. I mina tidiga anteckningar har jag ritat ett träd och varje gren är en sida av Sara. Trädet är fullt av skenbart motstridiga personlighetsdrag; principfast och shopaholic, stark och svag, kokett och bestämd, olyckligt kär och självständig, produktiv och osäker.

Förutom en strålande författare och en stor intellektuell framträder också ett liv som i en saga. En flicka född i byn Missenträsk långt borta från allt slår en dag, vid 30 års ålder, igenom och blir läst i hela landet. Hon från periferin står plötsligt i centrum, hennes böcker säljer, hennes pjäser spelas för utsålda hus. Själv bor hon i ett rum med utsikt i Gröndal, flörtar med Ivar-Lo och går på premiär i sandaletter och päls.

Sen åker hon till Afrika – Sydafrika. Där blir hon kommunist och har dessutom en kärleksaffär med en svart man, och blir häktad under rådande apartheidlagar. Hela Sverige tapetseras av löpsedeln om den omoraliska Sara som hoppat i säng med en neger. Och självaste Hammarskiöld får hjälpa henne ur häktet.

Vietnamkriget börjar och Sara blir Sveriges främsta Vietnamaktivist. Där mellan fallande bomber känner hon sig hemma och hon skriver om vietnameserna som om det vore hennes folk. Det är hon som konverserar med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir under Russeltribunalen i Stockholm.

Däremellan hinner hon skriva Gruva, en tidig reportagebok om tillståndet för arbetaren i Sverige, som sägs ha varit viktig för att gruvstrejken i malmbergen 1969 skulle starta.

Så återvänder hon till slut till Missenträsk, hon vill skriva om ”Västerbotten det värkliga” och börjar skriva på Jernbaneeposet, ett storverk över koloniseringen av Norrland. Hon engagerar sig i glesbygdsfrågor, blir bortburen av polisen vid flera miljödemonstrationer och när anfallskriget mot Irak startar skriker hon nej vid ett tal. Hela tiden har hon skrivit; över 20 romaner, otaliga artiklar, och flertalet pjäser. Till sist bestämmer hon sig för att dö. Vilket hon gör. Detta utspelar sig mellan 1923 och 2004.

För dem som köpte böcker på 50-talet var Sara Lidman en storsäljande författare, för dem som var aktiva inom vänstern på 70-talet var hon en framträdande politisk aktivist. För min generation på 2010-talet är hon i bästa fall en författare som skrivit svåra böcker. Jag hoppas att ett jubileumsår som sammanfaller med att Umeå är kulturhuvudstad kan få fler att upptäcka en av vår tids främsta författare. Jag vill att fler ska se snön brinna.

ÄMNET

Författaren och aktivisten Sara Lidman skulle ha fyllt 90 år i dag. America Vera-Zavala funderar över varför Lidman är så bortglömd i stora delar av landet.

SKRIBENTEN

America Vera-Zavala är dramatiker och kulturskribent. Är nästa höst aktuell med en pjäs om Sara Lidman på Västerbottensteatern.

Bild - 2
Mest läst