Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Varbergs Konsthall | Gender Heart

Varbergs Konsthall | Gender Heart

Många lösa trådar samlas under ett tak och gråzonen som eftersöks rinner strax över. För mycket vill ut. Samtidigt är det skönt att se en sådan inkluderande ambition, skriver Sara Arvidsson om utställningen Gender Heart på Varbergs Konsthall.

Konst

Konst

Varbergs Konsthall

Gender Heart

T o m 13/9

Det finns människor som drivs av att kategorisera till varje pris. Sexuella preferenser, etnicitet och annat ska nagelfaras och delas upp. Något som oroar och upprör dessa ordningspoliser är personer som inte går att klassas in, de som befinner sig någonstans mittemellan.

Utställningen Gender Heart på Varbergs Konsthall, som genomförs i samarbete med Havremagasinet i Boden och Galleri Syster i Luleå, syftar till att belysa konstruktionen av det stereotypt manliga och kvinnliga och ta spjärn mot binärt tänkande. Både internationella och nationella konstnärer medverkar och det är framförallt de glidande mellanrummen som intresserar.

I Julia Bondessons smäckra marionett och Kristina Abelli Elanders gestaltningar av utomjordingar är det bland annat könsneutraliteten som lockar, flykten från att rangordnas i ett könskodat system. Androgyna och mytologiska är även de albanska kvinnor som porträtteras i Jill Peters fotografier, så kallade ”burnesha”, vilka lever som män och har svurit på att vara jungfrur livet ut. Bilderna är tillräckligt glassiga för att platsa i ett modereportage; de slipade poserna väcker beundran och den albanska myllan ter sig osedvanligt glamorös. Det är spännande men den heroiska inramningen är också problematisk.

Något jag går omkring och funderar över är varför det ingår tio kvinnliga konstnärer i utställningen och bara en man: Elias Björn. Fanns det en medveten tanke med detta eller blev det bara så? Det hela är rätt ironiskt och kul då grupputställningar brukar följa en direkt motsatt trend: få kvinnor och många män. Björns brädskulptur utgår från en förlaga av hans egna kropp vilken besökare ges fria händer att bygga vidare på efter eget tycke.

Ytterligare ett frågetecken uppstår i mötet med kvinnorättskämparna Elisabeth Barnekows och Ida Thoresens hundraåriga konst – som visserligen är fin på sitt sätt – men känns malplacerad i sammanhanget.

Jag faller för Adriana Salazars Self Portrait där en fickspegel rasslar till varje gång någon närmar sig, för att betona självbildens föränderlighet. Bäst är Tejal Shahs suggestiva videoinstallation Between the Waves som förtäljer en alternativ och kvinnodominerad skapelseberättelse. Den senare utmanar på många sätt och innehåller en explicit scen som säkerligen kan väcka agg hos ordningsamma moralpredikare. Shahs verk briserar av en orädd sprängkraft jag hade velat se mer av i resten av utställningen.

Många lösa trådar samlas under ett tak och gråzonen som eftersöks rinner strax över. För mycket vill ut. Samtidigt är det skönt att se en sådan inkluderande ambition, en kärleksfull gest som i bästa fall kan inspirera till nytänk.

Mest läst