Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Johannes Ekholm. Bild: Niklas Sandstrom

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Uppgörelse med kulturpapporna

Författaren Johannes Ekholms nya roman väcker frågor om vad som är rätt att göra mot sina närmaste i konstens namn. Ingrid Bosseldal läser om ett fadersuppror mot kulturmannen.

ROMAN

Johannes Ekholm

Kärlek liksom

Översättning: Mårten Westö

Förlaget

Tänk dig att du är författare. Tänk dig att du skiljer dig och sedan kanske du skiljer dig igen och – till exempel - ser ditt liv gå i kras eller din självbild krackelera eftersom du inte förmått hålla ordning på det du håller kärt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Du har nu ett antal val:

Ett är, eftersom du är författare, att göra litteratur av det som drabbat dig. Du skriver om det och i konstens namn undersöker du vad som hände. Du kan då säga sådant som att du förvisso lämnar ut dina närmaste men att du ändå är allra mest skoningslös mot dig själv. Du kan också, sådant förekommer, använda din kommande, ännu varken skrivna eller än mindre antagna roman, som hot och attackvapen. Då kan du, i kontakten med expartners och andra idioter, hånfullt utbrista: Vi ses i min nästa roman!

Behöver de skildringar av ditt sexliv?

En helt annan valmöjlighet är att vända dig mot dem, exempelvis barn och vänner (dina och andras), som varit med dig genom vad det nu är som du varit med om och fundera på vad de behöver. Behöver de en roman om din sorg? Behöver de en roman om hur dålig du varit som pappa eller, tvärtom, hur bra du varit som pappa trots att du haft det så eländigt svårt? Behöver de ingående skildringar av ditt sexliv eller dina fyllor? Eller behöver de något helt annat? Till exempel att få ha sin sorg eller sina historier om sina liv, sina barndomar, sina äktenskap, sina bästa kompisar, sina glädjeämnen, sina motgångar och framgångar, i fred? Din historia behöver nödvändigtvis inte vara falsk, men det är en sak att leva och hantera livet ihop med andra, en helt annan sak att få sin biografi, exempelvis sin barndom, tolkad och instängd i en annan människas text.

"”Du är min son. Har jag inte rätt att tänka på dig? Tala om dig?” utbrister pappan i romanen.

Kannibal med offerkofta

I den finska manusförfattarens och grafiska designerns Johannes Ekholms roman Kärlek liksom, som nu finns på svenska i Mårten Westös starka finlandssvenskt pregnanta översättning, ställs just dessa frågor. Berättarjaget, Joona, skriver en bok baserad på vad han själv och människor i hans omgivning säger och talar om under en vecka när bandspelaren konstant är på och allt väsentligt han skriver på sociala medier tankas rakt in i texten. Samtidigt gör han upp med sin pappa - Finlands egen Karl Ove Knausgård, som precis skrivit en autofiktiv roman, där han i konstens namn vänt och vridit på sitt eget liv och samtidigt lämnat ut alla andras, inte minst sina tidigare fruars och sonen Joonas. Långa stycken av Joonas roman består av dialoger där fadern och sonen diskuterar huruvida det är försvarbart av fadern att ha skrivit det han skrivit, eller inte. Joonas motstånd blir genom den egna romanen allt starkare. Och det är lätt att tänka på Jan Kjaersgårds djupt ironiska text i DN häromåret, om författare som utan etisk kompass och med konstnärskapet som ett slags fribrev, kannibaliserar på sin omgivning. Samtidigt blir det paradoxalt, det här att det Joona anklagar sin pappa för – att klä sig i offerkofta och exploatera sina närmaste – också kännetecknar hans eget projekt. Hans roman är också ett utlämnande … av personer han bryr sig om. Också han förtingligar andra människor och gör dem till en sorts kapitalistiska varor som han kan sälja i konstens namn.

”Du är min son. Har jag inte rätt att tänka på dig? Tala om dig?” utbrister pappan i romanen.

”Nej.”

Och lite senare:

”Du talar alltid om att det varit viktigt för dej att få berätta din egen berättelse, ur ditt perspektiv, men har du nånsin tänkt på att din berättelse är att förtiga och skriva över alla andras berättelser. Det är alienerande och orsakar lidande.”

Chattspråkig och på samma gång teoretisk

Johannes Ekholms Joona drar sig inte för att vara teoretisk, politisk, sammansatt och tal- och chattspråklig i ett. Ibland föreläser han (han vet ju att bandspelaren är på), ibland spricker han som ett troll i solen, eller snarare som en man i patriarkatet (särskilt när det kommer till kärlek). I chatten med internetbekantskapen SAD91RL är han sårbar och självreflexiv (hon är skarp och full av integritet och stänger bryskt av datorn när han försöker göra henne till sin personliga själavårdare). I dialogerna mellan far och son är han frågande, arg och kritisk. Pappagenerationen, kulturmannagenerationen, avbildas med både smärta och klarsyn. Och om hans liv vore en roman, säger fadern, skulle han kunna dela in det i olika kapitel och ge varje kapitel namn efter den kvinna han just då uppvaktade. Det är det där som Joona försöker undkomma, men samtidigt är en ofrånkomlig del av. Och det är i den dubbelheten, precis som i den litterära dialogiska dubbelexponeringen – metaperspektivet på själva romanprojektet – som den här romanen lever och växer. Att den i Finland belönades med Kalevi Jäntti-priset för unga författare verkar helt logiskt. Likaså att den nominerades till tidningen Helsinging Sanomats debutantpris.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.