Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Vega - transtinkande världsstjärna

För en dryg vecka sedan lyckades Ola Skinnarmo ta sig igenom Nordostpassagen. För 130 år sedan svarade en svensk expedition för samma bravad –och hyllades med på punsch, mössor, medaljer och adelskap.

Det är oförenligt med professionell journalistik att berätta om den process som skapat tidningsartikeln - det vill säga de rader som GP-läsaren i detta ögonblick läser. Byggnadsställningarna bör inte visas. Men här får GP:s jubileumsredaktion göra ett undantag. Ty det började med att vi på måfå läste en veckas tidningar från våren 1877 och då trillade över notisen:

Rederiaktiebolaget "Örnen" hade i går ordinarie bolagsstämma, hvarvid ansvarsfrihet lemnades styrelsen för förvaltningen under sistl. år 1876. Af årets nettovinst kr. 126,566: 77 bestämdes en utdelning af 60 kr. pr aktie med 90,000 kr- eller 6 procent. å inbetalta aktiekapitalet samt afsattes till reservfonden 36,000., så att denna nu uppgår till 198,000 kr. (GP den 27 april 1877)

Det var alltså en liten krumelur från det skede i Göteborgs sjöfartshistoria då trafiken tredubblades och segelfartygen började få svårt att tävla med alla personalsnåla och punktliga ångbåtar som körde havre till Londons spårvagnshästar.

Ändå startade tunga finansiärer i Göteborg - Gibsöner och Olssöner och Magnusar - år 1873 ett stort segelfartygsrederi som kort efter det fina förvaltningsåret 1876 (vet man med historiens facit) började sin seglats mot undergången. Den glada bokslutsnotisen i GP var verkligen ett bokslut över den sista sorglösa tiden för den segelsjöfart på träskrov som var lika gammal som civilisationen. Nog var den värd att fiska upp ur GP:s historia.

En doft av sältran

När jubileumsredaktören fotograferade spalten upptäckte han bredvid Örnens rapport rubriken "Sälfångst". Det var den kortaste notis som går att tänkta sig. Den löd i sin helhet:

Enligt hit i går ingånget telegram ha här hemmahörande sälfångstångarne "Vega" och "Capella" fångat c:a 4- à 5000 ungsäl.

Sälfångstångaren Vega? Den Vega? Forskning följde på Sjöfartsmuseets arkiv. Ilsamtal till Sjöhistoriska museet i Stockholm. Intervju med en fryntlig professor emeritus.

Vega - för det var rätt skuta - var alltså ett 43 meter långt barktacklat sälfångstfartyg, byggt i Bremerhaven 1872, med en ångmaskin på 60 hästkrafter och en säkerligen kraftfull doft av sältran. Sommaren 1877 såldes hon av sälfångstbolaget Ishafvet till ett konsortium präglat av polarfararsponsorn Oscar Dickson. Ständigt denne Dickson. Han var en polisonglockig göteborgsk timmerbaron som bodde i ett vitt palats vid Heden.

Så kom expeditionen

Vega såldes alltså bara ett par veckor efter notisen i GP. Hon fick nytt trossbottendäck, en kapp över nedgången till gunrummet, förstärkt ishud av greenheart, en grövre propeller och små hytter i aktern för zoologer, botanister och deras mässingsattiraljer. Expeditionen startade sommaren 1878 i Tromsö där den handlingskraftige (alternativt rastlöse) 45-årige mineralogiprofessorn Adolf Erik Nordenskiöld klev ombord. Vega ångade genom dimman längs Asiens nordkust, förbi Kap Tjeljuskin, längs Tajmyrhalvön och bara två dagar från Berings sund frös det till och man satt fast.

Vegamännen hängde därpå i ett isflak i tio månader och åt salt fläsk, surkål och grönsakskonserver, de mätte och vägde naturligtvis allt de såg, träffade inuiter ("tschutscher") och startade byteshandel med valkotor, hundslädar, issilar och björnskulpturer. (Många läsare undrar nu säkert över det obligatoriska infödingshuvudet - jodå, doktor Almqvist lyckades till slut röva ett sådant på en gravplats.)

Om resan genom Nordostpassagen har Nordenskiöld skrivit en ofantligt träig bok i två röda band med utvikbara kartor, guldpräglingar och xylografier på skäggige svenske män.

