Han kallar sig ofta för UKON i litterära sammanhang, en reduktion som bygger på initialerna i det långa namnet Ulf Karl Olov Nilsson.
När jag läst ut hans nya långessä Glömskans bibliotek har jag plötsligt glömt bokens undertitel och tar upp den igen för att kontrollera. Men på de hårda pärmarna står det bara Ulf Karl Olov Nilsson, inget annat. Det halvt genomskinliga omslaget har trillat av. Bara om jag sätter på det igen framträder bokens titel och den motsägelsefulla helhet där Ulf Karl Olov Nilsson också är UKON.
Och på den vägen fortsätter det. I Glömskans bibliotek. En essä om demen? vansinne och litteratur reduceras hela tiden mycket till mindre och tvärtom för att bli något annat som är nytt och samtidigt detsamma.
Nilsson inleder sin långa vindlande essä om glömskans olika former och innebörder med att återge en patientintervju av doktor Alois Alzheimer, den läkare som fått ge namnet till vår tids stora glömskesjukdom. Han ställer en rad enkla frågor till sin patient Auguste D. Hennes svar är mestadels god dag yxskaft. Ibland träffar hon mitt i prick och ibland svarar hon på ett sådant sätt att man måste fundera på om hon kanske är smartare än doktorn.
Går man efter protokollet är det uppenbart att Auguste har förlorat sitt minne. Men, frågar sig Nilsson: - och det är dessa ständiga frågor som gör essän till en så intressant och spännande läsning - Hur vet vi det? Kanske är det tvärtom så att hon har för mycket minne och att det hon sysslar med inte är att leta efter dem i ett tomt bibliotek, som doktorn tror, utan att hon tvärtom försöker värja sig mot ett bibliotek av överflöd, där minnena är alldeles för många, tränger ut varandra, faller ihop och går sönder.
”Jag har så att säga förlorat mig själv”, säger Auguste till doktorn. Hon är inte densamma vare sig för sig själv eller för andra när hon inte längre kan verbalisera sina minnen. Och Nilsson går vidare till traumaforskaren och minnesteoretikern Catherine Malabou för att med henne definiera Auguste som en av ”de nya skadade”. Hon har dött och lever nu som död. Hon har helt enkelt gått in i en annan livsform En någon dyster slutsats som Nilsson följer upp med en annan fallbeskrivning där en läkare lyckas undkomma det plågsamma med sin mors demens genom att betrakta hennes som en annan person än den mor han älskar.
Men Nilsson släpper inte frågan så lätt. Han går hela tiden vidare och vidare och lyfter fram nya fallbeskrivningar, som ger nya versioner.
Så småningom kommer han till den om Jimmie, som inte minns något som hänt efter 1945, och essän får en ny vändning. Jimmie var den berömde neurologen Oliver Sacks patient på 70-talet och så svårbehandlad att Sacks en dag i desperation frågade nunnorna på vårdhemmet om de verkligen trodde att denne hade en själ. De tittade förvånat på honom och bad Sacks att han skulle iaktta Jimmie när han tog nattvarden, och det som Sacks får se är en totalt närvarande Jimmie uppfylld av känsla och liv. Han har inget minne men i nuet lever han. Slutsats: Människan är något mer och annat än bara minne.
Nilssons essä är fylld av fallbeskrivningar och teoretiska Lesefrüchten. Man skulle kunna använda den som en lärobok om samtida teorier om glömska, trauma och vittneslitteratur. Men essän innehåller också långa sjok av medicinhistoriska översikter. Den om lobotomins användningsområden är gastkramande läsning. Den innehåller även bitar av mer samtidspolitisk kritik. Bland annat gör han ingående och lustfullt mos av den språkanalytiska metod som immigrationsverket använder för att avgöra om en immigrant ljuger eller inte om sitt ursprungsland.
Glömskans bibliotek är på det hela taget överflödande, fyllt av fakta och teoretiska genomgångar, men också av energi, humor och en liten dos melankoli. Det är knappast någon hårt sammanhållen essä, men just som man börjat tycka att fallbeskrivningar blir lite väl många, teorierna hotar att skymma varandra och motsägelserna kortsluta analyserna så rätar Nilsson upp texten igen. Ibland är han smått genial med sin förmåga att sammanfatta de motsägelser vi lever i i pregnanta formuleringar.
”Livet är outhärdligt utan olycka” lyder mottot till en av essäns avdelningar. Jag tror att det är ett citat, men kan inte komma på av vem eller ur vad. Och Glömskans bibliotek är så fylld av återgivningar och citat att det till slut blir betydelselös att söka någon sorts ursprung.
UKON drar sin läsare med sig in i ett ordmaskineri som ständigt producerar nya betydelser. Oxymoron, den språkfigur som kombinerar två delar som krockar med varandra och ger upphov till en ny betydelse, är hans favorit. Titeln är också en sådan. Glömskans bibliotek, vad är det? Glömska är ju att inte ha något bibliotek. Eller?
UKON hittar ständig nya versioner av omöjliga sammansättningar för att avtvinga dem nya betydelser. Det gör honom inte bara till en spännande essäist och en god poet utan också till en skicklig litteraturläsare. Han närmast excellerar i att avläsa de betydelsebärande motsägelserna hos ett antal postmoderna lyriker. Det är imponerande, men litteraturvetaren i mig till trots är det ändå som läsare av patientjournaler, fallbeskrivningar och psykoteori som UKON firar sina stora triumfer.
