Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

"Även om cancer i dag inte innebär en dödsdom så är sjukdomen ändå lömsk och oberäknelig" skriver Henning Mankell i en text till GP - tio dagar innan sjukdomen tog hans liv. Bild: Bild: Lisa Thanner

Världsexklusivt: Henning Mankells sista text - om kampen mot cancern

Kultur Tio dagar före sin död skickade Henning Mankell denna text om sin cancer. Den kom att bli hans sista i GP.

I går var jag på Sahlgrenska och fick cellgifter. En vacker höstdag med en sol som värmde. Just nu genomgår jag en behandling varje vecka fram till december. För att främst skona mina njurar delas cellgifterna upp i mindre doser än vad som varit vanligt.

Vid ett tidigare besök berättade en av sjuksköterskorna för mig om en annan patient, låt oss kalla henne X, som berättat för henne att hon fått mycket tröst och stöd av det jag tidigare skrivit i GP om min sjukdom och cancer som en kuslig sjukdom som blivit både hennes och min följeslagare.

Jag insåg att hon hade samma cancersjukdom som jag, även om hon var hårdare drabbad. Dessutom var hon ung, knappast mer än trettio år.

Nu slumpade det sig så att hon var inne för behandling samma dag som jag. Jag gick in i hennes rum och pratade en stund. En vacker ung kvinna, med stor livskraft i sina ögon. Samtidigt kunde jag se medvetenheten om att hon visste att det var allvarligt.

Det var som om jag såg mig själv snart två år tidigare. När jag fick veta att min cancersjukdom var obotlig, allvarlig – men behandlingsbar för att i bästa fall göra den så kronisk som möjligt.

Den gången insåg jag att för tjugu år sen hade jag efter relativt kort tid varit död. Men att cancerforskningen och behandlingsmöjligheterna är ett mänskligt triumftåg som berättar om vad vi kan åstadkomma om vi verkligen vill. Varje månad, kanske varje dag, görs nya sinnrika upptäckter om förbättrade diagnos- och behandlingsmöjligheter. Världens forskare utgör ett gemensamt team. Ett segrande team.

Under lång tid har jag inte skrivit i GP om sjukdomen. Som om jag inte haft nånting att säga. Men sanningen ser annorlunda ut. Även om cancer i dag inte innebär en dödsdom så är sjukdomen ändå lömsk och oberäknelig.

Kring midsommar detta år upptäcktes mer eller mindre av en tillfällighet, vid ett vanligt blodprov på vårdcentralen, att hela mitt immunförsvar hade kraschat. Det som skulle sluta med en bilresa hem övergick omedelbart till en ambulansfärd till sjukhuset – särskilt sen man upptäckt att jag hade en dubbelsidig lunginflammation.

Där låg jag sen i tio dagar. Jag minns med fasa vid ett tillfälle när jag på väg till toaletten ramlade på golvet och inte lyckades ta mig upp. Det var en förnedring och en förödmjukelse jag aldrig kommer att glömma.

Det tog månader att komma över den kraschen. Jag har helt enkelt inte orkat skriva förrän nu. Men ännu en gång klarade alltså sjukhuset ut min situation. Och snart går jag in på mitt tredje år med min obotlige följeslagare.

Snart två år. Hur har mitt liv förändrats? Trots att jag varit förskonad från de flesta biverkningar, frånsett en ständigt närvarande trötthet, som reducerar min energi till ungefär hälften av vad den var tidigare.

Oftast märker jag ingenting av den cancertumör jag bär i min vänstra lunga. Just nu varken växer den eller minskar. Cellgifterna tvingar den att vara passiv. I perioder har jag känt mig andfådd men inte nu längre. Jag får ibland påminna mig om att jag är drabbad av svår cancer eftersom den inte alls gör sig märkbar. Trött kan man bli av olika skäl. Kanske bara åldrandet i sig själv är tillräcklig orsak?

Cancer i alla dess former är en eländig sjukdom. Men det går alltså att kämpa emot. Med hjälp av i mitt fall personalen på Sahlgrenska sjukhuset. Jag går mot mitt tredje år.

Men visst finns det mörka stunder. Djupt mörker av oro, ensamhet, rädsla. Nätter när jag vaknar och kalla vindstråk drar förbi. Det vet jag att jag delar med alla som är drabbade av svåra sjukdomar. Lika mycket som jag vet hur beroende jag är av de människor som finns runt mig. Familj, vänner. Att påstå annat vore hyckleri.

X satt på sin sängkant och jag tyckte jag kunde se i hennes ögon att hon har kraft nog att kämpa sig igenom. Inte heller hon var ensam. En anhörig satt i en stol intill sängen.

Till slut kommer förstås den dag när vi alla stupar. Då gäller det att minnas författaren PO Enquists ord:

”En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”.

Mest läst