Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/13

Utsatta kvinnor får hjälp på Abrigo

I Brasilien, känt för sina klassklyftor, bor en miljon barn övergivna och oönskade på gatan. Flickor blir sexuellt utnyttjade och gravida i tidiga tonår i ett land där abort är olagligt. Några av dem kommer till Abrigo Rainha Silvia utanför Rio de Janeiro. Ett hem, startat av en västsvensk sjömanspräst, som erbjuder utsatta och drogberoende flickor hjälp till självhjälp.

Full av energi rör sig Tais Souza rytmiskt mellan de enkla plastborden med en disktrasa i handen. Idag hjälper hon till i köket på Abrigo Rainha Silvia. Hon pratar med alla, skojar och lättar upp stämningen med sång och några danssteg.

– Stina, jag ska lära dig samba om du lär mig engelska, ropar hon glatt! Vi har lektion i eftermiddag!

Tais Souza är 18 år och har bott på Abrigo en gång tidigare. Den gången knöt hon aldrig an till sitt första barn som därför adopterades bort. Nu har hon fått lilla Sophia och det fungerar bättre. Psykologen Roberta Vitória, en av tolv anställda på Abrigo, säger att det är ett vanligt problem att unga mammor som själva har fått för lite kärlek har svårt att se sina barns behov. På hemmet arbetar man med att hjälpa unga kvinnor att finna självförtroende och en plats i samhället och på så vis också ge dem bättre förutsättningar att ta hand om sina barn.

Abrigo startades av den västsvenske sjömansprästen Stefan Martinsson för tjugofem år sedan.

Han kom till Rio i mitten på 1980-talet och konfronterades snabbt med gatubarnens situation och såg behovet av hjälpinsatser.

- Samtidigt såg jag många utländska organisationer vars insatser begränsades till att hjälpa genom att dela ut kläder och mat. Aktiviteter som lindrade tillfälligt men som inte ledde till förändringar, berättar Stefan Martinsson.

Han sökte svaret på frågan varför det finns så många övergivna barn på Rios gator och förstod att här, som på så många andra platser i världen, finns det många unga, övergivna, hemlösa gravida kvinnor utan möjlighet att ta hand om sina barn.

Det blev utgångspunkten för det arbete som bedrivs av Abrigo Rainha Silvia. En insamlingsstiftelse som står under Länsstyrelsen i Västra Götalands tillsyn förvaltar och förmedlar medlen som bekostar hemmet.

På Abrigos hemsida kan man läsa att det arbete man gör här grundas i övertygelsen att självförtroende, självförsörjning och självständighet endast kan byggas upp när utstötta kvinnor inte längre ses som föremål för välgörenhet utan som medarbetare till förändring.

För Tais Souza, som har varit prostituerad och beroende av både marijuana och kokain, har boendet och behandlingen här hjälpt henne till en nystart. Hon är nu drogfri och inställd på att börja ett nytt liv.

- Jag vill hoppas att hon är på rätt väg, säger Stefan Martinsson och förklarar varför han inte låter övertygad.

- Det finns historier som inte kan berättas i detalj, som inte alla orkar höra. Tais historia är en sådan.

Innanför de höga vita murarna runt Abrigo finns en välskött trädgård och flera prydliga baracker med rum. Här kan upp till tjugo kvinnor bo, gravida och/eller med sina barn och här får de bo i två år. Tanken är att de efter tiden här ska kunna klara sig själva. De unga kvinnorna, många bara i tonåren, hjälper varandra att passa barnen, att städa, tvätta och laga mat men här finns också en förskola med tre lärare och trettiofyra barn, en sjuksköterska, en administratör, en vaktmästare, en kock och en fastighetsskötare. Knutna till Abrigo är också en tandläkare, en läkare och en psykolog.

Naiara Sandes visar stolt upp sitt rum som hon delar med en annan tjej. Fönstret har lila gardiner och i byrån, den enda möbeln i rummet förutom sängarna, finns mängder med rosa prylar. Naiara Sandes är 15 år och gravid i femte månaden. Hennes mamma och bror dödades i ett drogrelaterat bråk i favelan, kåkstaden de bodde i, och hennes pappa sitter i fängelse i Sao Paulo. Pappan till det barn hon själv väntar har lämnat henne för en annan.

När vi hälsar ler Naiara Sandes blygt men berättar sedan sin nästan ofattbara historia utan sentimentalitet. Hon utstrålar stolthet, visar upp en stark fasad och verkar betydligt äldre än sina femton år.

Först när vi kommer in på hennes mamma brister det och tårarna kommer. Hon blir tyst en lång stund. Eftersom vi inte pratar portugisiska får vi tolkhjälp av Monica Garcez som arbetar som socionom på Abrigo. Hon sänker tonen och säger några mjuka ord på portugisiska som verkar mildra smärtan en aning.

– Deras liv är i spillror men vi försöker hjälpa dem till självhjälp. Vi stärker deras självförtroende och undervisar dem i allt från engelska till saker som att ringa myndigheter och att ställa krav, berättar Monica Garcez, och pekar på uppsidan av verksamheten:

- Det är underbart att se hur flickorna växer här.

Washington Silva, platschef på Abrigo, svettas i sin kavaj i den tryckande värmen. Han är advokat i grunden och har stor hjälp av sin juridiska kunskap i vardagen här, med alla turer med socialtjänst och domstolar. Att Abrigo gör skillnad konkretiserar han med exempel:

– Här finns öden som en flicka som blivit utsatt för incest och våld och fått tre barn med sin egen far. Incest är det allra svåraste, säger han och ser bekymrad ut. Men här finns också Juliana, en flicka som är 20 år, har en liten baby och har utbildat sig till svetsare – och nu fått jobb.

