Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Vägen ut ur enmansklostret

En tillbakadragen ung man går en dag ut och sätter sig på en bänk, där får han kontakt med en man som också flyr undan världen. En dag en mycket intressant och tvetydig roman, skriver Carl Erland Andersson om Milena Michiko Flasars roman.

Bok

roman
Milena Michiko Flasar
Jag kallade honom slipsen
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Nilsson Förlag
 

Empati kan vara den enklaste av läpparnas bekännelser. Lätt att posera och storma i vinglas med, svårare som praxis, då den i så fall måste överskrida sig själv. Att medlidsamt sucka på bio eller känna djupt vid läsning om utsatta människor befrämjar inte automatiskt ett humanistiskt beteende; emotioner är inte lika med handling.

”Hustrumisshandlare som gråter över en skadad fågel”, beskrev en gång deckarförfattaren Dashiell Hammett särskilt framstående hycklare på området. 

Folk utsatta för våld och förtryck är av lättbegripliga skäl de främsta objekten – ursäkta det instrumentella ordvalet – för medkänsla och förhoppningsvis engagemang. Men vad ska vi göra med de ensamma, de i skuggan och utkanterna? De förbisedda, vissnande i marginalen. Inför det problemet fungerar inga politiska reformer. Ensamma är pinsamma. Och många tycks tro att ensamhet smittar, så beblanda dig för fan inte med dem! Syns ni tillsammans på stan kan folk börja tro du är ensam också.

I Japan kallas de Hikikomori; personer som under mycket långa perioder inte lämnar sina hem och också där drar sig tillbaka, reducerar kontakten med resten av familjen. Milena Michiko Flasars korta roman Jag kallade honom slipsen handlar om den tjugoårige Taguchi Hiro. I sin självvalt bortvända attityd har han isolerat sig på sitt pojkrum. Fadern och modern är förtvivlade, men kan inget göra. Han har vänt världen ryggen och konstruerat sig ett enmanskloster att förtvina i. Varför?

Baksidestexten talar samtidstillvänt om brott mot normen, men det snöper en mycket intressant och tvetydig roman till att passas in i blott en trend. Om Taguchis normbrott vore exempelvis homosexualitet skulle han åtminstone kunna förenas med andra med samma sexuella inriktning; men hans brott med världen har ett annat, nästan gåtfullt djup. Fast. jovisst flyr han också en värld där status och prestige regerar.

En värld där en av hans vänner mobbas till självmord, och en annan, en begynnande poet, också dör ung. 

Det är dock ett närmast existentiellt avståndstagande han praktiserar, mot själva tillvaron i sig. Så går han ändå ut och sätter sig på en bänk. Han träffar en man som dagligen sitter där med sin lunch. De börjar prata; den äldre mannen är också på flykt. Han har fått sparken men låtsas varje dag bege sig till jobbet. Romanen blir på så sätt en diskussion där de båda utbyter episoder, bekännelser, reflektioner och tankar. Stilen är direkt och poetisk på ett lätt stiliserat sätt. Ett lärostycke om gemenskap trots allt, och tolerans? Men Milena Michiko Flasar gör det inte riktigt så lätt för sig och läsarna.

Mot existensens grundläggande ensamhet finns ju ingen bot, bara – inte så bara kanske – ett trots, och en aktivitet. Utan den kärvheten vore Michiko Flasars roman endast en nedlåtande klapp på huvudet. Nu är den något helt annat, en humanismens illusionslöshet. Bra så. 

Mest läst