Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
collage Man kvinna ung flicka pojke_1879038_1024 x 683 standard_2006188

Till vänster: Barbro och Henrik Kjellén hemma i Påvelund. Till höger: Sofia Palmquist och en av pojkarna på boendet för ensamkommande i Kärra där hon jobbar, Bild: Hannes Ojensa

TVÅ SIDOR AV SVERIGE - ORON SKAPAR ENGAGEMANG

Göteborg Oro. För hur Sverige ska kunna ta hand om alla flyktingarna. Hur resurserna ska räcka till, hur det påverkar samhället. Men också för en framväxande främlingsfientlighet och brist på empati.GP har träffat några av dem som funderat kring den fråga som engagerar mest just nu.

Barbro Kjellén blev irriterad när GP skrev att Sverigedemokraterna eldar på oron för tillfälliga boenden för flyktingar och mejlade för att få ge röst åt vad vanliga boende känner och tänker. Så nu sitter vi där i köket i Påvelund.

Maken Henrik Kjellén fixar med kaffet medan Barbro, som skadade knät under snöovädret för en månad sedan, ställer ifrån sig kryckorna och slår sig ned vid köksbordet. De har bott i huset sedan de byggde på 80-talet, på tomten där Henriks farföräldrar hade sommarstuga när han växte upp.

– Det är tack vare en förutseende farfar vi bor här. Vi har aldrig haft de inkomsterna så att vi skulle klarat det annars, säger han.

De har 500 meter till Hinsholmen. Ett naturområde. I alla år har de hört att det råder byggförbud. Nu vill kommunen placera tillfälliga boenden just där. Det provocerar.

– Det måste vara den absolut dyraste tomtmarken i hela Göteborg. Om kommunen skulle sälja den skulle de vara värd många miljoner, säger Henrik Kjellén.

Barbro Kjellén säger att hon tycker synd om dem som måste fly för sina liv, och att det inte handlar om något vi och de-tänkande från hennes sida. Men det finns andra grupper med stora behov, handikappade och äldre, som inte får den hjälp de skulle behöva.

– Jag tycker att vi måste prioritera dem som redan bor här.

Hon pratar om både svenskar och invandrare. Som det är nu finns det folk som bott i landet i 20 år, utan att lära sig svenska eller få jobb.

– Ska vi ta in fler som hamnar i samma situation? Som blir socialbidragsberoende och bor för sig själva, som i ett getto.

Tanken med att placera boenden i delar av Göteborg där det bor få invandrare är visserligen att bryta just det. Men Barbro Kjellén tror inte att det kommer att hjälpa.

– Oavsett var de bygger kommer det bli ett nytt getto, för de kommer att få grannar som tittar snett på dem.

Hon säger att det viktiga för integrationen inte är var bostaden ligger – utan jobb och språkkunskaper.

– Det finns ju inte jobb till alla. Vad ska vi göra med alla dessa stackars människor?

Sedan planerna på tillfälliga bostäder blev kända för tre veckor sedan har det varit mycket diskussioner i området. Henrik Kjellén säger att många de talar med är positiva till en generös flyktingpolitik. Andra är väldigt negativa. Många är, av olika skäl, oroliga. Det handlar om frågan om hur Sverige ska klara av att integrera så många nya människor – ”vi har ju facit: Göteborg är väldigt segregerat” – och om en kvinnosyn som skrämmer.

– Jag känner: kommer jag kunna gå ut i kort kjol och linne? Det är många som är oroliga över att vi kvinnor ska bli utsatta, säger Barbro Kjellén.

Hon tänker på allt hon hört och sett om hur utsatta kvinnor är i de länder flyktingarna kommer ifrån. Hur de tvingas gå beslöjade. Hon har egentligen aldrig varit rädd, säger hon. När hon var ung och bodde i Malmö åkte de ofta till Köpenhamn och kom hem sent på nätterna.

Nu går Barbro Kjellén utan att känna oro från spårvagnen mitt i natten. Det skulle hon sluta med om boendet på Hinsholmen blev verklighet.

– Jag kan ha helt fel. Men oron finns där. Det som är okänt för oss är ju skrämmande. Det har man ju i sig.

När Lillekärrs äldreboende i Kärra stod tomt hösten 2014 såg kommunen att det kunde komma till användning till boende för ensamkommande. Men planerna möttes av starka protester av invånare i området. De tyckte inte de fått tillräcklig information och var oroliga för vad som skulle hända om unga flyktingar flyttade in.

