Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Carl-Johan Vallgren utforskar konstförfalskningar i sin nya bok.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vallgren väver svindlande väv

Carl-Johan Vallgren levde ett angenämt dubbelliv. När andra nu ska värdera den värld han skapat under fem år känner han sig nervös. -Jag skulle gärna hoppa över allt det här och landa i första kapitlet på nästa roman. För mig är skrivandet det roliga, säger författaren.
Dubbellivet handlar om författandet av Kunzelmann & Kunzelmann. För att få arbetsro och undgå förväntningar mörkade han vad som pågick och sa att han kanske aldrig mer skulle kunna skriva en roman, samtidigt som en ny berättelse tog form i datorn.
- En så kallad vit lögn, säger Carl-Johan Vallgren.
Onekligen är den liten i jämförelse med den väv av falskhet i alla dess former som breder ut sig i den mer än 500 sidor tjocka boken. Han skrev de sista bitarna i höstas och kunde därmed få med finanskrisen som i finalen ger extra understöd åt tematiken.
Bokens tema kan också kopplas till den sanningsdiskussion som blossat upp kring Liza Marklunds Gömda, men den debatten vill han inte kommentera.
- Det vågar jag inte säga något om för jag har varken läst Gömda eller Monica Antonssons bok. Jag har inte följt med alls, säger han.
Kunzelmann & Kunzelmann är Carl-Johan Vallgrens första roman sedan Den vidunderliga kärlekens historia, som Augustprisades 2002, lanserades i flera länder och sedan dess sålts i omkring 350 000 exemplar bara i Sverige.
- Det blev en megasuccé och jag blev lite tagen på sängen. Utan att vilja låta kokett kan jag faktiskt sakna det liv jag hade tidigare då jag inte var föremål för så mycket tyckande och bedömning, säger han men tillägger att han också står i stor tacksamhetsskuld för allt det goda framgångarna också medfört.
I stora märkesglasögon och med svart färg i allt från stövlar och kläder till klackring och långt radbandsliknande halsband, ser han i mina ögon ut som klichébilden av en rockmusiker, medan stilen drar mer åt författarhållet när fotografen hälsar på ett par dagar senare. Carl-Johan Vallgren är också både och.


Efter 1800-talsskrönan Den vidunderliga kärlekens historia bestämde han sig för att ta en paus och enbart ägna sig åt musiken.
- Beslutet hade jag redan fattat innan den kom ut. Jag hade skrivit oavbrutet varje dag sedan jag var 20 år, om inte vid pappret så i tankarna. Jag behövde vila från alla dessa ord.
Efter något år väcktes lusten och för fem år sedan började han jobba med Kunzelmann & Kunzelmann. Det är ett grovkornigt äventyr i två tidsplan.
Boken berättar dels Viktor Kunzelmanns historia, en homosexuell konstexpert som svindlar sig fram igenom livet - från tyska fångläger under andra världskriget till de finaste rummen i Sverige. Dels följer den hans son Joakim Kunzelmann, en kulturskribent och notorisk lögnare som missbrukar allt från sex till droger.
Carl-Johan Vallgren säger att han inte vet hur hans böcker ska sluta när han börjar. En drivkraft för honom som författare är att lösa den gåtan och få reda på hur det utvecklar sig.


Grundidén ur vilken Kunzelmann & Kunzelmann växte fram bestod i att skriva om två generationer bedragare, utforska det för Vallgren fascinerande ämnet konstförfalskning samt berätta om samtiden.
Genom humorn i de skruvade nutidsskildringarna lyser också författarens kritik mot hur det nya millenniet har startat.
- Frosseri, girighet och hedonism tycker jag är kännetecknande för 00-talet. Det är en orgie i utbytbarhet, insäljande av falska livsstilar och en föreställning om att alla ska leva som vore de miljonärer. Alla ska syssla med vinprovning, göra lyxiga middagar och ägna sig åt heminredningsporr, säger han.
- Visst finns det en vrede och det tror jag är ett bra bränsle för skrivandet, men jag kan inte gå omkring och vara arg hela tiden. Jag försöker också se det dråpliga.
Han understryker flera gånger att Joakim är en påhittad figur som inte har något med honom själv att göra.
Den som läser boken och känner till en smula om Vallgrens bakgrund kan nog ändå inte undgå att fundera över hur det egentligen är ställt; huvudperson är en skribent i samma ålder som författaren och är liksom sin upphovsman uppvuxen i Falkenberg, bor i Stockholm och äger ett ställe på Gotland.
- Det är en helt fiktiv berättelse och det är viktigt. Jag ville känna att personerna skulle röra sig på platser jag känner till, för det underlättar och ger en trygghet när jag vet vad jag talar om. Vi delar geografi. Men där upphör också alla likheter, poängterar Carl-Johan Vallgren.
Att han vill eliminera sammanblandning kan tyckas förståeligt. Bokens huvudperson är en frenetiskt porrsurfande och knarkande lögnhals som inte visar ånger annat än när han i tunnelbanan kommer på sig själv med att inför allas ögon smaska i sig av det som "näsans skafferi" har att erbjuda.
I vissa stycken är det som om alla tänkbara gränser för god smak ska utmanas. Carl-Johan Vallgren är inte rädd att äckel-och-snusk-scenerna ska stöta bort läsare, han har inte ens funderat över risken.
- Det går inte att vara politiskt korrekt i sitt tänkande när man skriver en roman. Det blir ingen bra litteratur. Så jag känner mig ganska hämningslös, säger han.


Så länge frågorna handlar om Carl-Johan Vallgrens arbete kommer svaren obehindrat. Han har försökt se sig själv i andra och känt en utmaning i att föreställa sig en homosexuell mans lust, han har inriktat sina sinnen på att pejla av vår tid, han har haft kul vid tangentbordet, han har skrivit på toppen av sin förmåga och tycker att det är fantastiskt att få betalt för att "hallucinera fram berättelser".
Men när samtalet närmar sig hans privata sfär skruvar han på sin långsmala kropp som en plågad metmask i den stora fåtöljen i förlagets styrelserum. Han vill inte prata om vad han i dag känner för Berlin, som han lämnade i samband med att han börjat skriva igen. Han viftar bort frågor om familj och hur hans liv sett ut vid sidan om arbetet de senaste åren.
- Jag är en motståndare till den typen av intimisering. Det finns inte några hemligheter i dag. Folk outar sitt privatliv i bloggar, tv och intervjuer. Det tar bort mystiken, tycker jag. Sedan vill jag också i någon mån skydda mina barn. Och jag tycker inte att mitt privatliv är så intressant. Det finns inget roligt där för andra att veta, utan är ganska normalt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.