Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: GP

Världens gång: Hipsters har fått upp ögonen för Olskroken

Göteborg Spårvagnarna klyver Olskroken i två kontinentalsocklar där de passerar Olskrokstorget och klättrar vidare uppför Redbergsvägen mot Redbergsplatsen.

Till vänster om datumlinjen det nya Olskroken, en 80-talsstudie i fyra nyanser av orange som en matta över de massakrerade och totalsanerade gamla landshövdingehuskvarteren som en gång låg här. Till höger den forne stadsplanechefen Uno Åhréns tegelgula sexvåningshus, en brutalfunkisdröm från 30- och 40-talet mellan Norra Gubberogatan och Kobbarnas väg med innesluten stadspark som öppnar sig ut mot Redbergsvägen mellan en handfull lamellhus.

Parken lockar mer än Olskrokstorget och jag går in mellan tapasbaren och blomsterbutiken. Den lågt stående vintersolen rätar en smula på ryggen och slungar sina strålar över takåsarna i andra änden. Jag kisar i motljuset där jag står under ett kastanjeträd vars nedfallna nötter tittar fram ur snötäcket. Fåglar pickar på marken, två damer rastar en hund vid de livlösa gungorna, en plåtslagare lagar ett källarfönster. Parken ligger som frusen dröm mellan de guldglänsande huskropparna där tusentals barn vuxit upp och under ett trekvarts sekel använt de nästan överdrivet generösa ytorna (för många Åhrénska parker skulle göra en gles stad) som fond för fantasierna. Sent 40-tal hände det sig också att två små flickor tog sig hit med spårvagnen för att åka hiss i ett av lamellhusen. Den ena var min mamma.

Jag lösgör mig ur drömmen och korsar Redbergsvägen mellan 17-bussen och ettans spårvagn. Olskrokstorget är bitande kallt – en ljusskylt på väggen ovanför restaurangen blinkar jobbigt många minusgrader och det sitter mycket fler människor över en latte bakom de höga kaféfönstren på andra sidan gatan än de hukande gestalter som skyndar mellan duvorna nedanför fiskbodarna och det överdimensionerade gatuköket. Ett kilo torskfilé kostar 198 kronor och fiskgubbarnas patenterade tjöt studsar mellan bodarna som en ständigt pågående revyteater i Sonya Hedenbratts anda. Priset på räkorna fluktuerar men skratten är alltid gratis.

Det finns något befriande otrendigt över torgrummet, det lär dröja innan någon ställer en foodtruck just här. Efter trettio år är stenläggningen sedan länge intrampad och nött; nya generationers Olskroksbor vet kanske inte ens att torget flyttats från sin ursprungliga plats, där står i stället ett p-hus ritat av nuvarande stadsarkitekten Björn Siesjö. Ungefär där bensinstationen bredvid ligger invigdes fontängruppen Elementens kamp på Svenska flaggans dag 1930 men monterades ner under 60-talet för att 1971 återinvigas i pulkaslänten nedanför Sankt Pauli kyrka. På något sätt symboliserar fontänen Olskrokens öde; en stadsdel både nedmejad och tillvaratagen, nedbrottad och omfamnad. Det gör det svårt att höra historiens viskningar. Ändå måste de finnas någonstans.

Jag slinker in på Borgaregatan och vandrar längs de sovande förträdgårdarna. Översnöade leksaker, utemöbler och gasolbehållare väntar på våren och man kan förmoda att det är riktigt småputtrigt här då. Nu sluter sig istället kvarteren tigande inåt mot sina gårdar. Stadsplanerarna ville inte tänka högt och stort som i Annedal och Landala när nya Olskroken projekterades utan behöll den gamla gatustrukturen, byggde lågt och bröt upp kvarteren, men hur man trodde att gatorna skulle få liv utan kommersiella lokaler i marknivå är svårt att lista ut. Jag blir stående nere på Olskroksgatan, ett brett promenadstråk och cykelbana. Dött som efter bomben men i en annan tid Olskrokens kommersiella pulsåder; av stadsdelens 300 butiker i början av 60-talet låg 75 här. De enda lokaler som finns nu är några stramt inglasade soprum.

Tillbaka på torget korsar jag Redbergsvägen och datumlinjen igen och går upp mot gamla biografen Flamman. Ser in genom entrédörrarna och följer den svängda trappan upp mot avsatsen där biografvaktmästaren rev biobiljetterna; att växa upp i de östra stadsdelarna betydde att man såg alla Emilfilmerna här. Det är en fantastisk funkisbyggnad och finska pingstkyrkan får förlåta men jag hade velat se film där inne igen. Eller teater. Ett Bio Roy eller Teater Trixter för våra stadsdelar, jag tror underlaget snart finns här nu.

När gentrifieringen och hipsterfieringen kryper neråt Olskroksmotet ratas det moderna Olskroken, istället är det de funktionalistiska Gubberokvarteren med gott om lokaler i gatunivå som möjliggjort etableringar av en franskklingande kafékedja, en provencalsk pizzarestaurang och en tapasbar. Och när stadsdelen numera återfinns på surdegskartan är det ut på Kobbarnas väg mitt emot Systembolaget som de ljuva dofterna sprids. Men det är framför allt butikerna längs Norra Gubberogatan som är spännande. Man skulle utan vidare kunna tillbringa en dag här, slinka in i de små lokalerna och prata inredning, garn, cyklar, helsulning, möbelrenovering, thaimassage och papperstryck. Bland annat. Äta japanskt till lunch. Synd bara att Åhrén inte krävde lokaler i bottenplan också längs andra sidan av gatan. Nu finns där bara en begravningsbyrå och en tatuerarstudio bakom svarta glas. Fyller sin funktion men den sällsamma kombon gör just ingenting för stadslivet.

En bit ner på gatan har tv- och radioaffären flyttat och överlämnat 65 kvadratmeter lokalyta att hyra. Finge man önska något såg jag gärna ett kafé här med espresso för en tjuga för morgonpendlande cyklister som susar ner mot centrum. Kanske några stolar på trottoaren när eftermiddagssolen letat sig upp för gatan där man kunde slå sig ner en stund innan man tar backarna upp mot Lunden eller Strömmensberg.

Jag bjuder på den affärsidén.

Mest läst