Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Vargas Llosa i Göteborg

Litteratur 2010 års Nobelpristagare Mario Vargas Llosa är en av bokmässans mer ljusstarka besökare. Medan vi tog den milde peruanen på en tur i kulturstaden Göteborg berättade han om livet som pristagare och längtan efter lugn och hårt arbete.

Gustavo Dudamel står i ljusblå pikétröja framför ledigt klädda symfoniker och repar Robert Schumanns luriga konsertstycke för fyra horn och orkester när Mario Vargas Llosa och hans coola fru Patricia smyger in i salen.

Det tar inte många takter förrän Vargas Llosa är helt förlorad i musiken.

Väl ute ur Konserthusets stora sal börjar han ställa frågor om musiken, om konserten, och om han kan komma över ett par biljetter. Konserthusets representant försäkrar att det går att lösa, men Patricia Vargas Llosa föreslår att maken håller sina hästar: "Du är ju inbjuden till bokmässan, hedersgäst, du skall framträda där, delta i middagar ... Vi får se," avrundar hon.

"Vi får se," ler Mario Vargas Llosa.

Det tar ett tag innan Patricia och Mario Vargas Llosa låter sig övertygas om att stjärnan Gustavo Dudamel i fem år varit ledare för den här orkestern i det här blåsiga hörnet av världen. Att han inte bara råkat titta förbi just i dag. Då antyder fru Vargas Llosa ändå att "vi känner varandra".

Hans egen favorit är Mahler, säger Mario Vargas Llosa. Honom lyssnar han gärna på. Inte när han skriver, men när han läser.

Det senaste året har Mario Vargas Llosa varken skrivit eller läst överdrivet mycket. Tiden som Nobelpristagare har krävt mycket resande. Han reser för att tillfredsställa förläggarna.

- De säger att det är nödvändigt för bokförsäljningen, men jag vet inte ... funderar författaren i blå kostym och svart kofta över skjortan.

Han är 75 nu, Mario Vargas Llosa, en distingerad herre med ett fast handslag, och en elegant grå hårman som genast ställer sig upp i vinden när vi går utomhus. Han är uppenbart nyfiken på den stad han hamnat i. Samma morgon har han och hustrun flugit från Schweiz. Snart skall de vidare till Oslo.

Hur länge kommer det att vara så här då? När skall han börja skriva igen?

När nästa pristagare tillkännages om några veckor så är det här över, skrattar han. Då blir det lugnt. Nästa år kommer att bli mycket stillsammare.

- Men priset har verkligen en enorm betydelse runt hela världen. Det finns något slags mytologi kring priset. Alla människor vill veta hur jag skriver, vad jag skriver om. Du kan inte föreställa dig den mängd av inbjudningar jag fått. Jag hade kunnat resa oavbrutet hela året.

Men du har förstås mött en del avund och vrede också?

- Självklart. Det är oundvikligt. I synnerhet från en del kolleger förstås. Men framförallt entusiasm och glädje. Inte minst i Peru och Latinamerika, och kanske framförallt i Spanien, en rörande bekräftelse.

Trots allt ger Mario Vargas Llosa redan i vinter ut en essäbok. Och en ny roman är "på gång." Han har ett projekt som han "bär i huvudet", och han "gör en del anteckningar."

- Men först skall jag skriva färdigt essän. Skådespelens civilization, om kulturella trender, en betraktelse över vad som anses vara kultur i dag och vad som ansågs vara kultur förr.

Jag frågar honom om han haft några planer på att ge sig in i politiken igen. 1990 ställde han upp i president valt i Peru på en liberal plattform, för center-högerkoalitionen FREDEMO, men förlorade.

- Nej, det var ett exceptionellt undantag. Jag skriver förstås i dagspress och liknande om politik, men någon politiker är jag inte, säger Vargas Llosa.

Mario Vargas Llosa, som var tongivande i 60-talets framväxande latinamerikanska litteratur, bor mestadels i Madrid med sin hustur, men paret tillbringar flera månader i året i Lima, den peruanska huvudstaden. Han blev för övrigt spansk medborgare 1993, efter ett litet kurr med Alberto Fujimoris regim i hemlandet.

Efter detta år av tillfällig förändring av livsvillkoren ämnar han återgå till vad han kallar "sin ålderdomliga livsföring."

Den ålderdomliga livsföringen består av tidiga morgnar och mycket disciplinerat arbete. Ända sedan han var en liten skolgosse har han gått upp tidigt.

- När man arbetar med något man tycker om så kan man utan problem jobba hårt. Jag måste också arbeta systematiskt, annars skulle jag aldrig få några böcker klara. Jag arbetar alltid, också på helger. Det är bara när jag reser som jag inte arbetar.

Det har alltså varit ett mycket trevligt men inte särskilt produktivt år, sammanfattar Mario Vargas Llosa.

När det tillkännagavs att han vunnit priset befann han sig på prestigeuniversitetet Princeton i New Jersey, dit han under en termin var knuten för att ge föreläsningar, om kreativt skrivande på spanska och, inte minst, om den argentinske författaren Jorge Louis Borges magiska realism.

På Princeton skrattade eleverna åt Vargas Llosa som några dagar efter att ha fått priset startade sin föreläsning utan att ens antyda att något särskilt inträffat.

- Du har betalt för att undervisa, säger Mario Vargas Llosa.

Han erkänner att det var lite knepigt att hinna svara på alla frågor och samtidigt förbereda sina föresläsningar. Han "skulle behövt vara fler."

