Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
United Airlines Flight 175 närmar sig World Trade Centers södra torn den 11 september 2001. Terroristerna hämtar inte sin makt ur styrkan i sina idéer eller ens ur massak­rerna som de ställer till med, utan ur andras reaktioner på dessa massakrer, skriver Kenan Malik.

Utmaningen kommer inifrån

10 år efter 11 september-attackerna pågår fortfarande debatten om vad som egentligen hände. Kenan Malik skriver om terrorn som ett tecken på islamisternas svaghet.

Kring varje historisk händelse av vikt vävs en berättelse som fyller den med mening och placerar in den i ett större sammanhang. För en händelse som är osedvanligt chockerande, traumatisk eller förbryllande blir den berättelsen särskilt betydelsefull. Få händelser i vår samtidshistoria har varit mer chockerande, traumatiska och förbryllande än attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Det är alltså inte så konstigt att det under det senaste årtiondet har pågått ett desperat sökande efter en berättelse, en historia som kan skänka mening åt det till synes meningslösa, som kan skapa ordning i obegriplighetens kaos.

Ändå är det slående att meningen med 11 september fortfarande framstår som så oklar, till och med för amerikanerna. En enkät som nyligen genomfördes av Pew Trust i USA visade på ett glapp mellan å ena sidan uppfattningen att händelsen var betydelsefull och å andra sidan en osäkerhet kring vad den betydde. Så gott som varenda amerikan minns vad han eller hon gjorde i det ögonblick då attackerna inträffade. De flesta är överens om att det som skedde den 11 september har tvingat fram genomgripande förändringar, både för deras egna liv och för landet. Där­emot är de djupt oense om meningen med 11 september och dess följder. Fyrtiotre procent av amerikanerna tror att ”oförrätter” begångna av USA kan ha föranlett attackerna – tio procent fler än 2001 – medan fyrtiofem procent är av en annan åsikt.

En del av svårigheten med att förstå det som hände den 11 september är att själva den historiska berättelsen har förändrats till sin karaktär. De djupa klyftor som delade världen under det kalla kriget var i huvudsak ideologiska. I dag är världen strukturerad mer efter känslor än efter ideologi, som filosofen Tzvetan Todorov konstaterar i sin bok La peur des barbares (Rädslan för barbarerna). Och det gäller i synnerhet känslor av rädsla och bitterhet. Anti-västerländska stämningar har uppstått ur en känsla av ”förödmjukelse – verklig eller inbillad”, och i synnerhet inom muslimska grupper har den känslan gett näring åt en fientlig inställning till Europa och USA, som man ”ger skulden för både personligt armod och samhällets maktlöshet”. Och i västvärlden har både den allmänna attityden och de politiska besluten formats av rädsla och bitterhet: rädsla för terrorism, för invandring och för ”de andra”, bitterhet över förlusten av makt och prestige utomlands och över den förmenta urholkningen av den ”västerländska” kulturen där hemma.

Men rädsla och bitterhet är inte framkomliga vägar för att nå moralisk eller politisk insikt. Resultatet har blivit en rad berättelser om 11 september där en längtan efter visshet paras med en fundamental känsla av ovisshet.

För många människor är historien om 11 september historien om en västvärld som är belägrad av barbariska horder, historien om en global kamp mellan det goda och det onda. ”Det har blivit skrämmande tydligt hur nära dessa ’barbarer’ finns och i själva verket kanske alltid har funnits”, konstaterade den New York-baserade skribenten Sasha Abramsky strax efter den 11 september 2001. Abramsky citerade ur sjuttonhundratalshistorikern Edward Gibbons berömda verk Det romerska rikets nedgång och fall. Ödeläggelsen av World Trade Center, menade han, visade hur ”en symbol för vår tid kan jämnas med marken på ett ögonblick, på samma sätt som romarrikets obändiga storhet lades i ruiner av stammar som saknade vetenskap, litteratur, konst, men som drevs av ett fanatiskt hat mot en urban, kosmopolitisk, kommersiell kultur och en civilisation som var mycket mer framstående än deras egen”.

Tanken på en global strid mellan västvärlden och islam har kanske beskrivits bäst i berättelsen om ”civilisationernas kamp”, ett begrepp som populariserades av den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington tio år före händelserna den 11 september och som för många människor har kommit att definiera årtiondet därefter. Det har blivit ett verktyg för att uttrycka den känsla av rädsla och bitterhet som nu utgör stommen i många människors världsbild, ett sätt att definiera begrepp som tillhörighet och fiendskap i känslomässiga snarare än ideologiska termer.

