Västernfilm med spretig story

Regissören har svårt att bestämma sig för vilken slags film han vill göra. Därför ger Hell or high water, trots sina goda stunder, ändå ett för spretigt intryck, skriver Mats Johnson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Problemet med att göra en amerikansk bankrånarfilm är att man med automatik blir jämförd med Arthur Penns filmklassiker Bonnie och Clyde (1967), som inte går att överträffa.

I Hell or high water har regissören David Mackenzie svårt att bestämma sig för om filmen skall vara en västern, en skildring av dagens fattigamerika, ett brödradrama, en tjuv och polis-film eller en sista dagen på jobbet-film. Nu blir det lite av varje. Filmen har sina goda stunder. Roande käbbel mellan Jeff Bridges och Gil Birmingham. Ett besök på ett lunchhak där man i princip blir skjuten om man beställer något annat än en T-Bone Steak. Men filmen som helhet ger ett spretigt intryck.

ANNONS

Spelplatsen är ett lantligt och sömnigt västra Texas. Kofösare är ett utdöende släkte. Bönderna är skuldsatta på gränsen till personlig konkurs. Större delen av lönen, om man har ett jobb, äts upp av bolånen.

Den sympatiske frånskilde tvåbarnspappan Toby (Chris Pine) och hans kriminelle och halvgalne storebror Tanner (Ben Foster) har beslutat sig för att börja råna Texas Midlands-banker på småsummor. Syftet är gott. Bröderna vill rädda föräldrarnas ranch från utmätning.

Texas Rangern Marcus (Bridges) som snart skall gå i pension tänker lämna jobbet på topp genom att sätta dit de här två bankrånarna.

Jo, på slutet tror Ben Foster att han är gangstern Roy ”Mad Dog” Earle, spelad av Humphrey Bogart, i High Sierra (1941). Foster är okej, men han är ingen Bogart.

ANNONS