Mario Vargas Llosa har ett lite speciellt förhållande till den europeiskt orienterade Jorge Louis Borges, mest känd för sin poesi och sina noveller. Vargas Llosa träffade, beundrade och blev vän med Borges i Paris på 60-talet.

Flera år senare gjorde Vargas Llosa en tv-intervju med Borges i dennes hem i Buenos Aires sa efteråt att han var överraskad av husets enkelhet, de bara väggarna, det otäta taket. Det gjorde Borges så stött och sur att relationen aldrig hämtade sig.

- Jag är en stor beundrare av Borges, men jag skulle inte säga att jag influerats av honom, säger Mario Vargas Llosa när taxin rullar vidare genom Allén och Patricia Vargas Llosa finner ett särskilt intresse i Hagakyrkan.

- Han skriver fantastisk litteratur, i ordets sanna mening, men jag är mycket mer av en realist. För övrigt tror jag det är svårt att säga vad man influerats av, det ser nog en kritiker bättre.

Den första stora förebilden och ännu en av hans absoluta favoriter är amerikanen William Faulkner.

- Av Faulkner har jag lärt massor. Han var den förste jag läste med penna och papper i handen. Jag försökte utröna hur han organiserade och konstruerade sina historier. Och jag läser honom forfarande. Han har aldrig gjort mig besviken.

Skriver du fortfarande med bläckpenna som förr?

- Jajamen, säger Vargas Llosa och fiskar upp en elegant reservoarpenna. Han skruvar av hatten för att understryka att han menar allvar.

- Jag älskar bläck. Jag älskar doften av bläck.

Han viftar med sin penna.

- ... och jag älskar papper. Jag gillar inte skärmar.

Vi är framme vid mässan och Mario Varga Llosa stoppar pennan i kavajen, tackar taxichauffören å det hjärtligaste medan hans hustru ber samme chaufför att skriva ner de där butikstipsen han talat om. Patricia Vargas Llosa har lyckats bemästra sin nyfikenhet på varvshistoria, segregation och liberalismens betydelse och i stället suttit kvar och snackat lampor med taxichaffisen medan maken stått i vinden runt Masthuggskyrkan och tagit del av reportageteamets skärvor av kunskap.

Nu skall han in i tv-programmet Babels sminkloge. Sen är det förlagsmiddag med särskilda inbjudna. Livet för en Nobelpristagare.

Född: 28 mars 1936 i Arequipa i södra Peru.

Bor: huvudsakligen i Madrid i Spanien.

Disputerade: 1959 vid Complutenseuniversitetet på en avhandling om Gustave Flaubert.

Debuterade: samma år med novellsamlingen Lo Jefes och har sedan dess publicerat ett 30-tal verk.

Ställde: 1990 upp som presidentkandidat för center-högerkoalitionen FREDEMO i Peru men förlorade valet.

Medlem av: Kungliga Spanska Akademien.

... behovet av det irrationella i fiktionen:

"Jag känner inte att jag rationellt och kallt beräknande beslutat skriva någon berättelse. Tvärtom, ibland tränger sig vissa händelser eller människor, drömmar eller sådant jag läst, på och kräver uppmärksamhet. Därför talar jag så mycket om rent irrationella element i det litterära skapandet ... Jag önskar att mina romaner läses så som jag läser romaner jag älskar. De romaner som fascinerat mig mest är de som förtrollat mig snarare än nått mig på ett intellektuellt plan."

(Paris Review, No 120, 1990)

... Sjömanshustrun:

"Stackas kvinna"

... bråket med Gabriel García Márquez, som han av oklara skäl gav en smocka på en biograf i Mexico:

"Det har givit upphov till så mycket spekulation att jag inte vill bidra till mer ... Om jag skriver mina memoarer så kanske jag berättar den sanna historien."

(Paris Review, No 120, 1990)

... Hisingen:

"Så allt det där är en ö!"

... å ret som Nobelpristagare:

"Det har varit ett mycket trivsamt år. Som en saga."

Staden och hundarna (översättning Jan Sjögren), Bonniers, 1966.

Pantaleón och soldatbordellen (översättning Jan Sjögren), Bonniers, 1975.

Valparna (översättning Annika Ernstson), Pan/Norstedts, 1978.

Det gröna huset (översättning Jens Nordenhök), Norstedts, 1979.

Tant Julia och författaren (översättning Jens Nordenhök), Norstedts, 1981.

Kriget vid världens ände (översättning Jens Nordenhök), Norstedts, 1984.

Den sanna berättelsen om kamrat Mayta (översättning Jens Nordenhök), Norstedts, 1987.

Vem dödade Palomino Molero? (översättning Jens Nordenhök), Norstedts, 1989.

Berättaren (översättning Annika Ernstson), Norstedts, 1991.

Till styvmoderns lov (översättning Annika Ernstson), Norstedts, 1992.

Samtal i Katedralen (översättning Annika Ernstson), Norstedts, 1994.

Döden i Anderna (översättning Annika Ernstson), Norstedts, 1998.

Don Rigobertos anteckningsböcker (översättning Annika Ernstson), Norstedts, 2000.

Bockfesten ( översättning: Peter Landelius), Norstedts, 2002.

Paradiset finns om hörnet (översättning Peter Landelius), Norstedts, 2003.

Den stygga flickans rackartyg (översättning Peter Landelius), Norstedts, 2007.

Keltens dröm (översättning: Peter Landelius), Norstedts, 2011.

Kriget vid världens ände (pocket, översättning Jens Nordenhök), Norstedts, 2011.

Mest läst