Efter att ha sett Den sista familjen vet jag fortfarande inte varför den pessimistiske polske surrealisten Zdzislaw Beksinski (1929-2005) i mångas ögon är en viktig konstnär. Filmen, regisserad av Jan P Matuszynski, handlar nämligen inte om konstärligt skapande utan om döden, dödsångest och dödslängtan.
Spelplatsen är ett dystert höghusområde utkastat någonstans i Warszawa. I en liten tvåa bor Zdzislaw och hans hustru Zofia. I samma förort bor parets unge son Tomasz som är deprimerad, psykiskt sjuk och självmordsbenägen, men som ibland klarar av att arbeta som DJ.
Filmen är dödsfixerad in absurdum. Och upprepande, i betydelsen monoton. Då hjälper det inte att huvudrollsinnehavaren Andrzej Seweryn är både porträttlik och skicklig.
ANNONS
