Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
I förgrunden Fata Morgana av Kent Karlsson. Från vänster till höger Posé Plastique av Cajsa Von Zeipel, (bakom på vägg) ”Ännu en jävla dag” av Helena Roos, Bare av Anders A.

Varbergs konsthall | Konst är dyrbarare än korv

På nyöppnade Varbergs konsthall riktas blickarna mot popkonsten. Johannes Björk ser en utställning som bland annat raljerar över gränsen mellan konstens frihet och kommersialismen.

KONST

Varbergs konsthall

Konst är dyrbarare än korv.
Femtio år av populärkulturell voodoo i svensk konst

T o m 6 maj

När brittiska Independent Group lade grunden för popkonsten var det en kritik riktad mot abstrakt expressionism och en formalistisk förståelse av modernismen. Istället för att distansera sig från fetischeringen av teknologi och varusamhälle använde man sig av den just för att kritisera den.

Collagetekniken blev den metod som för Richard Hamilton och andra kunde påvisa avståndet mellan konsumentdrömmar och verklighet. I USA tog rörelsen en annan vändning. Lichtenstein, Warhol och Ruscha bytte ut collaget mot ett repetitivt reproducerande av kommersiella bilder. Det stod inte bara i rapport med kapitalismens förtingligande av sociala band. Det kom också att bringa figuration och ytmåleri i samklang.

I Sverige landade popkonsten i en politisk rörelse med mer konkreta avstamp: USA-imperialism, Vietnam, kvinnlig frigörelse, miljörörelse och drogliberalism … När denna tradition nu presenteras på nyöppnade Varbergs konsthall – med en titel hämtad från såväl dadaisten Picabia som Carsten Regilds och Rolf Börjlinds verk, Konst är dyrbarare än korv – är det därför kongenialt att konstnärsduon Ola Åstrand och Ulf Kihlander står för urvalet. De curerade ju tidigare utställningen om politisk konst, Hjärtat sitter till vänster.

Det är också logiskt att Kjartan Slettemark återkommer och ges en central roll. Slettemark, som i USA reste med ett pass där president Nixons porträttfoto försetts med konstnärens hår- och skäggväxt, rörde sig ständigt på gränsen mellan konst och samhälle. Och det i båda riktningarna. I Varberg handlar det främst om att lyfta in sociala klichéer i kons­tens laboratorium. Det gäller den klassiska Nixon v isions, där presidenten i uppbrutna montage fogas in i en Gevaliareklam, såväl som ett sent verk där en rabatt blomstrar med uppfläkta bottnar från colabukar.

Jämte denna anarkistiska lekfullhet, som även syns i titelverkets stil-, medie- och genre­överskridande, finns också en feministisk kritik där Åsa Cederqvist imponerar med en enorm textilinstallation. Uppstyckade, abstraherade kroppsdelar genomträngs av stänger som ger en expressiv föreställning om hur vardagens tvingande krav styckar upp våra liv.

Mer lågmälda, men traumatiska, är Lotta Antonssons surrealistiska collage, där motiv från mindre rumsrena veckotidningar delvis täcks över av svarta geometriska fält. I senare verk, som Helena Roos, får kraven ge vika för en ironisk katalog över förväntningar på feminiteten, ett verk som har sin stilistiska klangbotten i amerikanska underground-serier.

Serie-estetiken återkommer i Puss-redaktören Ulf Rahmbergs dystopiska science fiction-tablåer över den myllrande morbiditet som framstegets förväntningar döljer. Och i Lisa Jonassons tabloider möter man en banalisering av den massmediala retoriken (som om det vore möjligt!): ”Tjejer och negrer är … snygga!”. Hysteriskt. Kusligare är Cajsa von Zeipels hyperboliska skulptur av klubbvärldens heroin chic-fenomen.

Trots verkens lekfullhet och den visuellt uppskruvade inramningen kan jag inte låta bli att undra över popkonstens roll idag. Till skillnad från sina föregångares kritiska spänning rör sig de senare verken med ironi och cynism. Istället för att problematisera den gräns mellan konstens frihet och kommersialismens negativa verkningar som Hamilton, Warhol och Slettemark insisterade på att förskjuta, raljerar de kring den. Överskridande och frigörelse har bytts ut mot kritik och cynism.

Med det sagt är utställningens ansats, att ge en historisk exposé över ett fält om vilket de flesta har en åtminstone ytlig kännedom, värd att framhålla. Det kan ge en fördjupad kunskap, som dessutom är gratis och därmed både billigare och dyrbarare än korv.

Mest läst