Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Jimmie Åkessons något grumliga resonemang om en “politisk” skillnad mellan vad Almkvist och Ekeroth gjort sig skyldiga till gör knappast hans situation enklare, skriver debattören. Bild: Arkivbild: Fredrik Persson / Scanpix

Vem vill förhandla med ett järnrörsparti?

Debatt Jimmie Åkessons nolltoleranslinje inom Sverigedemokraterna har ställts inför ett första prov. Det är inget enkelt beslut att göra sig av med personer han satsat på och har förtroende för. Men alternativet är att den “järnrörsstämpel” som SD nu håller på att skaffa sig permanentas, skriver Anders Widfeldt.

Den process som nu pågår inom Sverigedemokraterna är avgörande för partiets framtid. Jimmie Åkesson och hans medarbetare i den absoluta partitoppen har som målsättning att bli så rumsrena att de kan vara med och direkt påverka politiken. Förebilden är Dansk Folkeparti (DF), som agerade stödparti till en borgerlig minoritetsregering 2001-2011.

Dansk Folkeparti bildades 1995, efter en splittring i föregångaren Fremskridtspartiet. I början tycktes vägen till politisk legimitet och inflytande lång. I en folketingsdebatt hösten 1999 sade den socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen till DF att "rumsrena blir ni aldrig". Orden har blivit klassiska, eftersom han misstog sig så grovt. Tre år senare hade DF blivit så rumsrena att de under de följande tio åren kunde vara med och direkt påverka den danska invandrings- och integrationspolitiken.

Det finns flera orsaker till denna förvandling. En var att klimatet i dansk politik hade blivit sådant att det sakpolitiska steget inte var så långt till att ta in DF i värmen. En annan var att DF behövdes av de borgerliga partierna. Danmark hade under många år präglats av oklara majoritetsförhållanden, och det hade kostat mer än det hade smakat att hålla Dansk Folkeparti kvar ute i kylan.

Skaffade sig trovärdighet

Men att DF behövdes var inte tillräckligt. Minst lika viktigt var partiet hade skaffat sig trovärdighet som seriöst och pålitligt. Dansk Folkeparti hade inte samma extrema barlast av skinheads och rena nazister som Sverigedemokraterna, men man hade att förhålla sig till en mängd excentriker, landsbytosser, som hade skapat mycket oreda i Fremskridtspartiet.

För att kunna bli en rumsren samarbetspartner måste DF ta itu med landsbytosse-problemet.

När partiet bildades ville man givetvis ta över Fremskridtspartiets medlemmar, men alla medlemsansökningar granskades noga, så att inga landsbytosser kunde nästla sig in. Denna granskning förekommer fortfarande. Det är inte ren formalitet att bli medlem i DF.

Samtidigt som det är svårt att komma in i partiet är det lätt att bli utkastad. Uteslutningar är vanliga. De vanligaste orsakerna har varit att man offentligt kritiserat partiledningen eller partiets politik, eller att man uttalat sig på ett sätt som av partiledningen bedömts som rasistiskt, eller på annat sätt skadligt för partiets rykte. Uteslutningarna har omedelbar verkan, och kan inte överklagas.

Stenhård partidisciplin

Den interna partidisciplinen är med andra ord stenhård. Det kan diskuteras hur det generellt sett är ställt med den interna demokratin i dagens politiska partier, men Dansk Folkeparti är ovanligt tydliga med att det inte är partiets gräsrötter som bestämmer politiken. Medlemmarnas roll är att föra ut budskapet, inte att utforma det.

I praktiken har DF styrts av en trojka bestående av Pia Kjærsgaard, Kristian Thulesen Dahl (nyligen utsedd till partiledare efter Kjærsgaard) och Peter Skaarup. Tillsammans har de byggt upp en icke föraktlig politisk kompetens. Kjærsgaard har suttit i folketinget sedan 1984. Hon kan folketingets arbetsformer utan och innan, och har ett väl utvecklat sinne för det politiska spelet. Thulesen Dahl är något av en “siffernisse”, som väckt respekt med sina detaljkunskaper. Skaarups främsta uppgift har varit att hålla ordning på partiet internt.

Sammansvetsad ledartrojka

Betydelsen av denna sammansvetsade ledartrojka kan knappast överskattas. Den var garanten för att de borgerliga regeringsföreträdarna kunde lita på att de hade att göra med ett seriöst parti. Ett parti som kom med genomförbara förslag, som stod fast vid ingångna överenskommelser och som förstod att uppföra sig i förhandlingsspelet.

I ett sådant parti finns det inte plats för den barlast som riksdagsledamöterna Erik Almkvist och Kent Ekeroth för all framtid kommer att utgöra. I DF hade de inte blivit gamla. Jimmie Åkessons nolltoleranslinje har därför ställts inför ett första prov. Det är inget enkelt beslut att göra sig av med personer han satsat på och har förtroende för. Men alternativet är att den “järnrörsstämpel” som SD nu håller på att skaffa sig permanentas.

Något grumligt resonemang

Åkessons något grumliga resonemang om en “politisk” skillnad mellan vad Almkvist och Ekeroth gjort sig skyldiga till gör knappast hans situation enklare. Hans enda möjlighet är att sätta ned foten, och visa att han menar allvar. I annat fall tappar han en stor del av den trovärdighet han höll på att bygga upp med sitt nolltoleransutspel.

Det är ännu för tidigt att uttala sig om vilka verkningar den senaste veckans turbulens kommer att ha på Sverigedemokraternas ställning i opinionen. Det är inte uteslutet att ett SD med Almkvist och Ekeroth kan hålla sig kvar över fyraprocentspärren. Men partiets målsättning är högre än så. Vill SD ta sig fram till den position som Dansk Folkeparti hade 2001-2011 har man inget val. Vilken regering förhandlar med ett järnrörsparti?

Anders Widfeldt

statsvetare verksam vid University of Aberdeen, tidigare Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Forskar om politiska partier, högerpopulism och –extremism.

Bild - 2
Mest läst