Sedan Kenneth Kvarnström blev danschef för Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, med direkttillgång till en scen, är hans koreografier åter tydligt exponerade. Senast ut är Tre som nu går på turné i sällskap med Susanna Leinonens See Obey. Vara konserthus fick ta hand om turnépremiären, en fjäder i hatten för en av regionens mest ihärdiga dansspridare.
Leinonen inleder programmet. Länge är det dans som film. Två stora skärmar visar en krisande familj i avskalad Edward Hopper-miljö, en man som bollar med drömmar och kvinnor samt ett minnessvep med bleka bilder à la finsk vardagsnostalgi. Ljudmiljön talar om flygplatsen som miljö och möjlighet. Här ges (alltför) många ingångar innan filmduken rämnar och Sanni Giordani, Misa Lommi, Natasha Lommi tar över. Dansarna är allvarliga, läckert synkrona och suveränt smidiga. Vackrast är partiet där de ligger på golvet med benrörelserna i luften. Ur See Obey filtrerar jag besvärjelse av rädsla, fallande och oupphörliga positionsbyten, men turerna är för långa.
Medan många koreografer har vikt sig dubbla i konceptuella utbrytningsförsök och mediablandningar, har Kenneth Kvarnström hållit fast vid fysisk rörelse som sin linje. Tre är ett kraftfullt flöde, fyllt av svärta. Vackert och starkt drabbande. Tre män i inre och yttre kamp. Enskilda och tillsammans i ofta cirkulärt drivna rörelser. Rustningen anas i Astrid Olssons och Lee Cotters skulpturala kostymer. Men dansarnas grundmundering är stram och rörelsevänlig. Några röda inslag i det svarta – en låda, en matta, blomblad strödda över en stupad kropp, eller blod ur såren efter värjan – skapar stark spänning.
Matthew Branham, Erik Nyberg och Paul Lee dansar med perfekt avvägning mellan kraften i svingarna och koreografins fingertoppskänsliga detaljer. Kvarnström är fraseringens mästare.
Tre lär vara lite kortad som turnéversion. Det som är räcker gott, varenda sekund är en njutning. Kenneth Kvarnström vill vi gärna se i Göteborg, gå till Stora teatern ikväll och bekräfta det!
