Forskare som studerat frågan om Sverige som ett land av konsensus pekar på denna samförståndskulturs historiska bakgrund i ett gammalt bondesamhälle där det var byalaget/ kollektivet som betydde något för överlevnad. Man måste kompromissa för att slutligen komma överens.
Det ligger mycket sympatiskt i detta – man kompromissar i god ordning och alla är med. Men, en konsensuskultur innebär också en risk att intressanta synpunkter och snillrika tankar utanför mittfältet utdefinieras som besvärliga eller irrelevanta och försvinner i diskussionen. Så småningom blir förstås det hela en smula slätkammat.
Den här intoleranskulturen har just fått ett namn – Åsiktskorridoren. Det är Henrik Ekengren Oscarsson, professor i Göteborg, som i ett blogginlägg myntat uttrycket på den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd.
Han säger att åsiktskorridoren i Sverige är mycket smal och efterlyser en intellektuell nyfikenhet på alternativa argument, en vilja att bryta argument mot varandra. Han diskuterar inte särskilt EU-frågor. I den inrikes valrörelsen vidgas dock åsiktskorridoren och det är politisk korrekt med en större åsiktsspridning. Det gäller inte EU-frågorna, ens i en valrörelse.
Sverker Gustavsson, professor i Uppsala, har bland annat i Forum för EU-debatt kritiserat unionens demokratiska underskott, inklusive den omständigheten att opposition och kritik av EU och dess delar utdefinieras som illegitima och fientliga.
Förkroppsligar idén
EU förkroppsligar idén om en opolitisk förvaltningsunion och rättsgemenskap inte som en sammanslutning med öppet erkända skillnader i fråga om politiska idéer och intressen. Unionens kärna är generalklausulen om fri rörlighet för varor, kapital och tjänster, ett ekonomiskt fundament.
På nationell nivå är politisk demokrati överideologin. Partierna strider om politikens innehåll men är överens om spelreglerna: opposition är legitim och regelbundet ges väljarna möjlighet att ta ställning till väl utmejslade alternativ. Motsättningarna löses i en horisontell process, i huvudsak i en höger–vänsterdimension. Kompromisser är möjliga och en del av den pragmatiska politiken.
Inte enkla att lösa
Mellan nationerna och EU är motsättningarna i en vertikal dimension, mellan unionens överhöghet i ekonomiska frågor, manifesterad i den fria rörligheten, och nationens politiskt demokratiska kultur. Sådana motsättningar är inte enkla att lösa. De skapar snarare spänningar.
En strikt tolkning av principen om unionsrättens överhöghet ger företräde åt de ekonomiska värdena och skulle innebära att vad som politiskt beslutats på nationell nivå i demokratisk ordning skulle få stå tillbaka för unionens generalklausul om fri rörlighet.
I praktiken har det uppstått en faktisk samregering vad gäller unionsprojektet inom varje land för sig. Oppositionen blir hänvisad till att vända sig mot unionen som sådan. Situationen leder till förekomsten av en euroskeptisk opposition som de ansvarstagande partierna anser vara illegitim. Partierna och media tenderar att rubricera kritik som en klandervärd euroskeptisk hållning.
Debatten om de europeiska frågorna är generellt begränsad, knappt existerande. Den som kritiserar EU i sina olika delar, definieras ut som Europafiende, petas ut ur åsiktskorridoren. I regeringens utrikesdeklaration står det till och med att främlingsfientligheten och Europafientligheten går hand i hand. Inte undra på att vi inte har någon debatt i EU-frågorna, ens i en valrörelse.
Gigantiska belopp
Om knappt två månader ska vi gå till Europaval, den informerade debatten är angelägen. EU:s ambition är att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomi. Ska vi då ha en jordbrukspolitik som tillsammans med regionalstöden svarar för mer än 70 procent av EU:s budget i en systematisk överföring av gigantiska belopp till en jordägande elit, där 80 procent av stödet går till de 20 procenten största mottagarna?
Man behöver inte ens bruka jorden för att få stöd. Dessutom har domstolen nu beslutat att informationen om vilka som får stöd ska vara hemlig!
De största mottagarna har varit internationella storföretag som Royal Dutch Shell och Philip Morris och de europeiska kungahusen och andra stora jordägare är rikligt representerade. Är det så vi stöder industriell utveckling och forskning i framkant? Bevakar Sverige subsidiaritetsprincipen om att beslut inte ska fattas på högre nivå än nödvändigt?
Inför valet i maj behöver ett antal stora principiella frågor diskuteras, inklusive en så politiskt icke-korrekt fråga som: Måste alla vara med i allt samarbete? Liksom unionens väg till en allt fastare sammanslutning i syfte att förvandla EU från en organisation med vissa överstatliga inslag till en i huvudsak federal stat. Om detta och mycket annat är det mycket tyst.
Vänner av Europa måste få diskutera alternativ – vidga åsiktskorridoren och dryfta frågor som också kritiserar projektet. Och slutligen – vilken ståndpunkt har riksdagens partier i centrala EU-frågor?
Inga-Britt Ahlenius
Gästprofessor vid Göteborgs Universitet, tidigare chef för Riksrevisionsverket och undergeneral-sekreterare i FN
