Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Låt oss ta ett sakligt samtal om hur en tydligare styrning och finansiering av, samt ansvar för, den svenska skolan kan bidra till att stärka likvärdigheten, höja kunskapsresultaten och förbättra läraryrkets status, skriver debattören.

Tydligare statligt skolansvar stärker alla elevers chans

Att förutsättningslöst se över både ansvar, styrning och finansiering av skolan och det fria skolvalet och friskolesystemet vore ett viktigt skolpolitiska initiativ, skriver Skolverkets fd generaldirektör Per Thullberg.

Svensk skola lider av tre stora problem: sjunkande kunskapsresultat, minskad likvärdighet och att läraryrkets attraktivitet har försämrats. Detta har inte minst den uppmärksammade internationella Pisa-undersökningen visat.

Det finns flera orsaker till detta. Kommunaliseringen, det fria skolvalet och friskolereformen har alla troligen bidragit till att klyftorna ökar och studieresultaten sjunker. Därför är det olyckligt att – som författarna Daniel Suhonen, Sten Svensson och Mats Wingborg (GP Debatt 10/5) – hävda att enbart friskolereformen och det fria skolvalet är orsaken till problemen, medan kommunaliseringen försvaras med näbbar och klor.

Intressant forskning är på gång bland annat hos IFAU som behandlar skolsegregationen. Resultaten är ännu inte kända och kommer först till hösten, så definitiva slutsatser om vad som är orsakerna ska man vara försiktig med. Men mycket tyder på att klyftorna i resultat också beror på klassrumssituationen. Lärarnas betydelse är stor.

Anmärkningsvärd smutskastning

Det är dock anmärkningsvärt att debattörer som säger sig stå arbetarrörelsen och ett av lärarfacken nära ägnar så mycket kraft åt att smutskasta ett annat fackförbund som kämpar för att stärka likvärdigheten i den svenska skolan, och i stället försvara rådande maktstrukturer.

Lärarnas Riksförbund har, enligt min mening, både seriöst och uthålligt fört in fakta och expertundersökningar kring frågan om styrning, ansvar och finansiering av den svenska skolan. Det är ett faktum att skolan i dag – med både kommunala och privata huvudmän – vare sig klarar av sitt kompensatoriska uppdrag, att höja kunskapsresultaten, eller att göra det mer attraktivt att vara lärare.

Centralt i denna diskussion är frågan om finansiering, ansvar och styrning av den svenska skolan. Den statliga utredaren, professor Leif Lewin, visade tydligt att såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar delar ansvaret för att kommunaliseringen av skolan har misslyckats med kommunerna själva.

Finns en mängd forskning

Debattörerna efterlyser bevis för att skolutvecklingen skulle bli mer positiv av att staten tog ett tydligare ansvar för den svenska skolan. Det finns en mängd forskning, fakta, rapporter och utredningar från Skolverket, OECD, LR och svenska forskare och experter – senast den ovan nämnda utvärderingen av kommunaliseringen (SOU 2014:5) – som alla visar att kommunerna har misslyckats med att höja kunskapsresultaten, likvärdigheten och läraryrkets attraktivitet.

Suhonen, Svensson och Wingborg antyder även att kravet på att staten skulle ta ett ökat ansvar för skolan skulle vara en borgerlig ståndpunkt. Det är fel. Argumenten som anförs ligger snarare mycket nära det som både Moderaterna och Centerpartiet brukar anföra.

Ett av Socialdemokraternas främsta krav i valrörelsen är att minska klasserna i de lägre åren. Hur ska detta gå till utan en mer statlig styrning av skolan? Erfarenheten är att utan direkt statlig styrning av resurser används de till lite vad som lokala politiker vill. Även Socialdemokraterna arbetar för att stärka den statliga styrningen över skolan.

Man ska alltid vara försiktig med ”guilt by association”-argument. Eller sitter Suhonen i knät på Reinfeldt bara för att de båda försvarar dagens kommunaliserade system och motsätter sig reformer kring styrning, finansiering och ansvar för att stärka likvärdigheten?

