Om jag skulle recensera universums uppbyggnad istället för en bok om universums uppbyggnad skulle jag säga att universum, på den minsta nivån, är djupt irriterande. Borrar vi oss ner till molekyler och atomer verkar naturen först bli allt enklare – vilket är vad vi kan förvänta oss. Men om vi går ytterligare ett steg ner, till kvantnivå, blir naturen obegriplig, paradoxal, trotsig.
Man möter en särskild, karaktäristisk retsamhet – naturen gäckar våra förväntningar, inte på vilket sätt som helst, utan på ett sätt som snart känns igen, även om det är svårt att ge det ett sammanfattande namn. (Dubbelspalt experimentet och EPR-paradoxen är två exempel på detta; googla dem för att läsa mer.) Den här retsamheten är naturens innersta mönster, åtminstone så långt vi har förstått det i dag.
Ett annat sätt att säga samma sak: människans uppfattning om vad som är rimligt, vår intuition och vår logik, är helt anpassade efter hur naturen uppför sig på den nivå där en varelse av människans storlek möter den. När vi flyttar oss utanför vår egen storleksskala börjar paradoxerna och konstigheterna växa. Trots dessa svårigheter har vi, bit för bit, lyckats bygga upp en fascinerande kunskap om universum. ”Om vi bara är lyhörda för vad naturen har att berätta, hamnar vi så småningom rätt”, skriver Ulf Danielsson.
Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, med strängteori och kosmologi som specialitet. Mörkret vid tidens ände är hans tredje populärvetenskapliga bok.
Bokens huvudspår handlar om mörk materia. 80 procent av all materia i universum utgörs av något vi ännu inte vet vad det är. Den mörka materian är osynlig, sänder inte ut ljus eller strålning, men påverkar den synliga materian genom gravitation. Därför kan vi sluta oss till att den finns: varje galax är omgiven av en halo av mörk materia, som får galaxen att rotera snabbare än den annars skulle ha gjort.
Danielsson presenterar några aktuella teorier om vad den mörka materian skulle kunna vara, men avstår från att spekulera och har ingen älsklingsteori. Till skillnad från Max Tegmark, vars Vårt matematiska universum jag recenserade i GP 3/11 2014, förhåller han sig avvaktande till den senaste stora modeteorin, multiversumhypotesen. Hypotesen är tänkt att förklara varför universum är så osannolikt väl avstämt för att ge upphov till materia – och i förlängningen till liv. Ändrar man vissa förhållanden en minimal aning skulle partiklar och galaxer aldrig ha kunnat uppstå. Om vårt universum däremot bara är ett bland ett oändligt antal universum, vart och ett med något olika naturlagar, blir det mindre osannolikt att vi befinner oss i ett universum som kan härbärgera liv.
Boken är lättläst – har man läst några liknande populärvetenskapliga astronomiböcker är det rent av risk att den är alltför lätt. Trots de spännande ämnen som Danielsson skriver om saknar hans bok något som skulle göra den riktigt engagerande. En bok av det här slaget kan bli engagerande på flera sätt: genom djärva metaforer som får läsaren att förstå hur underligt universum är, genom förklaringar av avancerade experiment eller genom att berätta om de personer som driver forskningen framåt. Jag återvänder ofta till Georg Kleins essäer om genetik och biologi just för att han har en sällsynt förmåga att skriva engagerande på flera plan. Det som pågår inuti cellerna blir spännande, samtidigt som han gör skickliga, levande porträtt av de vetenskapsmän han mött.
För mig är behållningen med Danielssons bok dess dystra framtidsutsikter. Universum kommer att fortsätta expandera i det oändliga. En tid antog man att expansionen, som pågått sedan big bang, skulle bromsas upp och att vi var på väg mot en ”big crunch” – en kollaps som kanske skulle generera en ny big bang. Ett cykliskt universum som föds, dör och återföds är en vacker tanke, men de senaste mätresultaten tvingar oss att överge den – vi kan se att expansionen accelererar. Universum kommer att bli allt mörkare och glesare tills de sista stjärnorna slocknar om hundra tusen miljarder år.
Om inte vetenskapen, som så många gånger förr, upptäcker att det man hittills har förstått inte var hela bilden och ger oss en annan version av universums framtida utveckling. Sådana insikter kan börja med en liten detalj som inte vill passa in. Som science fiction-författaren Isaac Asimov har sagt: ”Den mest spännande fras man kan få höra inom naturvetenskapen, den fras som förebådar nya upptäckter, är inte ’Eureka!’ utan ’Det där var konstigt ...’”
ÄMNET
Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, med strängteori och kosmologi som specialitet. Mörkret vid tidens ände är hans tredje populärvetenskapliga bok.
SKRIBENTEN
Håkan Lindgren är kulturskribent och litteraturkritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast protesterna mot amerikanska PEN:s yttrandefrihetspris till Charlie Hebdo.
