Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Vera-Zavala: Någon gång ska väl demokratin även nå Fifa

I kväll avslutas fotbolls-VM i Brasilien och värdlandet blir utan den hett åtrådda guldmedaljen. America Vera-Zavala frågar sig om Brasilien kommer att vakna och fortsätta kräva förändringar nu när drömmen spruckit?

Argentina 1978. På den gigantiska fotbollsarenan El Monumental i utkanten av Buenos Aires står general Videla och inviger fotbolls-VM. Bredvid honom finns Henry Kissinger, den strategiske coachen för flera av kontinentens massmord och militärkupper. Han förutspår en ”lysande framtid för Argentina” och Fifas ordförande João Avelange är mycket imponerad över arrangemanget och lugnar kritikerna: ”äntligen kan världen se Argentinas rätta ansikte”.

Fotbollsfesten utnyttjas till max.

Hade någon promenerat några minuter därifrån hade de sett helt andra ansikten; döende politiska fångar. De flesta var unga, studenter, fackföreningsaktiva, anfrätta av elchocker, slag, våldtäkter och annan tortyr. De befann sig på ESMA, marinens militärskola. Jag har själv gått den korta promenaden mellan fotbollsarenan och tortyrarenan som nu är museum.

Där konstateras idag att tortyren och avrättningarna intensifierades under VM 1978. Historikerna har beskrivit det som att VM gav torterarna och diktaturen ett slags lugn och ro.

Samtidigt som en spelare fick frispark på El Monumental kastades politiska fångar från helikoptrar med kropparna förlamade av giftsprutor i Rio de la Platas bruna vatten.

Samtidigt som påven lyckönskade mästerskapen satt katolska präster på ESMA och välsignade militärer och lovade dem att tortyr i det här fallet var att göra gott och inte skulle skada deras väg till himlen.

Samtidigt som spelare vred sig på planen efter en hård tackling vred sig kvinnor i smärtor i ESMA:s förlossningssal där de senare dödades och barnen skänktes bort till rika familjer för att bota den genetiska ”socialistsjukan”.

Argentina vann guld och militärdiktaturen vann en propagandaseger.

Utåt rådde lugn och ordning men bakom läktarna avrättades tusentals.

Liken flöt upp vid flodens strand inte långt ifrån invigningsarenan.

När VM 2014 i Brasilien inleddes var det på samma geografiska kontinent som för 36 år sedan men på en politiskt sett helt ny världsdel. Nu var motståndet synligt.

Protesterna mot VM började redan för ett år sedan i samband med Confederation Cup. Folk var ursinniga över att politikernas och Fifas löften om att investeringar i offentlig sektor och infrastruktur – parallellt med arenabyggen – visade sig vara bluffspel. Ordem e progresso står det på landets flagga – ordning och utveckling – men det hade varken varit den ena eller andra. Amazonfloder av pengar hade förskingrats, luxösa fotbollsarenor sköt upp ur marken mitt framför näsan på bostadslösa, eller taklösa som en rörelse heter i Brasilien. Skolor och sjukhus sparkade personal samtidigt som byggarbetare på fackföreningslösa arenabyggen dog i arbetsplatsolyckor. Men till skillnad från VM i Argentina som blev ett vapen för staten så blev det i Brasilien en proteströrelses gemensamma nämnare.

Att protestera har folket delvis lärt sig av Arbetarpartiet PT. Även om Brasilien var en militärdiktatur under 70- och 80-talet bildades Arbetarpartiet som fick diktaturen att falla. På 2000-talet valdes Lula – han som sålde apelsiner på gatan som pojke, och som organiserade strejker på Sveriges största arbetsplats, Saab Scania i Sao Paolo – till president. Han hade folkbildat brasilianerna i att kämpa för sina rättigheter, att kräva mat och högre löner och att veta sitt värde. Och när fotbollsmästerskapen kom gjorde folk precis det de hade fått lära sig – de protesterade mot orättvisor. Månaderna före avspark blev en maktkamp mellan folket och överheten. Mellan dem som krävde infrastruktur och dem som skulle säkra VM och den nationella prestigen. Men när VM invigdes byttes ilskan ut mot den eviga kärleken till fotbollen. Den som gör att människor sitter som klistrade och åser tjugo personer som springer efter en boll mellan två målvakter och försöker ”sätta den”.

