Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Vems uttryck formar staden?

Del 1. Hur skall centrala Älvstaden göras om? Och vems uttryck skall styra det arbetet? Göteborgs ledande politiker och tjänstemän riktar lystna blickar mot Hamburg. Men stora grupper medborgare känner sig överkörda av den nya stadspolitiken. I de första av tre artiklar skriver Catharina Thörn om vad som står på spel och hur "den kreativa klassen" blir tryffelgrisar i modern stadsplanering.

På kartan liknar Hamburg Göteborg. En stad som delas av en älv och som nu skall försöka införliva stadens stora ö, Wilhelmsburg, med city. Under lång tid har kommunen arbetat med att bit för bit förändra hamnområdenas karaktär och bjuda in stadens medborgare till dialog.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sedan 2002 har Hamburg marknadsfört sig med sloganen ”Hamburg – en växande stad” och på senare tid har man tagit starkt intryck av stadsplaneringsgurun Richard Florida och hans tankar om kreativitet som motorn för den nya ekonomin i staden.

Nu när Göteborg står inför en liknande omvandling av Centrala Älvstaden är det inte så konstigt att Göteborgs politiker och tjänstemän riktar sina blickar mot Hamburg för inspiration. Hösten 2010 genomfördes en studieresa och reserapporten finns att ladda ner på kommunens hemsida.

I rapporten nämns som hastigast att en stark medborgarrörelse har bildats som protesterar mot den pågående stadsutvecklingen i Hamburg – men några medborgare i denna rörelse träffade man inte.

De många rörelser som finns i Hamburg gick för ett par år sedan samman under det gemensamma namnet Rätten till staden och deras protester har väckt internationell uppmärksamhet – inte minst genom publikationen av manifestet ”Inte i vårt namn” november 2009.

Manifestet som var undertecknat av hundratals kända konstnärer, musiker, kulturarbetare, socialarbetare och lärare kritiserar kommunens stadspolitik för att köra över stadens medborgare.

I manifestet står det att konstnärerna inte längre tänker spela med i den nya kreativa ekonomin och hjälpa kommunen att stärka sitt varumärke. Istället önskar man sig en helt annan stad – en stad som tar större hänsyn till de människor som redan bor där. På pappret verkar Hamburgs kommun ha gjort mycket rätt – man har haft dialog med medborgarna och också investerat mycket i kulturplanering.

Så vad handlade protesten om och vad är det som står på spel när städer anammar en kreativ stadsplaneringsstrategi?

I boken The City is our Factory tecknar den Hamburgbaserade konstnären Christoph Schäfer en bild av Hamburgs historia och den pågående förändringsprocessen. Han menar att i den nya ekonomin är staden den nya fabriken där den kreativa klassen kan ses som skapare av mervärde genom rörelser och konsumtion. Lattebaren är inte bara en lattebar utan också en scen och dess gäster är producenter av fastighetskapital. För när staden blir ett varumärke som i sin tur kan brytas ned i dess olika stadsdelar och gator som marknadsförs och tematiserats är det den kreativa klassen som tillför den rätta atmosfären.

Genom sin närvaro skapas aura och identitet som i sin tur kommer att avspeglas på de människor som rör sig i området. Var du bor och var du konsumerar kommunicerar din identitet och ditt eget varumärke.

Vanity Fairs chefredaktör Tina Brown myntade begreppet giganomics för vår tids ekonomi – en tid när allt fler unga försörjer sig på olika ”gigs” – tillfälliga projektanställningar där de säljer sin kreativitet och sitt tänkande. Med laptopen i knät befolkar de stadens kaféer – och det gäller att ha koll på de rätta ställena att ”för sitt kontor”.

Schäfer beskriver hur han en dag inser att han och hans vänner betraktas som ”visuellt bildade konsumtionskompetenta tryffelgrisar” som kommunen kan använda sig av för att sniffa rätt på nästa område att uppgradera. I en sådan ekonomi upplöses gränserna mellan produktion och konsumtion – mellan varumärkesstrategier och kulturproduktion.

