Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ut ur dunklet in i rampljuset

    Littaraturens bifigurerna tar plats som huvudpersoner i nya verk.
    De går igen på tv, i böcker och på scenen. Fiktionen är full av bifigurer som hamnar i centrum i ett nytt verk. Som den giftmördade pastor Gregorius. Eller Bertha Mason, den Göteborgsaktuella galna kvinnan på vinden.
    Hjalmar Söderberg och Charlotte Brontë är två författare vars böcker triggat flera kollegor att vidareutveckla fiktionen. Både Lydia i Söderbergs Den allvarsamma leken och pastor Gregorius i samma författares Doktor Glas har fått huvudrollen i nya verk. Den senare skrev Bengt Ohlsson ett svar på för tre år sedan och vann Augustpriset.
    Och i Charlotte Brontës klassiker Jane Eyre upptäcker titelfiguren att mannen hon ska gifta sig med har en galen kvinna, Bertha Mason, undangömd på vinden. Sidokaraktären har gett upphov till flera analyser. Författaren Jean Rhys fantiserar om hennes bakgrund i Den första hustrun, en bok som förra året gavs ut i nyöversättning med titeln Sargassohavet. Och Göteborgsförfattaren Malin Lindroth har skrivit en monolog om Bertha Mason, som just nu spelas på Larssons och Adas teater.
    - Jag har föreställt mig att det finns en skugghistoria vid sidan av den klassiska kärlekshistorien i Jane Eyre, säger Malin Lindroth som slagit sig ned med en kopp kaffe för att berätta hur hon tänkt.
    Hon tycker inte att det handlar om parasiterande, detta att återanvända andras figurer. Så länge det kommer ut något nytt är det bara spännande att utgå från en befintlig historia, menar hon.
    - Dessutom är Jane Eyre redan så mycket använd i olika sammanhang att den i så fall redan är parasiterad på. Men jag tycker heller inte att jag gör det. Jag har velat gräva fram den andra, dolda, historien ur den första. Jag använder de förutsättningar som Charlotte Brontë ger, den arena hon har skapat, men efter eget huvud och i vår tid, säger Malin Lindroth.

    När Bengt Ohlsson svarar i telefonen är det tidig decembermorgon. Han gäspar ikapp med köksslamret då frågan om snyltande kommer på tal och säger att sådana uppfattningar kan möjligen finnas hos personer som inte vet så mycket om konsten att skriva.
    - All konst är mer eller mindre parasiterande. Ingen författare fungerar i ett vakuum. Att skriva är en parasiterande verksamhet, säger han.
    Själv har han haft stor glädje av att läsa Pär Lagerkvists bok om Barabbas. Mannen som skonas från korsfästelse för att lämna plats åt Jesus är en av många bifigurer i Bibeln.
    - Nu var det längesedan jag läste den, men det är en sådan bok som gör att kartan ritats om lite grann. Efter läsningen är det som om ett landskap inuti en har vuxit, säger Bengt Ohlsson.
    Färskare i minnet har han Doktor Glas, som utgår från titelfigurens kärlek till prästfrun Helga och beslut att giftmörda hennes make. Genom åren har Bengt Ohlsson läst den omkring femton gånger och någonstans på vägen har tanken väckts att berätta samma tidsförlopp utifrån pastor Gregorius perspektiv.
    Plötsligt fanns bara uppslaget till boken där, även om han i efterhand kan se att det är de många omläsningarna han har att tacka för tanken. Genom dem har han blivit mer och mer hemtam i boken och samtidigt mindre upptagen av själva handlingen.
    - Det är en idé som mognat fram som ett äpple. Genom att jag fått sådan förtrogenhet med boken har jag fått tillfälle att reflektera mer över berättelsen och människorna i den, säger han.
    Han berättar att han kunde känna sig skräckslagen inför själva skrivandet, men aldrig inför att det var en klassiker han höll på och bökade med.
    - Den där känslan av att allt jag håller på med är löjligt och kommer att skåpas ut, den finns alltid när jag skriver. Men jag kände aldrig att det var läskigt att det var just Doktor Glas jag arbetade om. Jag tvekade aldrig om att jag hade full psykologisk täckning för allt som hände i min bok.
    Också den övertygelsen kopplar han samman med den stora förtrogenhet han kände med Söderbergs verk. Samtidigt menar Bengt Ohlsson att omläsning inte är något måste. En ny berättelse sprungen ur Doktor Glas skulle ha kunnat växa fram om han så bara läst den en gång.
    - Det är inte nödvändigt att ha kunskapen innanför västen. Som författare får du göra lite som du vill.

    Malin Lindroth tror att en anledning till att klassiker återanvänds med förskjutna perspektiv är att de får olika betydelser i olika tider. Hon har också återvänt flera gånger till Jane Eyre, även om hon ligger i lä i förhållande till Bengt Ohlssons omläsning av Doktor Glas (som är betydligt tunnare).
    Första gången hon läste Jane Eyre var hon i tjugoårsåldern. Då fascinerades och lockades hon av det gömda som Bertha Mason representerar, men såg inte mycket mer än en galen kvinna.
    Men vid hennes senaste läsning av boken fick hon en känsla av att den undanstoppade Bertha Mason fortfarande har ett förhållande till Rochester, mannen i huset.
    - Jag blev mer och mer intresserad av den blandning av kärlek och förakt som binder Rochester och Bertha samman. Jag ville skriva en annan kärlekshistoria, en som problematiserar den klassiska kärlekshistorien som jag tror att vi alla är väldigt präglade av.
    Ur de funderingarna föddes pjäsen som lyfter fram den förryckta bifiguren ur dunklet och placerar henne i rampljuset.
    Upprinnelsen till allt var att Malin Lindroth fått i uppdrag att förenkla Jane Eyre och därför läste den extra noga och koncentrerat. Hon arbetar då och då för LL-förlaget som ger ut lättlästa klassiker. Det är ett roligt arbete, tycker hon, men ganska långt ifrån att som författare ge någon annans bifigur nytt liv.
    - I grunden handlar det om att återberätta romaner. Då kan jag inte ta mig vilka friheter som helst utan måste ligga ganska nära originalet.

    Henrik Strömberg
    031-62 42 60 [email protected]

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.