Expeditionen - starkt men korrekt sammanfattad - bestod av ett års segling och ett års partaj.

Det andra bokbandet är festerna. Dessa skildrar författaren med heroisk trumpenhet.

Ett rejält kalasande

Vegamännen höll på att aldrig komma hem för alla galamiddagar i Japan, Kina, Indien, Borneo, Ceylon, utflykter till pyramiderna, flaggceremonier, blommig vers, fyrverkerier, champagne och Oscars II:s namnchiffer på oväntade ställen. I deras väg uppstår geografiska sällskap, arktiska auktoriteter, amiraler, den japanske kejsaren, napolitanska prinsar, den portugisiske kungen ("sjelf sjöman") och alla tycks vilja ge en stor guldmedalj till Nordenskiöld och en lite mindre medalj till kapten Palander.

I Europa måste de kliva av Vega ett slag och åka tåg för att i Sorbonne möta delegerade från "28 lärda sällskap", mottaga Hederslegionen och skaka hand med en åldrig Victor Hugo som myndigheterna skrämt fram. De tackar sedan nej till allt i Belgien och Holland för att hinna till den stora entrén på Stockholms ström den 24 april 1880.

Då började det verkliga kalasandet.

Bland alla de hyllningstelegram från städer och studentkårer som torrt registreras av Nordenskiöld handlar den för eftervärlden mest fängslande upplysningen om en särskild hälsning undertecknad "qvinnor i nordliga Ryssland."

Men för att inse vidden av det konstiga som sedan hände måste man betänka att Vegaexpeditionen alltså låg mitt i den storsvenska andra halvan av 1800-talet. Det var en epok som präglades av flaggpunsch, Kungssången, järnvägsstationsinvigningar, Skansen, skarpskytteklubbar, Anders Zorns spanande på tjocka kullor vid Mora marknad och ett ivrigt snickrande på vikingavillorna vid Föreningsgatan i Göteborg - och det var åtminstone nästan samtidigt som Snoilsky till sentida litteraturvetares glädje klämde till med Stenbocks kurir och Heidenstam till samma forskares fasa skrev Karolinerna.

Vega gav namn till mycket

Mitt i detta blågula brusande punschdelirium seglade det världsberömda fartyget Vega.

Kapten Palander adlades till "Palander af Vega".

I svenska hem stod Vegatallrikar, Vegatvål, Vegakaka eller Vegakaffe. Flickebarn hette Vega, Städer fick Vegagator, Nordenskiölds skildring utkom samtidigt på elva språk, och Svenska familjejournalen skrev: "Det svenska namnets ära var häfdad, Sverige intog åter, liksom förr, en plats jordens stordådsfolk, dess namn skulle snart med heder ljuda bland jordens alla folk, dess rykte skulle åter uppfylla en verld."

Inget kunde vara svenskare än Vega. Inget borde vårdas med större omsorg än Vega. 357 bruttoregisterton. 60 hästkrafter. Maxfart 7 knop. Leve kung Oscar. Skål.

Men medan festligheterna pågick puttrade Vega till Göteborg, fick sin världsberömda inredning utriven och skickades omedelbart efter säl. Sveriges mest hyllade fartyg siktades sedan på sensomrarna vid Stora Varholmens trankokeri.

Efter några år såldes hon och sjönk.

Jubileumsmedarbetaren satt i Sjöfartsmuseets minimala forskarrum och inhämtade detta och häpnade.

Inte blev det bättre av att Nordostpassagen blev ett kommersiellt fiasko. Det tog ett kvartssekel innan någon lyckades ta samma väg som Nordenskiöld. Detta kan inte ha glatt Vegasponsorn och grosshandlaren Oscar Dickson.

Vegamössan - den enda av souvenirerna som säljs ännu under 2000-talet - drog in mer pengar än denna dimmiga och grynniga handelsled.

Man kan bara hoppas att viss tröst skänktes Oscar Dickson när han begrundade att han åtminstone hade fått en liten hamn i Tajmyrien vid Norra Ishavet uppkallad efter sig. År 2008 hade den 690 invånare.

Ständigt denne Dickson.

Han blev också adlad. Han kunde behöva lite uppmuntran - i synnerhet eftersom Oscar Dickson också råkat vara initiativtagare till den bank som sedermera gjorde den största förlusten på rederiet Örnen som i april 1877 hade seglat så fint i GP:s spalter.

Mest läst