Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Våldet – en väg till självkänsla

Barn och unga i vissa stadsdelar i Göteborg konfronteras dagligen med våld. Mattias Hagberg skriver om en sjukdom som smittar och som när den väl fått fäste sprider sig själv.

Han var ung. Inte mer än fjorton eller femton år. Jag minns knappt hur han såg ut. Inte heller hans namn. Men jag minns två korta meningar. Några enstaka ord:

- Vi hade vapen. Det gjorde oss mäktiga.

Jag träffade honom och några andra unga killar på ett stort ungdomsfängelse i öknen några mil öster om Los Angeles. De vittnade alla om samma sak. Om gänget som en trygg sfär. Om våldet som en väg till självkänsla. Om rädslan för att inte höra till.

Under nästan trettio år, från början av åttiotalet till slutet av nollnolltalet, genomlevde Los Angeles ett av världens värsta gängkrig. Enligt polisen i Los Angeles kan så många som tiotusen unga män och kvinnor ha blivit dödade i gängrelaterat våld under de där åren, mördade på gatorna i nedgångna stadsdelar som Watts, Campton och Boyle Heights.

På avstånd var det svårt att förstå vad som hände. Uppgörelserna mellan gatugäng, som Bloods, Crips och 18th Street Gang, var nästan obegripliga; de var så extremt våldsamma, så urskiljningslösa, så meningslösa. Men på nära håll, när jag reste runt i Los Angeles för några år sedan för att försöka förstå, var det annorlunda. Våldet framstod plötsligt som begripligt, fast på ett oerhört tragiskt sätt.

Under de senaste åren har vi sett en tilltagande gängrivalitet i Göteborg. Ett territoriellt revirtänkande har fått grepp om vissa delar av staden, ett revirtänkande som påminner om gängens Los Angeles. Skottlossning har blivit vardag. I torsdags mördades två unga män i Biskopsgården. Natten till lördag skottskadades en man i Hammarkullen. Och natten till söndag skottskadades en man i Lundby. Under året har över trettio skottlossningar ägt rum i Göteborg.

Göteborg är inte Los Angeles. Långt därifrån. Men det finns beröringspunkter, likheter som är värda att tas på allvar, erfarenheter som kan lära oss något viktigt om våldets mekanismer, även här.

Våldet i Los Angeles antog till slut sådana proportioner att det inte längre gick att tala om det i termer av brottslighet. Många poliser, politiker och forskare kände efter år av skottlossningar att det var nödvändigt att hitta nya ord – ett nytt språkbruk. En del började prata om ett regelrätt krig, andra om en epidemi.

Den politiska aktivisten och debattören Tom Hayden, författare till boken Street Wars, talade till exempel om ett lågintensivt inbördeskrig, och han påpekade att många unga män och kvinnor i vissa delar av Los Angeles led av samma posttraumatiska stressyndrom som barn och unga som flytt från krig. Och psykiatrikern James Gilligan, författare till boken Violence – a Reflektion on a National Epidemic, talade om våldet som en smittsam sjukdom, ett virus.

För den som står inför ett brutalt mord kan det kännas märkligt att fundera över vilka ord vi använder. Många i USA reagerade också negativt på såväl Tom Hayden som James Gilligan och andra som började tänka i nya banor. Men faktum är att de nya infallsvinklarna bidrog till att få stopp på en del av våldet.

Enkelt uttryckt kan man säga att det handlade om att göra sig av med en del vanliga föreställningar om vad brott är och hur det skall bekämpas. Framför allt handlade det om att ställa de mest grundläggande frågorna på nytt: Vilket syfte hade våldet? Varför uppkom det?

Svaret var lika överraskande som skrämmande. Våldet var inte alls meningslöst eller obegripligt. Snarare tvärtom. Våldet var meningsskapande. Våldet gav gängmedlemmarna något de saknade. Det gav dem makt och inflytande – eller rättare uttryckt: det gav dem känslan av makt och inflytande.

- Vi hade vapen. Vi kände oss mäktiga.

Men varför detta behov av att känna makt? James Gilligans svar var tydligt: För att våld alltid svarar mot en känsla av vanmakt, mot den typ av vanmakt som kommer när ekonomiska, sociala och kulturella resurser sätter snäva gränser för ens liv. När diskriminering och fördomar ständigt ger en känsla av att ens värde är mindre än andras. Och när en positiv framtid inte känns möjlig.

Precis som fett och socker orsakar diabetes orsakar känslan av maktlöshet, känslan av att inte kunna styra sitt eget liv, våld. Och när väl våldet kommit in i ett liv, eller ett samhälle, är det nästan omöjligt att bli av med det. Det blir en sjukdom. Det sprider sig. Våld är så traumatiskt att en människa som drabbas, även om det bara är som åskådare, själv lätt blir våldsam.

Eller som Tom Hayden uttryckte det när jag träffade honom på ett möte för före detta gängmedlemmar i South Central, Los Angeles:

– Stadsdelar som Watts och Compton är fulla av ungdomar som lider av samma stressyndrom som krigsveteraner. Många barn som växer upp i de här stadsdelarna upplever så mycket våld att det till slut inte är konstigt att de själva tar till våld.

För honom var det samtidigt tydligt hur samhället runt omkring hela tiden spädde på känslan av vanmakt.

- Tiotusen unga människor har dödats. Det är en skrämmande siffra. Hade det handlat om vita barn och ungdomar hade det aldrig fått ske. Vi har ett regelrätt inbördeskrig på våra gator och ingen bryr sig speciellt mycket. Det här problemet har en sådan omfattning att det inte går att lösa med poliser. Vi behöver en fredsrörelse.

Våld som sjukdom, en sjukdom som när den väl fått fäste sprider sig själv, som smittar. Vi upplever just nu en situation där barn och unga i vissa delar av Göteborg dagligen konfronteras med våld, eller åtminstone med en känsla av att våldet alltid kan explodera i deras närhet. Hur angriper man något sådant? Självklart på samma sätt som man angriper vilken annan epidemi som helst: genom söka upp orsakerna.

Det gäller med andra ord att konfrontera vanmakten, känslan av att gänget och våldet är en konstruktiv lösning på ett liv utan vettig farmtid. Men hur gör man det?

Kanske är en fredsrörelse en möjlig väg, hur märkligt det än låter. Det funkade faktiskt i vissa delar av Los Angeles.

Det visade sig nämligen att när samhället mobiliserade brett mot våldet, såväl lokalsamhället som myndigheter och stadsdelar utanför de våldsdrabbade områdena, hände något märkligt. Människor, ja, hela stadsdelar, som förpassats till samhällets periferi kände sig plötsligt viktiga och sedda. Vanmakten började erodera.

Allt detta är möjligt. Men det kräver mer än att polisen mobiliserar. Det kräver att hela samhället, hela Göteborg, tar sitt ansvar. Det kräver engagemang långt utöver det vanliga. Det kräver att vi ser våldet som ett samhällsproblem och inte bara som ett polisiärt problem. Det kräver att vi förstår att det handlar om allas rätt att leva ett liv utan vanmakt, utan att behöva växa upp i våldets skugga. Det kräver att vi pratar om den orättvisa som finns i vår stad, där vissa unga känner sig så marginaliserade att gänget och våldet känns som ett positivt livsval.

Allt detta krävs, samtidigt som de skyldiga grips och ställs till svars för vad de har gjort.

ÄMNET

Under året har över trettio skottlossningar ägt rum i Göteborg. Mattias Hagberg skriver om behovet av en fredrörelse.

SKRIBENTEN

Mattias Hagberg är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Lena Sundströms bok Spår.

Mest läst