Valle Wigers debutroman inleds med några få, oroväckande rader. En man och en kvinna följs åt mot bilen som väntar i garaget. Han fattar för en gångs skulle hennes hand och trycker henne intill sig. ”Han vet vart vägen leder och hon ska följa honom dit.” Exakt hur oroväckande de få meningarna är uppdagas längre in i romanen. Först då blir det tydligt hur Wigers har placerat hela berättelsens nav på första sidan.
Först ska vi hamna i Landala, då ett nybyggt område där pojken Adam flyttar in tillsammans med föräldrarna: en kämpande mor som ofta gråter och har underliga märken och blånader i ansiktet och en far som pendlar mellan osynliggörande av barnet, att undvika all social kontakt och att fara ut i aggressioner mot familjen. Smärtan i familjens kvävande konstruktion och dysfunktionalitet stegras fram till den dag då mamman och pappan sätter sig i bilen och omkommer i en olycka som alltmer framstår som ett självmord. Härifrån arbetar Adam både med sorgen, att klara sig själv, bli vuxen och lära känna föräldrarna i efterhand.
Det är en skickligt disponerad berättelse. Både för Adam och för läsaren framstår föräldrarna kanske som mer levande efter deras död: barnets oförstående blick på faderns irrationella utbrott och frånvaro blir en berättelse om psykisk sjukdom, moderns märken blir bevis på misshandel och genom släktband landar den isolerade familjen i en större kontext.
Samtidigt finns här en klassisk uppväxtskildring från barndom till vuxenår, där sorgen ligger som en sammannystat tråd. Språkligt är det en finstämd roman. Men Wigers har en fallenhet för en hel del övertydligheter, där en alltför tydlig berättarröst får föra historien framåt i stället för Adam. Mycket sådant hade enkelt kunnat strykas ner för att ge plats åt den angelägna och smärtsamma kärnan: sorgen, skammen och försöken att förstå föräldrar som levande eller döda.