I dag, ett och halvt år senare, är det mesta som vanligt igen och protesterna lagt sig.

Solen gassar på och smälter nästan undan det tunna snölagret på gräsplanerna bland husen. Astrid Jonsson sitter på sin balkong och njuter i solskenet. Från balkongen kan hon se huset där de ensamkommande bor. Astrid Jonsson tycker det är bra att huset har kommit till användning.

– Och det verkar vara väldigt lugnt där, säger hon.

Lite längre bort på en gräsplan rastar Linda Skoda sin hund. Hon säger att i stort sett hela Kärra var emot boendet. Nu pratas det inte så mycket om det längre.

– Man ser dem ibland när de står i klungor och röker i centrum. Det hade vi inte innan.

Ulla-Britt Wilhelmsson har varit och handlat och kommer gående från centrum med sina kassar. Aram Mahdi har musik i öronen och traskar på åt motsatt håll. Båda säger ungefär samma sak:

– Jag har inte tänkt så mycket på det och mig har de inte stört.

En kvinna i 40-årsåldern, som vill vara anonym, tycker däremot att det är otrevligt med ett boende för unga flyktingar i området. Inte för att något har hänt, men hon känner sig orolig när hon ser dem, säger hon.

– Det är hemskt att se när de kommer i klungor. Det är klart det inte känns trevligt när man läst på internet om det som hände i Köln och Stockholm. I deras kulturer har man ingen respekt för kvinnor. Men jag har ju min hund så jag känner mig ändå ganska trygg.

Matilda Brinck-Larsen, som arbetar på enheten för ensamkommande barn- och ungdomar, var med när boendet i Kärra skulle öppna för ett och halvt år sedan.

– Det finns fortfarande människor i Kärra som inte accepterar att de här ungdomarna finns där. Men i det stora hela har det vänt och vi har ett gott samarbete, säger hon. I början var det viktigt att få människor att mötas. Vi hade öppet hus i lokalerna och hela tuffa gänget som hängde på ungdomsgården kom dit.

Ungdomarna hade bestämt sig – det skulle minsann inte komma några flyktingar till deras stadsdel. Men de fick till ett bra samtal, berättar Matilda Brinck-Larsen, och det slutade med att de blev anställda som områdesguider för de ensamkommande och på så vis delaktiga i processen att få med dem i samhället.

– De växte med uppgiften och jag kunde få sms där de berättade om hur de förändrades sedan de lärt känna våra ungar och tagit del av vad som hänt dem. Så himla fint.

Men hon minns också den kyla de möttes av från många vuxna i området. Och hon kommer ihåg telefonsamtal mitt i natten där människor beskyllde ”hennes ungar” för att ha begått brott.

– Vi har en tid då de ska vara hemma. Om de inte är det meddelar vi polisen att de avvikit. Så jag sa: du får väl ringa och höra med polisen. Det fanns inget belägg för deras anklagelser och till slut slutade de ringa.

Det gäller att vara lite modig och stå upp för det man tror på hela vägen, säger Matilda Brinck-Larsen.

Inne på Lillekärrs boende avbryter Sofia Palmquist en bordtennismatch. Hon är gruppchef här och tar oss med på en husesyn. I ett uppehållsrum sitter några killar med varsin spelkonsol i händerna. Några kollar på tv. Andra är iväg och simmar.

I början hade ungdomarna eget rum, men nu delar två på ett rum.

– Under hösten när det kom väldigt många ensamkommande tog vi med våra ungar till Gärdsåsskolans boende. Där sov de på madrasser i stora salar direkt på golvet.

Efter besöket ställde sig ungdomarna frågan – hur kan vi hjälpa till? Svaret blev att dela rum så fler skulle kunna få ett bättre boende. ”Det kunde ha varit vi” resonerade de och så borde fler tänka, tycker Sofia Palmquist.

– I stället för allt prat om hur vi ska skydda oss och att Sverige är i kris borde fler tänka : vad kan vi göra för att hjälpa dem? Om det vore mina barn som tvingades fly ensamma, hur skulle jag vilja att det nya landet tog hand dem?

I slutet av januari mördades 22-åriga Alexandra Mezher under ett arbetspass av en boende på ett HVB-hem för ensamkommande i Mölndal. Förutom den oerhörda tragik mordet innebar för alla hennes nära, spädde det på den misstro som finns kring ensamkommande unga. Den enskilda händelsen har också gjort att många har hört av sig till Sofia Palmquist och flera av hennes kollegor och frågat hur de vågar arbeta med ensamkommande.

