För 45 år sedan spelades en klarröd boll in på den göteborgska teaterscenen; en politisk boll i gruppteaterprojektet Hemmet på Stadsteatern. Kent Andersson, Bengt Bratt och skådespelarna kallade stycket för ett ”bygge”.
Dramat i dess gamla former övergavs av en direkt teater i omedelbar kontakt med publiken. Teatern förverkligades.
I Mattias Anderssons Backa on drugs. Utopia 2012 studsar klarröda bollar i slutscenen. Ensemblen delar dem med publiken som i en skolgårdslek och i slutbilden rullar en jätteboll i rödaste rött in mot det bygge som spelarna med (viss) hjälp av publiken påbörjar. Det är ännu en bra bit till Utopia men på scengolvet råder förtröstan.
Det som sedan länge sker på Backa Teater hör till det oundgängliga i samtida teater. I uppsättning efter uppsättning lokaliseras The mental states of Gothenburg i en teatersociologi om samtiden. Relationen mellan scen och verklighet skuggar föreställningarna. Roll och ogarderad existens slingrar sig om varandra. Det är om oss det gäller. Och om en teater som gör sig verkligare än det verkliga.
Den här gången laddar Mattias Andersson och scenografen Ulla Kassius med Thomas Mores bok från 1516, Utopia med undertiteln Om en välordnad stat. En politisk betraktelse som gett namn åt en hel genre av fantasier om hur det skulle kunna vara om det inte är som det är.
Utopin är både en dröm och en reaktion. Som projekt vill den göra en bättre värld av en sämre. I detta finns en pretention som vänder ryggen åt realpolitikens trampkvarnar och en tro på att ideal kan förverkligas. Men också en visshet om att denna plats är ”ingenstans”, är en fantasi. En ö i ett hägrande fjärran.
Backa Teaters helaftonföreställning väljer drogen som samtidsuttryck i en orättvist fördelad tillvaro.
Uppsättningen ges i tre akter; den första långt mer omfattande än de två andra tillsammans. I första akten gestaltar och informerar ensemblen om den drogtillvaro med variationer som är näraliggande också i de bästa familjer. Det är upprörande och det är också underhållande. Pjäsen håller mindre More i handen än förlitar sig på de intressanta och verbalt effektiviserade intervjuer som några sociologer gjort för projeket under längre tid.
De flesta av oss är något så när välorienterade om droger som flykt och fantasi och fara. För övrigt är vi väl bekanta med vanlig fylla i välbäddade miljöer. Föreställningen förmår berätta om båda dessa verkligheter på oavbrutet spännande vis. Redan i öppnings- scenen fångas man när David Fukamachi Regnfors som ”Oskar 20 år”, sakkunnigt delger oss sina erfarenheter. Vi får en avspänd lektion om Mefedron, Subutex, opiater, Ketamin och förstås om cannabis och svamp. Eller när Bahador Foladi med underbar spelattack som Micha, 22 år, berättar om hur han blir varm och skön i huvet av metadon. Och vi lyssnar på Emelie Strömbergs Sara som minns sin ecstasydebut som 15-åring, ”tugga svälj, trevlig helg!”.
Så är anslaget. Sen blir det åka av! Men hela tiden i sällskap med både reflexion och gestaltning av hur eller om teaterns språk kan representera dessa unga människors erfarenheter.
Det är förunderligt att detta låter sig hanteras så djävulskt starkt och så galet underhållande. En seger för sociologerna, ensemblen, regissören och scenografen. Kassius presenterar en naken scen inramad av det som hör till en uppsättnings yttre material, sminkbord, kostymer, manus, flaskor, instrument. Den utrustning som resan kräver i en anslående bild.
I all den rikedom som föreställningen rymmer måste nämnas en hisnande scen, rumsligt och mänskligt lika dramatisk. Två pundare befinner sig på scentaket ovan oss, det som används för att hänga belysningen. De ligger framstupa mot gallerkonstruktionen och ser på oss samtidigt som de allt mer dramatiskt snear på varandra om knark och pengar. Det är en fruktansvärd scen. Livsfarlig i fiktionen och svettig för publiken.
Nå, hur går det då för förställningen? Väldigt bra mycket länge. Andra akten är också den stark, när scenrummet ändras och publiken sitter i cirklar tätt invid skådespelarna som läser upp personakter om katastrofer, misshandel och mänskliga förluster. Den vägen skapas ett koncentrerat eftertänksamt lugn efter den långa starka inledande akten. Frågorna ställs om ansvar, individens och samhällets. Och om vem som om sina haverier kan säga att detta var inte jag.
Den avslutande tredje akten är mindre lyckad. Medan bollarna rullas in och gatstenarna staplas till fundament rinner kraften ur föreställningen och den planar ut i det förutsägbart trösterika med ett scenspråk som läcker. Men det är som sagt en kort akt och vad resten är är storartat.