Vad denna upplösning betyder för staden är temat för arkitekten Fredrich von Borries bok Who´s afraid of NIKETOWN?

von Borries analyserar hur NIKE köper upp parker och lovar redan skuldtyngda kommuner att stå för kostnaderna för renovering och underhåll. Parkerna omvandlas sedan till urbana rum med en NIKE-livsstil.

Senaste exemplet på detta som väckt mycket protester är Miyashita Park i Tokyo som NIKE köpte 2008. Parken har sedan länge fungerat som ett hem för Tokyos många hemlösa och ombyggnaden skulle innebära att de skulle förlora en viktig fristad.

På nikepolitics.org protesterar aktivister mot att offentliga rum reduceras till platser för konsumtion och marknadsföring.

Men det som sker just nu i Tokyo är inget unikt. Tvärtom menar Fredrich von Borries att detta är en utveckling som börjar bli allt mer vanlig.

I en tid när varumärken vill signalera ungdomlighet och rebelliskhet blir det av största vikt att finnas där olika subkulturer verkar. För precis som motståndskulturer har försökt att hacka sig in i varumärken och manipulera dess symboler, menar von Borries att företag i dag hackar sig in i subkulturer och använder sig av deras legitimitet för att sälja fler produkter.

Ett tydligt exempel på detta var när Red Bull finansierade en olaglig graffitiaktion i staden Wuppertal och till och med skrev kontrakt på att betala eventuella skadestånd. Konstnärerna fick betalt för att göra vad de ville och det var först flera månader efter aktionen som det började läcka ut att det var Red Bull som låg bakom. Efter ett år gav Red Bull ut en påkostad katalog ut där alla verk dokumenterats.

von Borries kallar dessa marknadsföringsstrategier för kulturellt kamouflage – när företagen aktivt arbetar på att upphäva gränserna mellan reklam, livsstil, subkultur och motstånd.

Den här upplösningen får också konsekvenser för hur vi ser på stadens värde och funktion. En stad ses som attraktiv när fastighetsvärdena ökar och hyrorna går upp. Värdet skapas i sin tur genom aktivt varumärkesbyggande där bilden av gatan eller stadsdelen noggrant tematiseras och marknadsförs.

Inför 400-årsjubileet i Göteborg och visionerna kring Centrala Älvstaden har i såväl GP som GT skrivits flera debattartiklar som uppmanar till större kultur- och entreprenörstänkande i Göteborg. Så skall Göteborg göras attraktivt och kanske, som exempelvis Ted Hesselbom formulerar det, få lika höga hyror Manhattan (GP 30/5).

Att kulturen kan spela en avgörande roll för Göteborgs framtida utveckling borde stå utom allt tvivel – men vems kulturella uttryck och på vilka villkor? Och vad går förlorat när en stad görs till varumärke och konsten reduceras till att agera i kapitalets tjänst.

Vad händer med vår syn på stadens funktion som offentlighet?

Och vad vinner vi egentligen på en utveckling där allt handlar om att vara på ”rätt” plats, göra ”rätt” saker och ha ”rätt” produkter på och med sig? Det här är frågor som upptar Hamburgs konstnärer och aktivister.

Efter att manifestet Inte i vårt namn publicerats svarade Hamburgs politiker med att erbjuda konstnärerna fler billiga lokaler att verka i. Konstnärerna replikerade att de inte handlade i egenintresse utan i solidaritet med alla de människor som tvingas flytta när staden uppgraderas.

Ju mer jag läser om situationen i Hamburg desto mer inser jag att det finns mycket att lära. Jag bestämmer mig för att resa till Hamburg för att följa i kommunens fotspår och även träffa representanter för de olika medborgargrupperna som protesterat – för att se vilken bild av Hamburg som då framträder.

Mest läst