Sofia Palmquist tycker att man ska människors oro på allvar, men att den som känner sig osäker ska ta reda hur det egentligen förhåller sig.

– Det är inga skäggiga män som bor här. Det är inga kriminella. Det är ungdomar som behöver någonstans att bo, några som ser efter dem och hjälper dem att bli en del av samhället.

Anita Heber, docent i kriminologi vid Stockholms universitet, säger att flera faktorer påverkar vår rädsla för brott. Brottsligheten i sig är förstås en faktor, men det finns fler och viktigare. Som vem man är, situationen och samhället.

– Samhällsklimatet spelar roll. Vad medierna skriver och hur politiker pratar om brott – säger man att det är en systemkollaps, så gör det människor mer oroliga, säger Anita Heber.

Att människor som bor i anslutning till de planerade flyktingboendena uttrycker oro tycker hon i och för sig är obefogat – men ändå begripligt.

– Jag tror att det handlar om avsaknad av kontroll. Vi människor är trygga när vi är på en välbekant plats, med välbekanta personer, när det går att förutse vad som ska hända.

Här vet man att det ska komma en massa nya personer. Främlingar. Men man vet inget om dem, och då är det lätt att projicera sin oro på dem.

– Det bidrar till att skapa rädsla. Inte hos alla, men hos en del, säger hon.

Att invandrare är något överrepresenterade i brottsstatistiken visar flera studier. Men skillnaderna är inte större än att man vet att över 95 procent av befolkningen – i båda grupperna – inte begår några brott. Forskarna brukar dessutom peka på att samhällsklass och social utsatthet troligen är faktorer som väger tyngre än den utländska bakgrunden. Och hur det ser ut med flyktingar, det vet brottsforskarna inte.

– Det skulle förvåna mig om risken att bli utsatt för brott ökar om man bygger de här boendena. Jag tror att risken för brott riktade mot boendena är större, säger Johan Kardell, forskare i kriminologi vid Stockholms universitet.

När Brottsförebyggande rådet, Brå, nyligen ställde frågan om antalet brott ökat eller minskat de senaste tre åren svarade 73 procent, nästan tre av fyra, att de trodde att det ökat.

Det är precis tvärtom. Under de senaste tio åren har både egendomsbrott och våldsbrott minskat. Ändå är så många övertygade om att brotten ökar.

Anita Heber berättar att sociologer brukar lyfta fram teorier om risksamhället som en förklaring. Vi vet att världen är full av risker, både på ett övergripande plan – terrorhot och miljöförstöring – och på det individuella planet: vi kan välja fel yrke och bli utan jobb. Vi ställs kort sagt inför en massa val och riskerar hela tiden att välja fel.

Alla dessa diffusa hot skapar en osäkerhet som vi kanaliserar på något mer specifikt. Som en rädsla för det här okända, och för brottslighet.

– Det kanske låter lite flummigt, men jag tror att det finns någonting där.

Till allt detta kommer ett förändrat medieklimat, med sajter som rapporterar mycket om brott begångna av invandrare. Rädslan för det okända är tacksam att spela på, och lätt att förstärka.

– När man utsätts för våld är det ofta från någon man känner eller känner till. Och ofta sker det på en bekant plats, som i hemmet eller i krogmiljö för unga killar. Men det är inte så många som pratar om rädsla i de sammanhangen.

Onsdag kväll i Högsbo industriområde. Sverigedemokraterna har medlemsmöte. Ett 50-tal personer på plats. Partiets lokale ordförande Jörgen Fogelklou står på en liten upphöjning längst fram i lokalen och säger att telefonen ringt dygnet runt den senaste tiden. Tusen samtal. Folk är fly förbannade över planerna på tillfälliga boenden.

– Nu ska vi lägga in en tredje växel. Det här är så stort.

Men på sätt och vis är han förvånad över att protesterna inte är ännu större, berättar han innan mötet tar sin början. Alla han pratar med säger att det gått för långt.

– Systemkollapsen är redan här. Det finns inga bostäder. Och ska vi ha en skattefinansierad välfärd kan vi inte ha fri invandring. Fast det har väl både opposition och regering insett nu.

Det var social oro och bilbränder i Paris och Göteborgs förorter som fick honom att bli sverigedemokrat, och han säger att mycket av motståndet mot tillfälliga boenden som han möter handlar just om rädsla för kriminalitet.

– Folk ser väl på tv och läser tidningar.

Han tycker att det är bra att medierna rapporterar mer och på ett annat sätt om invandrares brottslighet.