Resonemanget om en civilisationernas kamp kan skapa trygghet, eftersom det innebär att världen delas in med tydliga gränser. Icke desto mindre är det en mycket tvivelaktig tes. Det är nämligen en världsbild som delas av islamisterna, och den ger även dem en känsla av identitet och samhörighet genom att konstruera en karikatyrfiende. ”Det råder inget tvivel om att det existerar ett civilisationskrig”, sa Usama bin Ladin till en journalist från Al-Jazira en månad efter terrorattackerna den 11 september. ”Civilisationskriget är ett mycket konkret fenomen med belägg i Koranen och Profetens hävder, och ingen sant troende kan tvivla på dessa sanningar.”

Det som är så slående är inte bara likheten mellan islamisternas och anti-islamisternas resonemang, utan också den bristande överensstämmelsen mellan upplevelse och verklighet. Under det senaste århundradet har världen härjats av två världskrig, det kalla kriget, nazismen och Förintelsen. Det har funnits tillfällen då barbarerna inte bara stod utanför portarna utan verkade ha slitit loss portarna helt och hållet. Världen överlevde, och inte nog med det – den blomstrade.

Trots den apokalyptiska undergångsstämningen efter den 11 september är världen en tryggare plats i dag än den har varit på de senaste femtio åren. Krigen var fler och blodigare under åren före 11 september-attackerna än därefter. Enligt Bethany Lacina och Nils Petter Gleditsch vid fredsforskningsinstitutet i Oslo (PRIO) var antalet krigsrelaterade dödsfall under 2000-talets första årtionde hälften så många som under 1990-talet och en tredjedel av antalet under det kalla kriget.

Men terrorismen då? Världen är kanske mindre våldsam, men våldet har blivit mer brutalt, godtyckligt och skrämmande. Reguljära arméer som strider under formellt befäl har bytts ut mot löst sammansatta nätverk av fanatiska jihadkrigare som till synes slår till i blindo. Men även i det här fallet är farhågorna överdrivna.

”Varför är det så svårt att hitta en självmordsbombare nuförtiden?” löd den provocerande rubriken till en artikel i tidskriften Foreign Policy nyligen. Rubriken var kanske lättvindig, men artikeln av sociologen Charles Kurzman väckte flera viktiga frågor. Det vi verkligen måste fundera över, påpekade Kurzman en smula ironiskt, är inte varför det finns så mycket terrorism, utan varför det finns så lite. ”Om terrormetoder är lika lättillgängliga som bilar, varför finns det då så få islamistiska terrorister?”, undrar han. ”Om det finns mer än en miljard muslimer i världen, varav många påstås hata västvärlden och vilja bli martyrer, varför ser vi då inte terroristattacker överallt, varje dag?”

Illdåd som terrorattacken den 11 september, tunnelbanebombningarna i London och tågbomberna i Madrid skakar om oss i vårt innersta och blir till plågsamma minnen. Men sådana dåd är relativt sällsynta. Inte ens i länder som Irak, Afghanistan och Pakistan, där bilbomber är mycket mer vanligt förekommande och terrorattacker har blivit en del av livet, kan härjningarna jämföras med de blodbad som människor upplevde exempelvis under 1990-talet i Rwanda, Sudan, Kongo-Kinshasa och Jugoslavien.

När den amerikanska flottans specialförband Navy SEAL spårade upp och dödade Usama bin Ladin tidigare i år var det många som jublade. Hans död har emellertid haft väldigt liten betydelse för kriget mot terrorismen, framför allt för att han redan var en perifer figur. Vi har kommit att se al-Qaida som den jättelika spindeln mitt i ett internationellt terrornät, den stora dramaturgen bakom ett globalt jihad. I själva verket existerar al-Qaida knappt som organisation och har inte iscensatt något större, framgångsrikt terrordåd på över fem år. Philip Zelikow är chef för den nationella kommissionen för terrorattacker mot USA (”11 september-kommissionen”), den tvåpartikommitté som tillsattes av den amerikanska kongressen för att utreda 11 september-attacken. ”De allvarligaste hoten”, konstaterar han i ett efterord till den ursprungliga rapporten, ”kommer från ett relativt litet antal människor, färre till antalet och mindre välorganiserade än produktionsteamet för vilken större Hollywoodfilm som helst.”