Tydligare statligt ansvar

Om något, så är ett tydligare statligt ansvar för att stärka alla elevers chans att nå kunskapsresultaten i skolan en fråga om likvärdighet, rättvisa och att komma till rätta med en ojämlikhet som alltid drabbar arbetarklassens barn mest.

Det har såväl Vänsterpartiet som flera LO-förbund – bland annat Suhonens uppdragsgivare på Seko – och Socialdemokraterna insett. Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Ibrahim Baylan och andra ledande socialdemokrater säger att staten behöver ta ett ökat ansvar för att stärka likvärdigheten i den svenska skolan. Det är inget konstigt med det.

Dessutom vill en kraftig majoritet av såväl lärarna som väljarna i allmänhet att staten tar ett större ansvar för skolan. Suhonen som så framgångsrikt drev frågan om att minska vinsterna i välfärden med argument om att 90 procent av väljarna ville se skärpta regler kring vinster i välfärden kan väl inte ha undgått att notera att drygt sju av tio S-väljare vill att staten – inte kommunerna eller friskolorna – tar ett större ansvar för skolan.

Samtidigt pekar Suhonen, Svensson och Wingborg själva på att staten redan har ”återtagit det mesta av de beslutsbefogenheter som kommunerna fick i början av 90-talet … det enda som återstår för staten att återta är resursfördelningen.” Det är ingen – utom möjligtvis en och annan kommunbyråkrat – som har invänt mot detta. Tvärtom.

Förlamande dubbelkommando

Ändå sätter detta fingret på ett grundläggande problem i styrningen av den svenska skolan: dubbelkommandot. Kommunerna ansvarar för finansieringen av skolan, och är tillsammans med friskolorna huvudmän för skolan.

Det betyder att många av de positiva reformer som lanseras av riksdag och regering riskerar att förfelas av olika kommuner och friskolor, som alla har olika förutsättningar och vilja att prioritera skolan och implementera de nationella reformerna. Det leder också ofta till att staten och kommunerna ofta skyller skolans misslyckande på varandra.

Särskilt missgynnade i detta system har de små glesbygdskommunerna blivit. De har ingen möjlighet att bedriva utvecklingsarbete på det sätt som införandet av reformerna förutsätter.

Behövs konstruktiv dialog

Det behövs en bred, konstruktiv dialog kring hur staten kan ta ett ökat ansvar för skolan. Här har varken sig Socialdemokraterna, Folkpartiet, LR, Katalys eller någon annan presenterat några färdiga förslag. Men även om det finns gott om idéer, så kan inte varje diskussion kring hur man bygger ett bättre samhälle avfärdas bara för att det inte finns helt färdiga modeller och lösningar redan från början.

Det är inte ansvarsfullt att i detta läge välja bort att analysera den grundläggande beslutsstrukturen i skolväsendet. Tvärtom visar Leif Lewins stora utredning att systemet innehåller uppenbara svagheter.

Att förutsättningslöst se över både ansvar, styrning och finansiering av skolan och det fria skolvalet och friskolesystemet vore en av den kommande mandatperiodens viktigaste skolpolitiska initiativ. LR har enlig min erfarenhet många gånger har riktat hård kritik mot friskolereformen, och ofta gått längre i sin kritik av oansvariga vinstuttag än Socialdemokraterna.

En vänsterståndpunkt

LR:s, Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och flera inom fackföreningsrörelsens krav på att staten ska ta ett ökat ansvar för skolan är en vänsterståndpunkt. Det handlar – precis som kritiken av friskolesystemet och det fria skolvalet – om jämlikhet och rättvisa.

Låt oss nu kliva upp från de skyttegravar och rigida ståndpunkter som har präglat denna diskussion i tjugo år. Låt oss i stället ta ett sakligt samtal om hur en tydligare styrning och finansiering av, samt ansvar för, den svenska skolan kan bidra till att stärka likvärdigheten, höja kunskapsresultaten och förbättra läraryrkets status. Det behövs, för det är allvar nu.

Per Thullberg

socialdemokrat och f d generaldirektör för Skolverket

Bild - 2
Mest läst