Du tror inte att det – och er retorik – ökar folks rädsla och oro?

– Snarare tvärtom. Jag tycker att man måste kunna prata om fakta. Visst, det har varit ett väldigt fokus, men jag tycker inte att det varit fel fokus.

Enligt polisen är ingripandena på asylboenden i ungefär samma storleksordning som för samhället i övrigt.

Erik Nord är chef för polisen Storgöteborg:

– Om man lägger ihop antalet människor det handlar om med den trångboddhet som råder så är det nog samma frekvens av utryckningar som för övriga samhället, säger han.

Av de runt 700 till 800 utryckningar per dygn som polisen gör i Storgöteborg går en knapp handfull till boenden för flyktingar.

Flyktingfrågan och det som händer på asylboenden bevakas väldigt intensivt nu och det finns en risk för att allt som har med det att göra får väldigt stora proportioner, säger Ester Pollack, docent i journalistik vid Stockholms universitet.

När en samhällsfråga hamnar i fokus intensifieras nyhetsrapporteringen kring allt som händer inom det området. Det ligger i sakens natur.

– Frågan är extremt aktuell och då vänder vi alla blicken åt det hållet, säger Ester Pollack.

Erik Nord säger att det är viktigt att nyhetsrapporteringen grundar sig på fakta och att samma kriterier bör gälla händelser på flyktingboenden som det som händer i övrigt.

– Om man rapporterar om mindre händelser kan se det se ut om det är mer än vad det egentligen är, men vad som är relevant att rapportera för medierna är en svår och känslig fråga. Jag sitter inte inne med svaret på det.

Ester Pollack beskriver hur incidenter kan komma att framstå som oproportionerligt stora när det finns aktörer som har intresse av att haka på och driva frågan.

– Då kan vissa händelser tas som intäkt för att agera. Det skapar i sin tur hot och rädsla och det påminner om de mekanismer som sätter igång vid moralpanik.

I lägen när det finns en stor social oro och osäkerhet i ett samhälle uppstår lätt panik kring fenomen, förklarar hon. Man hittar en syndabock som all vrede riktas mot.

– Rörelser som det passar tar tillfället i akt och förstärker det. Det ökar uppmärksamheten i medier ännu mer. Ända tills någon lösning hittas. Man kan ana att vi är i ett skede med förstärkningsspiraler just nu, med alarmistiska rapporteringar som rörelser tar som intäkt för att gynna sina intressen.

Över 60 miljoner. 2015 var det år då fler än någonsin var på flykt, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Syrien, Afghanistan och Somalia är de länder flest människor flytt från.

Kriget i Syrien har hittills skördat hundratusentals människors liv. Över fyra miljoner syrier har flytt ut ur landet. Fler än sju miljoner är på flykt inom Syrien.

Det är omskakande siffror som berättar om en osäker värld och miljontals människoöden. Det är också uppgifter som fått medmänniskor reagera och agera för att hjälpa. Förutom de traditionella hjälporganisationerna har grupper växt fram på sociala medier och massor av privata initiativ har tagits för att på olika sätt hjälpa de som är på flykt undan krig och nöd. Volontären utsågs till Årets svensk 2015 av tidskriften Fokus och placerads som nummer två på GP:s maktlista förra året.

Det är tidig torsdagskväll och öppet hus hos Matteuskyrkan i Majorna. Den gamla kyrkosalen är möblerad med runda cafébord och vid ingången står kaffe med tilltugg framdukat. Hit är den som vill välkommen för ett möte mellan människor från olika kulturer och språk. Det är en del i Räddningsmissionens integrationsarbete och syftet är bland annat ge nyanlända en chans att träna på svenska.

Anja Hänninen är en av volontärerna. Hon arbetar som brevbärare och sedan i höstas har hon kommit till Matteuskyrkan varje torsdagskväll. Det ger mycket, samtidigt som hon kan bidra genom att vara något av en guide in det svenska samhället. Och hon är inte ensam om att gilla initiativet. Lokalen är fylld av människor som möts över en kopp kaffe.

För Anja Hänninen var valet att bli volontär enkelt och självklart.

– Det finns ett stort behov av språkträning och integration. Utifrån hur mitt liv ser ut har jag tiden och möjligheten att hjälpa till.

Vad tänker du om de som är bekymrade över att det kommit så många flyktingar?

– Jag kan förstå att det finns en oro, men jag håller inte med om att det är ett sådant stort problem som en del anser. Jag är mer orolig för den främlingsfientlighet som vi ser ökar och som gör att klyftorna blir allt större.

