Våldsam action och tungt drama

Superhjältefilmerna från Marvel brukar vara mer eller mindre barntillåtna, i betydelsen 11-årsgräns, men det kan man verkligen inte säga om James Mangolds Logan: The Wolverine (15-årsgräns på bio i Sverige) som är en fullvuxen, sällsynt rå och i grund och botten tragisk film med ett väldigt bra actiontryck i de blodiga fajtscenerna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Mangold blandar action med drama. Med självförtroendet på topp refererar han till både X-Men-mytologi och George Stevens klassiska, och våldsamma, västernfilm Shane – Mannen från vidderna från 1953. Med Shane blir Mangold aningen övertydlig, men det sitter ju inte bara cineaster, som sett den filmen några gånger, i publiken.

En speltid på nästan två och en halv timme är, förstås, överdrivet, men regissören disponerar filmens längd skickligt när han lägger in långa, stillsamma partier, då rollfigurerna får tid att fördjupas, mellan explosionerna.

Filmen utspelas i en hyfsat nära framtid. Den gravt alkoholiserade Logan/Wolverine (en sliten Hugh Jackman) har flytt från allt och befinner sig i El Paso där han försörjer sig som limousinchaufför. I El Paso finns också den åldrade Charles Xavier (Patrick Stewart) som är helt under isen och har svårt att kontrollera de krafter han fortfarande har kvar.

ANNONS

Efter en högeffektiv prolog drar själva handlingen igång. Mycket motvilligt går Logan med på att hjälpa den elvaåriga flickan Laura, rollen görs av Dafne Keen, som faktiskt matchar Jackman i de många scener de har tillsammans. Laura kan möjligen vara en mutant, trots att det inte längre finns några unga mutanter, men vilka är i så fall hennes speciella egenskaper?

Utan mycket till startsträcka jagas Logan, Xavier och Laura av den ondskefulle mutanthataren Pierce (Boyd Holbrock) och hans tungt beväpnade trupper, först i Mexiko, sedan i USA.

Lite utdraget blir det på slutet, ett par manusspår håller inte riktigt måttet, men om man ser på filmen som helhet är det uppfriskande med en regissör som tröttnat totalt på superhjältetramset och hjältar som går omkring i fåniga trikåer. Och jämfört med The Wolverine (2013) är Logan en kraftigt förbättrad film.

ANNONS