Det här får inte tolkas som ett försök att förringa den historiska betydelsen av det som hände den 11 september eller att bagatellisera de barbariska jihadattackerna i Kabul och Casablanca, i Bombay och Mombasa. Det är däremot ett försök att sätta in dessa ohyggligheter i ett sammanhang och ge lite perspektiv på den så kallade ”terrorns tidsålder” som vi lever i.

Terroristerna hämtar inte sin makt ur styrkan i sina idéer eller ens ur massakrerna som de ställer till med, utan ur andras reaktioner på dessa massakrer. Västvärldens reaktion på den 11 september har förvandlat en brokig skara islamister till ett ”globalt jihad” och ett uttryck för ”civilisationernas kamp” och har på så vis medverkat till att göra jihadistgrupperingar trovärdiga och hålla dem vid liv.

Under de senaste åren har man buntat ihop en rad olika konflikter – från Afghanistan till Irak, Tjetjenien och Jemen – och terrordåd – från New York, London och Stockholm till Istanbul – och tolkat dem som olika uttryck för ett ”globalt jihad”. Alla dessa olika konflikter och motsättningar utgör i själva verket inte ett enda krig, utan en diffus, mångbottnad samling av lokala stridigheter och schismer. Det är ”ett rutnät av oavbrutna, pålagrade, sammanhängande och överlappande konflikter”, som en av de mest klarsynta observatörerna av den samtida jihadrörelsen, den brittiske journalisten och författaren Jason Burke, uttrycker det i sin nyutkomna bok The 9/11 Wars. Det handlar om konflikter med ett oräkneligt antal olika orsaker, ett oräkneligt antal olika aktörer. Men de har kommit att betraktas som delar av en och samma strid, och det beror till stor del på den berättelse om ett ”globalt jihad” och en ”civilisationernas kamp” som båda sidorna för fram.

En mycket viktig följd av allt detta är den ”omdefinition av islam” som görs av ”både många av dess anhängare och av personer som ser religionen utifrån, ofta med rädsla och fientlighet”, som historikern Stephen Howe nyligen noterade. Där människor en gång kanske betraktade sig själva – och blev betraktade – som indier, pakistanier eller bangladeshier, turkar eller egyptier är det ­ i dag mer sannolikt att de betraktar sig – och betraktas – rätt och slätt som ”muslimer”. Och där det en gång i tiden var allmänt ­accepterat att islam omfattade ett oräkneligt antal olika trosföreställningar och sedvänjor, höjs det nu allt högre röster som menar att det bara kan finnas ett sätt att vara en ”äkta” muslim.

Den här processen hade inletts på 1980-talet, ett bra tag före 11 september-attackerna. En rad bakomliggande faktorer fungerade som dess drivkrafter, bland annat uppluckringen av sekularismen, identitetspolitikens framväxt och institutionaliseringen av mångkulturpolitiken. Men, som Howe noterar, verkar det som om processen under de senaste tio åren ”plötsligt har intensifierats och blivit global och allmänt utbredd”, som om tanken på en världsomspännande muslimsk umma (nation) har etablerats som en ny typ av identitet och tillhörighet, en identitet som ”i allt väsentligt är enhetlig … i både tid och rum”. Myten om ”civilisationernas kamp” har bidragit till att förändra verkligheten och göra den mer lik myten. Eller snarare: den har förändrat människors upplevelse av verkligheten och därigenom även förändrat deras handlingar.

Myterna om ett globalt jihad och civilisationernas kamp har inte bara format bilden av muslimer och deras självbild, utan också västländernas inrikes- och utrikespolitik. De har gett näring åt krigen i Afghanistan och Irak och medverkat till att destabilisera Pakistan och stärka totalitära regimer i Saudiarabien, Bahrain, Jemen och andra länder. De har urholkat de mänskliga fri- och rättigheterna på både nationell och internationell nivå genom allt från stränga inhemska antiterrorlagar till användning av tortyr, från de stötande lagarna om ”extraordinära överlämnanden” till den skamfläck som heter Guantanamo Bay. Den senaste tidens avslöjanden om att både CIA och MI6 anlitade Gaddafis säkerhetsstyrkor för att förhöra och tortera misstänkta jihadister (bland annat Abdelhakim Belhadj, militär befälhavare för rebellstyrkorna i Tripoli och medlem av övergångsregeringen) borde inte ha kommit som någon överraskning för någon som har förstått hur djupt västvärldens regeringar redan har sjunkit i sin krigföring mot terrorismen. Just de principer som det är meningen att kriget mot terrorismen ska försvara är just de principer som kriget mot terrorismen har trampat i stoftet. Och detta har skett i lika stor utsträckning under demokraten Barack Obama som under republikanen George Bush.

