Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Uranbrytning för svenskt bruk sker i dag i andra delar av världen och ger upphov till stora miljöproblem eftersom det oftast är fråga om uranbrytning i dagbrott som till exempel i Namibia, skriver Gunilla A Olsson och Tom Böhler. Bild: Arkivbild: Alexander Joe

Vår kärnkraft andras olycka

Debatt Utbyggnad av kärnkraften avvisades i folkomröstningen för 30 år sedan, inte minst på grund av hälsorisker för människor och ekosystem. Professor Gunilla A Olsson och universitetslektor Tom Böhler argumenterar för global rättvisa som ett ytterligare skäl att säga nej till nya kärnkraftsreaktorer i Sverige.

Regeringens energipolitik öppnar för utbyggnad av kärnkraften. Vind- och vattenkraft kritiseras ofta för att påverka stora arealer men det gör även kärnkraften. Att detta sällan reflekteras över kan bero på att den areal som exploateras finns utanför Sveriges gränser. Uranbrytning för svenskt bruk sker i dag i andra delar av världen, men oavsett var en sådan brytning äger rum ger det upphov till stora miljöproblem och ekosystemändringar eftersom det oftast är fråga om uranbrytning i dagbrott.

Är det då en tillfällighet att uranbrytning i dag sker i glest befolkade områden med urbefolkningar i Kanada och Australien med små möjligheter att protestera? Vi exploaterar ekosystem utomlands för vår svenska energiförsörjning. Denna globala aspekt måste synliggöras i diskussionen om svensk energipolitik och kärnkraft. Vi pekar på två viktiga rättviseaspekter: att respektera människors livsmiljöer utanför Sverige; att solidariskt ta vår del av kostnaderna för svensk energiproduktion. Väljer vi att använda kärnkraft i Sverige öppnar vi också för uranbrytning i vårt land.

Alunskiffern i Ranstad, Västergötland, har hög uranhalt i en internationell jämförelse och därmed är det här som uranbrytning igen kan bli aktuell. En rapport av professor Olov Holmstrand (2008) anger att den enda rimliga metoden att bryta alunskiffern i Ranstadsområdet (och hela Billingen-Falbygden) är dagbrytning av den typ som tillämpades i Ranstad på 1960-talet, så kallad strip-mining. Det innebär att hela landskapet bokstavligen vänds upp och ner på ett sätt som liknar mycket storskalig plöjning. Utbyggnad av kärnkraften i Sverige ökar pressen på att starta svensk uranbrytning samtidigt som efterfrågan på uran ökar på en internationell marknad. Detta sammantaget ger stor efterfrågan på den svenska alunskiffern.

Effekter av uranbrytning på människors hälsa finns belagt hos gruvarbetare, bland annat som förhöjd frekvens av leukemi (Tjeckien) och kromosomförändringar (Namibia). Ur ett globalt rättviseperspektiv borde det vara en självklarhet att uranbrytning för konsumtion i Sverige, liksom hantering och slutförvaring av det radioaktiva avfallet, skall ske i Sverige. Inte kan vi hävda att det är förenligt med hållbarhets- och global rättvisepolitik att svensk energiförsörjning skapar ekologiska problem och bidrar till hälsorisker i andra delar av världen? Den logiska konsekvensen av att satsa på kärnkraft blir då att vi måste acceptera att bryta svenskt uran för svensk konsumtion och att öppna Ranstadverken igen. Kanske är det dags att börja vänja sig vid tanken på ett ny slags plogfåror i det västgötska kulturlandskapet! Eller så är det inte det? Det viktiga är att vi explicit diskuterar och tar ställning till detta!

Ett av huvudargumenten som framförs för kärnkraft är att den bidrar till att minska det globala klimathotet genom sina klimatneutrala egenskaper. Detta kan ifrågasättas. Enligt en studie i Energy & Environmental Science (2009) ger kärnkraft upp till tio gånger högre koldioxidutsläpp per producerad kWh än vindkraft – om man räknar på kärnkraftverkets hela livscykel.

Knappast logiskt

En hållbar utveckling skall ta hänsyn till ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter och uttrycks i En svensk strategi för hållbar utveckling (reg. skriv. 2003/04:129). Bevarande av människors livsmiljö med tillgång till ekosystemtjänster som rent vatten, biologisk mångfald och möjligheter till matproduktion står främst i de svenska miljömålen. Det är knappast logiskt att kalla Sveriges energipolitik för hållbar om den samtidigt skapar miljöproblem i andra delar av världen. Det rimmar också illa med den Politik för global utveckling som är antagen av Sveriges riksdag 2005. Och – hur kan vi i namn av klimatmedvetande och hållbarhetstänkande tillåta oss att nysatsa på kärnkraftsteknik som knappast har någon enda hållbarhetsdimension!?

En demokratifråga

Avfallsfrågan var olöst för 30 år sedan och är så än i dag. Nu förvaras det radioaktiva avfallet på kärnkraftverkens bakgårdar i avvaktan på en lösning – hur länge skall man vänta på en sådan? Slutförvaring av radioaktivt avfall måste ske i Sverige och det blir igen intensiva och långdragna processer om dess lokalisering. Avfallet måste isoleras från människan och naturen i 100 000 år står det på hemsidan till det nu nedlagda Barsebäck. Den kommunala vetorätten har varit mycket verksam i detta sammanhang tidigare, men kanske kommer den att sättas ur spel nu? Energifrågan kan utvecklas till en mycket central fråga om demokratiska rättigheter.

Gunilla A Olsson

professor i humanekologi, institutionen för Globala Studier, Göteborgs universitet

Tom Böhler

universitetslektor i humanekologi, institutionen för Globala Studier, Göteborgs universitet

Bild - 2
Bild - 3
Mest läst