Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Knivattacker. Den senaste tidens knivattacker på judar i Israel är utslag för samma slags terrorism som morden i Trollhättan. Ändå kan svenska politiker inte förmå sig att kalla attackerna i Israel för terrorism. Varför? undrar debattören.

Varför är Sverige så tyst?

Oavsett vilka åsikter och uppfattningar man har om Mellanösternkonflikten, måste terrorismen kunna kallas vid sitt rätta namn – och fördömas utan omsvep. Varför har Sverige så svårt för det när det handlar om angrepp mot israeliska judar, skriver Israels ambassadör Isaac Bachman.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I ett viktigt uttalande med anledning av de fruktansvärda morden i Trollhättan förra veckan, tvekade inte den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, att kalla de fega och avskyvärda dåden för en ”terroristattack”.

Utan tvivel finns alla skäl till en sådan slutsats – uttalandet gjordes ju också av en politiker som vunnit allmän aktning och respekt för sin mångåriga kamp mot intolerans och främlingsfientlighet.

Mördaren och hans offer var inte personligen bekanta men de senare var heller inte valda av en slump. Gärningsmannens handlande var rasistiskt motiverat och avsåg att döda dem, som hade ”fel” etnicitet. Detta var det enda kriterium som skulle avgöra vem som fick leva och vem som skulle dö.

Våg av godtyckliga mord

Planen att urskillningslöst döda personer med fel etnisk bakgrund skulle komma att kräva två liv – en ung elevs liksom den modige elevassistentens, som offrade sig för att skydda skolungdomarna. Alla är överens om att utan denna heroiska självuppoffring skulle många fler liv ha gått till spillo.

I Israel är vi smärtsamt medvetna om vad det innebär att bli måltavla för dödligt våld, baserat endast på etnicitet. Jag syftar här inte på den tragiska judiska historien, utan på den aktuella våg av godtyckliga mord på israeliska judar där mordoffren valts ut endast för att de är israeliska judar.

När en 13-årig pojke på väg att cykla hem från godisaffären eller en gammal kvinna i 70-årsåldern huggs ned med avsikt att döda, är det uppenbart att fruktansvärda ideologier satts i spel.

Samtidigt som vi delar det svenska folkets sorg över de oersättliga unga liv som så brutalt gått till spillo, smärtar det också att inga som helst uttalanden gjorts med anledning av den välorganiserade kampanjen för att mörda civila israeler på gator och torg. Hur är detta möjligt? Är dessa liv verkligen inte värda mer?

Sorgligt nog har det i Sverige under många år funnits en tendens att tona ned, relativisera och bortförklara den ständigt pågående terrorn mot israeliska civila. Oavsett vilka åsikter och uppfattningar man har om Mellanösternkonflikten, måste terrorismen kunna kallas vid sitt rätta namn – och fördömas utan omsvep.

Fördöm utan omsvep

Samma tendens att ursäkta och förminska palestinsk terrorism gör sig också i högsta grad gällande i media. Ett framträdande exempel på detta är TT, med aktuell rubriksättning såsom ”Palestinier med kniv skjuten till döds” – när den skjutne försökt mörda oskyldiga personer med sin kniv, inte göra en sallad.

Man kan i sammanhanget notera hur den svenska polisen hyllas för att ha skjutit gärningsmannen i Trollhättan och därmed förhindrat en större massaker – medan Israel anklagas för ”övervåld” när man under mycket likartade omständigheter oskadliggjort en förövare.

Såsom en av den Palestinska myndighetens viktigaste internationella bidragsgivare kan Sverige potentiellt ha ett inflytande på den mest avgörande orsaken till det fruktansvärda våldet. Denna orsak är uppvigling och hets mot folkgrupp.

När barnprogram, tidningar och det offentliga utbildningssystemet under Palestinska myndigheten hyllar mord på judar och israeler, tillerkänner förövarna status av nationalhjältar och ger dem och deras familjer statlig pension som belöning – behöver vi då verkligen fråga oss hur sådana fruktansvärda våldsdåd är möjliga?

I ett politiskt klimat där bilder är i omlopp på var man helst bör hugga för att ha den största chansen att döda – kommer några oundvikligen att också omsätta propagandan i handling.

Hur är det möjligt?

Precis samma slags rasistiska bevekelsegrunder som ledde till morden i Trollhättan kräver också israeliska civilas liv som del av den pågående mordvågen.

Om nu – som Mona Sahlin så övertygande påpekat – det som skedde i Trollhättan måste betraktas som terrorism, borde detta gälla också de alldeles likartade, rasistisk motiverade morden på gator och torg i Israel.

Frånvaron av stöd och uttalade fördömanden under den pågående terrorvågen har inte gått obemärkt förbi bland den israeliska allmänheten. Hur är det möjligt, fråga man sig, att inte mer stöd visas för Mellanösterns enda demokrati? Och i ett land där mänskliga rättigheter spelar så stor roll som i Sverige – var finns engagemanget när israeliska civila brutalt berövas den mest grundläggande av alla mänskliga rättigheter, rätten till liv?

Isaac Bachman

Israels ambassadör i Sverige

Bild - 2
Mest läst