Det som gör att man glömmer korruption, repression och hat. Protesterna upphörde.

Dilemmat finns beskrivet i en av de otäckaste scener jag har sett på film. Det är 1978 och Argentina har just gjort mål i VM. Två män framför en liten tv förenas skrikande i en broderlig kram. Den ena är fånge i ett underjordiskt fängelse i en villa i Buenos Aires. Den andra är hans torterare som låter fången se matchen. Just i det ögonblicket har fotbollen gjort att de glömt sina roller.

De latinamerikanska folkens historia reflekterades också under VM på ett annat tydligt sätt. Dagen efter att Argentina slagit ut Holland gråter en man på en bar i Buenos Aires och ropar ”åk hem till Europa hijo de putas” (horungar).

VM skapade en antikolonial orkan.

När England förlorade, Spanien tillintetgjordes och Portugal blödde så var det många som gladdes åt att de gamla kolonialherrarna inte ens regerade på fotbollsplanen längre. Och när Chile, Colombia och Costa Rica charmade en hel värld med sin fotboll började barnen på stränderna strunta i vita spelare som Rooney och Robben och ville istället vara Bolaños, Cuadrado eller Sanchez. De forna kolonialmakterna skickades hem och den nya världen skulle segra.

Det är även så jag tror att man måste förstå kontinentens reaktion på Luis Suarez. Hans bett förstärkte den antikoloniala kicken. Efter alla korruptionsskandaler ses Fifa som en modern kolonisatör av samma kaliber som IMF. Den ena organiserar fotbolls-VM och den andra ekonomiska program. Båda lovar stort men ser till att de fattiga fortsätter leva i armod.

Så när fyra mycket allvarliga människor, bakom ett gigantiskt podium, läser upp en dom som innebär fyra månaders total bannlysning från fotboll, i en scen som skulle kunna platsa i Star Wars, exploderade Fifa-ilskan återigen. Uruguays tränare höll en femton minuters monolog som avslutades med att han avgår från alla sina internationella uppdrag. Uruguays president Mujica blev ännu argare och svarade en nyhetsjournalist att Fifa är ”hijos de putas”, en av de grövsta svordomarna på spanska. Allra argast blev Maradona som iförd en hemmagjord t-shirt med texten ”Luisito estamos con voz”, (lille Luis vi är med dig) uttalade sig mot domen med en mening som upprepades många, många gånger de närmaste dagarna – ”Vad är det för mord han har begått för att få ett sådant hårt straff?”. Bettet ställdes mot att Fifa går helt strafflöst från korruptionen och de gigantiska stölderna av offentliga medel och att ingen ställs till svars för byggnadsarbetarna som dött och slavlönerna som betalats ut.

Men även den antikoloniala yran i Brasilien dog den kväll som Tyskland vann med 7–1. Och det som alla undrar nu är vad som kommer hända härnäst: blir fotbollens misslyckande återigen proteströrelsens utgångspunkt? Kommer Brasilien att vakna och fortsätta kräva förändringar nu när drömmen spruckit? När David Luiz gråter in i kameran och säger att han hade velat ge en seger till det brasilianska folket för att de skulle glädjas åt ”åtminstone” det så undrar jag om han tänkte på alla dem som lojalt bara bänkade sig framför tv:n istället för att tjafsa om fattigdom, korruption, brist på bostäder och infrastruktur.

Men ikväll är det slut och nu ska vi vidare. Trettio dagar av känslostormar, passionerade historier och analyser byts ut mot en fyraårig längtan till nästa. Om fyra år VM i Ryssland. Om åtta år i Qatar. Länder som ligger närmare Argentina 1978 än Brasilien 2014.

Det bästa vi kan hoppas på är därför att det brasilianska motståndet nu globaliseras och förs vidare som en olympisk fackla till nästa ställe.

Någon gång ska väl demokratin även nå Fifa.

Ämnet
I kväll spelas finalen i fotbolls-VM Brasilien. Månaderna före mästerskapen föregicks av protester mot uteblivna satsningar på infrastruktur, men när VM invigdes tystnade protesterna och folk bänkade sig lojalt framför tv:n.

Skribenten
America Vera-Zavala är skribent och dramatiker. Skrev senast om Magnus Berghs essä Peter Weiss stora dröm.

Mest läst