Vid samma bord som Anna Hänninen sitter Esmail Obed. Han är 24 år och kom som flykting till Sverige från Syrien för ett och ett halvt år sedan. Han säger att åsikter är en sak, det är när det går över till våld det blir riktigt skrämmande.

– Man får tycka vad man vill, men om man tar till våld är det ett problem. Om man ser det som hände i Stockholm blir man rädd. Rädd för att det som hände där ska hända i Göteborg, säger Esmail Obed och syftar på den lynchmobb som drog fram i centrala Stockholm med mål att slå till mot mörkhyade människor.

Esmail Obed berättar om hur han skadades av splitter vid ett bombanfall i Damaskus, om en farofylld flykt och om den stora oron för släkt och vänner som finns kvar i Syrien.

– För er är det kanske bara siffror. Men för oss är det en kär vän, en bror, mor, en älskling, säger han och lägger handen mot sitt hjärta.

Enligt statliga Konjunkturinstitutet är Sverige på väg in i en högkonjunktur, bland annat tack vare flyktingströmmen.

– Vi är optimister. Vi ser att sysselsättningen har växt ganska kraftigt de senaste åren och att den kommer att fortsätta göra det. Så det är ett ganska bra läge i svensk ekonomi, säger prognoschefen Jesper Hansson.

På kort sikt kostar invandringen pengar: det är bostäder och dagersättning till asylsökande. Pengarna har tagits från biståndsbudgeten och lånats – så än så länge har flyktingstömmen inte naggat på välfärden.

Dessutom har varje krona som betalas ut också en mottagare. Fler människor i landet betyder också att fler får jobb, på boenden, i butiker, på migrationsverket.

– Det är vad vi kallar expansiv finanspolitik. Staten ökar utgifterna utan att finansiera det. Då blir det lite extra boost på BNP och sysselsättning. Det är det vi ser nu, säger Jesper Hansson.

Vad som händer på längre sikt är mer ovisst och nationalekonomerna har ägnat många timmar av hösten åt att diskutera hur mycket invandringen kommer att kosta. Att svaren varierar beror inte minst på det faktum att det är omöjligt att veta – allt hänger på om och när människor får jobb.

I takt med att folk får uppehållstillstånd går försörjningsansvaret för de nyanlända över till kommunerna. Och det är då välfärden kan påverkas.

– Kommunerna kan hamna i valet mellan att höja skatterna eller sänka servicen till medborgarna. Men den effekten ser vi inte än, säger Jesper Hansson. Konjunkturinstitutets bedömning – som bygger på att nyanlända kommer att få det lika svårt att få jobb som de som kommit under de senaste åren – är att vi kommer att se en något högre arbetslöshet någonstans kring åren 2017 och 2018 men att dagens invandringsvåg trots allt kommer att leda till ”ganska små” statsfinansiella kostnader om 15 år.

Hur står sig svensk ekonomi jämfört med andra länder i Europa, som tagit emot färre flyktingar?

– Sverige har högst sysselsättningsgrad i hela EU. Jämfört med andra länder ligger vi bra till.

Inte heller om man jämför bakåt i tiden kan man dra slutsatsen att öppenheten knäckt landet. Allt var inte solsken ens på 1970-talet.

– Levnadsstandarden har ju stigit enormt sedan dess. Vi har fått reallöneökningar varje år sedan 1990-talet och i snitt även åren före det, säger Jesper Hansson.

Många fler har tillgång till välfärden i dag. På 70-talet var förskolan inte fullt utbyggd, så där har det skett en dramatisk förbättring. Äldreomsorgen var kanske frikostigare under 80-talet, i alla fall i vissa kommuner. Men å andra sidan omfattar den många fler i dag. När det handlar om lärartäthet, så är den inte heller lägre i dag. Och sjukvården har tagit många kliv framåt, på alla sätt, konstaterar Jesper Hansson.

Vad som påverkar ett lands ekonomi är inte alltid riktigt så enkelt som man kan tro, och om något på allvar varit nära att knäcka den svenska ekonomin på senare år så är det den amerikanska bostadsmarknadens kollaps – inte flyktingströmmen.

Även när man tittar framåt finns det andra prövningar, som ligger på en helt annan nivå än flyktingsituationen. Som att andelen äldre, och kräver mer vård, blir större.

– I kronor räknat är det en mycket större utmaning än att integrera ett par hundratusen nyanlända, säger Jesper Hansson.

Mest läst