Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Uppe på vallmokullen

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Miyazaki-animation

    Miyazaki-animation

    Uppe på vallmokullen

    (Kokuriko-zaka kara)

    Regi: Miyazaki Gorō

    Japan, 2011 (91 min)

    BIOPALATSET, HAGABION

    Att riva det gamla och göra nytt eller bygga vidare på det som redan finns, det är frågan.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Miyazaki Gorō vägrade länge följa i sin berömde far filmanimatören Miyazaki Hayaos fotspår. I stället utbildade han sig till landskapsarkitekt och hjälpte till att bygga Studio Ghibli-museet. När han sedan regisserade sin första film (Legender från övärlden) blev brytningen med fadern närmast total. Men nu, sex år senare, är stridsyxan nedgrävd och far (manus) och son (regi) samarbetar för första gången.

    Uppe på vallmokullen har på sätt och vis ett liknande tema. Ett gammalt nedgånget studenthus ska rivas till förmån för ett nytt, men eleverna vill bevara det. I centrum står, som vanligt hos Studio Ghibli, en flicka, som varje dag hissar signalflaggor i hälsning till sin far, fartygskaptenen som försvann.

    Filmen utspelas 1963 men blir aldrig det var bättre förr-nostalgisk. Tvärtom ifrågasätter den om både människor och samhälle valde rätt väg då och om vi gör det nu. Den är inte fylld med magi på samma sätt många andra filmer från Studio Ghibli men de handmålade bilderna skimrar lika starkt av färger samtidigt som historien är allt annat än svartvit och figurerna skildras med värme.