Men det är inte bara krigarna i civilisationernas kamp som har spunnit myter kring 11 september – myter som både har gett islamisterna trovärdighet och gjort dem djärvare. Några av deras skarpaste kritiker har gjort detsamma. De sistnämnda betraktar terrordåden den 11 september som en stridshandling i en global konflikt med syfte att rasera den västerländska civilisationen, och de förstnämnda ser dem som ett led i en global kamp mot västerlandets imperialism. I en beryktad artikel i London Review of Books skrev klassicisten och historikern Mary Beard vid universitetet i Cambridge om ”känslan av att – hur man än försöker linda in det – USA fick skylla sig själv”. Den 11 september var syndastraffet för västvärldens ”vägran att lyssna på vad ’terroristerna’ hade att säga”, menade hon. Den radikale författaren och filmskaparen Tariq Ali uttryckte sig på ett liknande sätt efter bombdåden den sjunde juli 2005 i London: ”Den viktigaste orsaken till detta våld är det våld som begås mot människor i den muslimska världen.”

Tanken att den islamistiska terrorn på något sätt skulle vara ”politisk” eller ”anti­imperialistisk” är att förringa meningen med den verkliga kamp som människor har utkämpat – och fortfarande utkämpar – för att befria sig från imperialismen. Den motsägs också av terroristernas egna handlingar. De muslimska terrorister som i juli 2007 placerade två bilbomber utanför Tiger Tiger, en nattklubb i centrala London, eller Taimour Abdulwahab al-Abdaly, självmordsbombaren som förra året försökte spränga sig själv till döds mitt i julhandeln i Stockholm, eller islamisterna som sprängde en fjärrstyrd bomb på ett kafé i Marrakech tidigare i år – agerade inte som politiska soldater som var drivna till ursinne av västvärldens politik utan som politiska nihilister, som hämtade sin drivkraft i sitt hat gentemot omvärlden och som var djupt likgiltiga för följderna av sina gärningar. Hur mycket man än kan tänka sig att tänja på begreppet ”politisk” är det omöjligt att tolka uppsåtet att mörda människor som julhandlar, besöker en nattklubb eller dricker kaffe som någon sorts politisk reaktion. De som låtsas att det är det bjuder bara på en skenhelig politisk och moralisk täckmantel för brutalt, godtyckligt och nihilistiskt våld.

Ett samhälle med både självtillit och självkänsla och med en tydlig moralisk insikt om vad det tror på skulle inte ha några större problem med att handskas med terrorister. Terrorismen är inte ett uttryck för islamismens styrka utan för dess maktlöshet. Jihadisterna har inte lyckats vinna något gensvar i de breda folklagren, och de har därför tvingats att ta till våld för att få den uppmärksamhet som de inte har lyckats skaffa sig med politiska medel. Men de västerländska samhällenas osäkerhet och tvehågsenhet kring värdet av grundläggande öppna samhällsvärderingar, politikernas beredvillighet att svika dessa värderingar och framväxten av rädsla och bitterhet som de dominerande känslorna som formar många människors världsbild, allt detta har fått islamisterna att framstå som starkare än de verkligen är. Under de tio åren efter den 11 september har politiker och intellektuella inte bara överdrivit hotet mot våra samhällen utan också saknat de moraliska och politiska resurser som krävs för att svara på det. Det är därför den verkliga utmaningen från den 11 september inte kommer utifrån utan inifrån.

Översättning: Helena Hansson

Bild - 2
Kenan Malik.

Föddes 1960 i Indien, växte upp i Manchester, bor i dag i London.

Författare, debattör och föreläsare.

Har skrivit böckerna The meaning of race (1996), Man, beast and zombie (2000), Strange fruit: why both sides are wrong in the race debate (2008) och From fatwa to jihad: the Rushdie affair and it’s legacy (2009).

Mest läst