Vi blir serverade ris, svarta bönor och kyckling i den enkla matsalen. Alla äter tillsammans även om personalen passar på att sitta ihop för att samtidigt hinna kommentera ett nytt ärende: en kvinna med två barn som behöver akut hjälp. De flesta dricker vatten till maten men Tais Souza kommer halvdansande med en läskedrycksflaska, till vårt bord.

– I eftermiddag blir det samba här i matsalen, ropar hon.

Stina Olsson, 22 år, är i Rio de Janeiro för att göra studiebesök på Abrigo. Hon läser globala utvecklingsstudier vid Göteborgs universitet, är engagerad i kvinnofrågor och jobbar extra på en vårdcentral i Biskopsgården. Vistelsen på Abrigo har gett ytterligare perspektiv.

– Alla här är så fantastiskt goa men den ena historien är värre än den andra. Det är ett under att tjejerna här orkar känna någon som helst glädje. Jag är fascinerad av hur tappra och starka de är. De har inga familjer, flera av dem har varit med om de mest fruktansvärda saker. Och de äger ingenting.

Stina Olsson och flera av tjejerna har fått omedelbar och god kontakt. Naiara Sandes, Tais Souza och Marcele Cristine flockas kring den europeiska tjejen med Ipad och smartphone och intresset för sociala medier förenar.

På världskartan i Abrigos bibliotek visar Stina Olsson var Sverige ligger och i datorn visar hon bilder från den svenska västkusten i vinterskrud. Med kroppsspråk och Google translate kommunicerar de och skrattar gott åt en del stolpiga översättningar.

– Det är viktigt att komma ut i verkligheten inte bara se världsproblemen från ett skrivbord. Hemma i Göteborg hjälpte jag tidigare till med läxläsning för invandrare, ett ideellt arbete som gav mycket tillbaka, säger Stina Olsson.

Några timmar senare strömmar rytmer ut ur skraltiga finns skraltiga högtalare i matsalen och Tais Souza instruerar Stina Olsson hur hon ska svänga på höfterna och använda mer attityd i sin dans. Många samlas runt dem, skrattar och applåderar och de små barnen kryper fascinerat närmare. I dansen blir alla lika. För en stund försvinner alla skillnader som språk, pengar, utbildningsnivå och status.

– I skolan lär jag mig mycket om fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter och utveckling. Det är ett brett ämne men väldigt teoretiskt och fallstudierna är ibland för abstrakta. Att komma hit och se hur människor får hjälp på riktigt är väldigt intressant, säger Stina Olsson.

En klass sociologistudenter kommer på studiebesök och inför alla ställer sig Marcele Cristine upp med en av sina bäbisar under armen och berättar. Eleverna lyssnar storögt. Marcele Cristine är 26 år. Sedan hon var sju, och fram till för ett år sedan, har hon bott på gatan efter att hennes mamma gått bort i leukemi och styvpappan slängt ut henne. På gatan har hon levt tillsammans med andra gatubarn, ofta på stränderna, och överlevt bland annat genom att stjäla från turister.

– Rio är vackert och varmt och stränderna tillhör de fattiga lika mycket som de rika, säger Marcele Cristine som gått på alla tänkbara droger: crack, marijuana, alkohol och dessutom sniffat lim. Men hon slutade tvärt med allt när hon blev gravid. Nu har hon tvillingarna Gabriella och Victoria och är en av kvinnorna på Abrigo som bäst knyter an till sina barn. Roberta Vitória förklarar att gatubarnen ofta bildar ett kollektiv, en familj, där de ger varandra trygghet och kärlek. Därför är de många gånger bättre rustade emotionellt än de barn som vuxit upp i fattiga favelor med mycket våld och sexuellt utnyttjande i hemmet.

Marcele Cristine har aldrig gått i skolan men har nu lärt sig läsa, räkna och skriva på Abrigo. Pappan till barnen bor kvar på gatan men har varit och hälsat på ett par gånger. Det var personalen på Abrigo som letade upp honom för att berätta att Marcele fött hans barn.

– Jag övar mig på att vara artig för det har jag aldrig varit. Nu kan jag hälsa fint, säga tack – och mena det, säger Marcele Cristine och ler.

Fakta: Abrigo Rainha Silvia

Ett hem för unga gravida kvinnor och deras nyfödda barn i Itaboraí utanför Rio de Janeiro, Brasilien.

Stiftelsen som förvaltar och förmedlar medel till verksamheten står under tillsyn av Länsstyrelsen i Västra Götaland.

Stiftelsens styrelsearbete bedrivs ideellt och insamlingsstiftelsen, som har 90-konto, står för 80 procent av finansieringen av verksamheten.

Hjälpverksamheten syftar sedan starten till att hjälpa unga kvinnor ur prostitution, drogberoende och fattigdom till självförtroende, självförsörjning och självständighet.

En nystartat grupp inom stiftelsen, kallad Framtidens pojkar, är tänkt att fördjupa stiftelsens arbete genom att också stärka brasilianska pojkar på olika sätt. Dels genom att visa dem att studier kan vara en väg framåt, dels genom arbete med samhällsinkludering och ansvarstagande. Ungdomarna kommer från områden där våld och droger är ständigt närvarande. Våldet tar sig in i hemmen och genom att i gruppen tala om relationer till kvinnor blir detta också ett sätt att förebyggande skydda de unga kvinnorna som blir våldets offer.

Bild - 2
Mest läst